Betygsinflation eller bättre satta betyg?

Jonas Vlachos, aktiv vid nationalekonomiska institutionen på Stockholms universitet, ondgör sig över att andelen studenter som går ut med 20,0 i snitt har ökat sen 1997. Betygssnittet har också ökat men ökningen har avstannat på senare år.

Vlachos slutsats är att skolorna sätter högre och högre betyg utan att kunskapsnivåerna egentligen ökat. Detta beror, enligt honom, på att skolorna konkurrerar om studenter och att högre snittbetyg är ett av de kraftfullaste vapnen i denna konkurrens. Problemet blir enligt honom att högskolorna får sämre studenter och att man därmed måste göra om intagningssystemet för högskolan alternativt att man gör om hela betygs- och kurssystemet i gymnasiet.

Jag är inte säker på att Vlachos har tolkat situationen korrekt. Att det var extremt få studenter som gick ut med 20,0 i snitt de första åren med det nya betygssystemet är ganska självklart; om man går från ett system med relativa betyg, där lärarna var vana att bara ett antal studenter skulle kunna få toppbetyg, är det klart att det kommer ta en period av omställning innan antalet studenter med MVG avspeglar det antal som uppnår kraven enligt läroplanen. Min egen lärare i engelska i högstadiet, när jag som första årskull hade de nya betygen i grundskolan, gjorde ett eget snitt av sin bedömning av elevernas prestationer och resultatet av nationella provet, eftersom hon annars skulle ha behövt sätta alldeles för många MVG enligt sin egen uppfattning.

Att betygssnittet klättrat uppåt kan delvis förklaras av samma fenomen. Det är klart att snittet förändras när man går från relativa betyg till målrelaterade betyg. I detta fall har snittet ökat vilket antingen innebär att en massa studenter tidigare hade för låga betyg, eller att man har satt målen för lågt i läroplanen. Att detta är en stark del av förklaringen snarare än en massa överbetyg från konkurrerande skolor stärks av att snittet planat ut de senaste åren, även om det självklart är så att vissa skolor av konkurrensskäl uppmanar sina lärare att sätta det högre betyget när det står och väger mellan två nivåer.

Jag tror att Vlachos skulle göra en lite djupare analys och tänka några steg längre innan han tvärsäkert säger att det råder inflation på betygen. Eftersom antagningssnittet på KTH minskat snarare än ökat under den period han tittar så verkar det inte som att det sätts överbetyg, åtminstone inte i matematik och naturvetenskap. Det gäller att lyfta huvudet och se på saker och ting bredare om man ska göra analyser, vilket en nationalekonom om någon borde veta.

Intressant?

8 Replies to “Betygsinflation eller bättre satta betyg?”

  1. Skolan har intresse i att sätta så höga betyg som möjligt eftersom det är genom betygssnitt som skolorna jämförs. Lärarna har intresse i att sätta så höga betyg som möjligt eftersom det är så lärarnas kompetens synliggörs. Eleverna har intresse i att få så höga betyg som möjligt eftersom det öppnar dörrarna till vidare utbildning. Föräldrarna har intresse i att få så höga betyg som möjligt eftersom det ger barnen möjligheter.

    Egentligen har alla inblandade, förutom finansiären samhället, intresse i att betygen blir så höga som möjligt oavsett den faktiskt uppnådda kunskapsnivån och det är häri problemet ligger.

    Om man inte har en riktig återkoppling, exempelvis om än dåligt de gamla studentexaminationerna, så saknar man en underliggande drivkraft att öka de reella kunskapsnivåerna samtidigt som man får andra förklaringar till de ökande snittbetygen och de ökande antalet toppbetyg.

