Det är dags att sätta den så kallade FRA-lagen i lite perspektiv, på ett sätt som även våra äldre riksdagsledamöter kan förstå. E-post är den nya tidens brev och många i vår riksdag håller brevhemligheten helig. Låt oss alltså ta en titt på hur det skulle gå till om e-posten och breven fungerade på samma sätt.
Föreställ dig att riksdagen givit den civila myndigheten Försvarets Brevanstalt, FBA, tillåtelse att söka igenom alla brev i jakt på terrorister och andra yttre hot mot landet. I fallet med datatrafiken och FRA gäller det all trafik som passerar landets gränser, men eftersom även mail som går från avsändare till mottagare inom landet kan passera landets gränser får vi i vårt hypotetiska brev-fall låta FBA gå igenom samtliga brev som distribueras av Posten och City-mail (alla operatörer ska dela med sig av datatrafiken). Dessutom går mycket datatrafik från utlandet genom Sverige, vilket vi i detta hypotetiska fall representerar med att Ryssland kör långa tåg med post till Sverige för vidare distribution till andra länder, eftersom de i detta scenario inte har någon egen flygplats.
Alla brev som rör sig inom Sverige gås igenom av FBA. Eftersom man inte bör öppna breven, i alla fall inte om det inte finns någon misstanke om yttre hot mot landet, använder man en röntgenutrustning. Man genomlyser alla brev och använder OCR-system (optical character recognition) för att analysera vad som står i breven. Genom att mata denna data genom ett filter i kraftfulla datorer tar man reda på vilka brev man vill titta närmare på. Dock gås alla brev igenom i jakt på eventuella hot. Förutom att detta tar tid och att man också gör intrång i alla individers brevhemlighet, är det resurskrävande och därmed kostsamt. Att man dessutom tar in alla inhemska brev i systemet innan man åter kastar dem för att de inte har med yttre hot att göra, är ytterligare en belastning och ett intelligensbefriat intrång i brevhemligheten.
Terrorister och främmande makter är inte dumma. Måste brev nödvändigtvis skickas med vanlig postgång (eller det öppna internet) lägger man givetvis in tunna bly-plåtar för att stoppa röntgenstrålarna (läs: kryptering av datatrafiken). Röntgenstrålarna kan inte tränga igenom bly, lika lite som någon underrättelsetjänst idag kan knäcka krypteringar utan att ha tillgång till de korrekta nycklarna. Därmed har större delen av den information man faktiskt vill åt gått förlorad.
Ett annat sätt som speciellt främmande makt kan använda sig av är att skicka post i diplomatsäcken. Denna har ingen rätt att genomsöka. På samma sätt finns på många håll nationella nätverk där det bara går hemlig trafik, trafik som aldrig har en chans att passera det öppna internet. Denna trafik går inte att komma åt hur mycket man än spanar.
Varje brev har en adressat, och i många fall även en avsändare. Genom att titta på dessa kan man relativt enkelt avgöra om det över huvud taget är så att brevet rör sig mellan mottagare i utlandet eller inte. På samma sätt är det med e-post; det finns i varje protokoll en avsändare och mottagare i form av en ip-adress eller en e-postadress. Om brevet passerar olika stationer stämplas det med en poststämpel, ett e-postmeddelande får tillägg i protokollet om vilken väg det har gått för att hamna där det hamnar. På så sätt ser man alltid avsändare och vilken väg det gått.
För att underlätta för vår underrättelsemyndighet FBA skulle vi kunna sortera ut bara de brev som har adressat och mottagare i utlandet och inte låta dem genomlysa brev som passerar inom landets gränser. Ett ytterligare sätt att minska deras intrång i den personliga integriteten, och även arbetsbelastningen för röntgenmaskinerna, vore att bara låta deras datorer lysa igenom brev som är på väg till eller från särskilda adressater eller länder. Appliceras detta på den digitala kommunikationen skulle man kunna låta ett filter sitta redan på operatörssidan som bara låter FRA ta del av kommunikation som uppfyller väldigt speciella kriterier.
Genom att inte ens låta myndigheten se brev eller kommunikation hindrar man intrång i den personliga integriteten. Att operatörerna kan ha ett sådant filter innebär inte ett intrång i den personliga integriteten, de har redan tillgång till kommunikationen för att de ska kunna sköta sin uppgift och de har heller ingen polis- eller militärmakt – ett nog så viktigt faktum i sammanhanget.
Eftersom man bara tillåter myndigheten, FBA eller FRA, att få viss specifik kommunikation försvårar man också för eventuella individer inom myndigheten som skulle kunna få för sig att använda kommunikatinoen på fel sätt. Finns brev eller data tillgängligt finns alltid möjligheten att någon plockar upp något som egentligen skulle ha kastats, för att använda för egna syften. Sitter filtret hos operatören och styrs av riksdagsbeslut, stryps tillgången på överflödig information. I vårt brev-fall skulle det handla om att installera avläsaren i sorteringsmaskinerna och bara låta dem lysa igenom de brev som uppfyllde vissa krav på adressat och avsändare, samt att bara lysa igenom de brev som kom med tåg från Ryssland och helt strunta i de brev som lades på låda inom landets gränser alternativt var adresserade till personer i landet.
Om ett brev fastnade i filtren trots allt detta skulle det behöva plockas ut och öppnas för att man skulle kunna gå igenom innehållet i detalj. Om man då märker att det inte gäller något som berör myndighetens uppdrag, stänger man det igen och skickar med en ursäkt till mottagare och avsändare. Det skulle ju också vara ganska uppenbart om ett brev sprättats upp längs vägen vilket skulle göra alla drabbade medvetna om vad som hänt. Skulle det vara känslig information i ett brev finns det säkert sätt att förhindra mottagaren från att inse att något hänt längs vägen. Vad gäller elektronisk kommunikation kan man inte se på något sätt om någon läst det längs vägen, därför behövs regelverk som tvingar myndigheten att berätta för alla som fått sin kommunikation kartlagd och läst oavsiktligt att så har skett.
Jag hoppas att denna jämförelse har lämnat en viss besk eftersmak för den som inte tidigare gjort detta tankeexperiment. Många av våra politiker som gärna signalspanar i kabel och vill ge FRA tillgång till all trafik, skulle aldrig i sina vildaste drömmar kunna ge en myndighet rätt att öppna fysiska brev. Hur man då kan motivera sitt ställningstagande är för mig främmande. Förhoppningsvis ger experimentet också några idéer och tankar om vad det egentligen är som krävs för att göra FRA-lagen tillfredsställande ur integritetssynpunkt. Jag hävdar inte att mitt exempel är heltäckande. Jag manar bara till eftertanke och att sätta saker i perspektiv innan man fattar förhastade och påskyndade beslut.