  2. Jag håller absolut med om att betyg kan fånga annat än det som fångas med prov, även om prov kan vara mer eller mindre välkonstruerade. Däremot behövs det en gedigen kontroll av dessa myndigheter som mot betalning bestämmer vem som ska få tillräckligt höga betyg för att komma in på högskolans attraktivaste utbildningar. Eftersom du håller med om problembeskrivningen (som absolut inte hanteras av fler betygssteg) men inte vill utöka kontrollen är frågan vad du har för förslag? Jag föreslår att vi överlåter åt högskolorna att själva avgöra om ett betyg från Procivitas är lika mycket värt som ett från Södra Latin.

  3. Du förutsätter att kunskapsnivån kan mätas på ett objektivt och icke-godtyckligt sätt. Och detta genom att man specificerar ett antal kriterier som är ytterst öppna för tolkning. Sedan anser du att problemen är hanterade då det finns extern kontroll. Det bästa vi har av extern kontroll är de nationella proven men de rättas lokalt på skolorna själva! Och på gymnasiet har vi inte ens ett fungerande system för nationella prov eftersom regeringen envisas med att hålla fast vid kursbetygen. Inte heller samlas provresultaten in. Att sätta betyg är myndighetsutövning. Vi skulle knappast låta folk välja fritt bland skattemyndigheter som konkurrerade om kunder. Och framförallt skulle vi inte göra det om det inte fanns ett mycket väl fungerande system för extern kontroll. Men med skolan är det ok.

    Antingen är regeringen (den nuvarande och den förra) mer än lovligt naiv eller så har den ingen som helst tro att företag på en marknad styrs av de incitament de möter. Att tro att man kan bemöta marknadskrafterna med ett läckande såll till kontrollsystem är obegripligt. Dessutom är det onödigt då det finns alternativ (som jag skrivit om i mitt inlägg).

    1. Jo jag förutsätter att man kan mäta kunskapsnivåer generellt om än inte på detaljnivå. Jag har bakgrund som naturvetare och därutöver civilingenjörsstudent (nästan klar). Självklart kan man mäta allting i högre eller lägre grad. Betygssystemet idag är dock för trubbigt och godtyckligt, det behövs klarare krav på olika betyg och fler betygssteg.

      Däremot tror jag inte på central betygssättning eftersom det inte enbart är nationella prov som ska avgöra ett betyg. Ska betygen sättas centralt ska det också finnas med centralt anställda kontrollanter på varje lektion där det finns någon form av möjlighet för elever att yttra sig och visa sina kunskaper. Det kommer inte hända, alltså fortsätter vi att ha lokalt satta betyg.

  4. Jag vet faktiskt inte vad ”för låga” eller ”för höga” betyg betyder i någon form av objektiv mening. Resultaten visar däremot på ett stort godtycke vad gäller betygssättningen både över tid och mellan skolor. Konkurrensutsatta skolor försöker locka till sig kunder genom att devalvera betygen vilket gör dem än godtyckligare. Alltså är de olämpliga som urvalsinstrument.

    1. ”För låga” och ”för höga” relaterar till vilket betyg som sätts i förhållande till elevens kunskapsnivå. I och med att våra betyg är målrelaterade så vet vi vad som krävs i kunskaper för att en elev ska få ett visst betyg. Det är gentemot detta man ska jämföra betygen, därmed om de sätts för högt eller för lågt. Det finns uppföljning på detta åtminstone i grundskolan i Stockholms stad så att skolorna inte höjer elevernas betyg av konkurrensskäl. Den uppföljningen måste bli bättre men instrumentet finns på plats.

  5. Denna studie visar att konkurrensutsättning driver upp betyg utan motsvarande kunskapsökning. Liknande resultat fast från Norge finns här. Denna studie visar att betygsökningen inom ramen för det målrelaterade systemet enbart består av “luft”, dvs inte motsvaras av någon kunskapsökning.

    1. Men kan det inte vara så att betygen varit för låga till att börja med och nu snarare börjar motsvara de krav som faktiskt står i betygskriterierna? Och att problemet därmed ligger i vilka krav vi ställer för de olika betygen?

Kommentera

%d bloggare gillar detta: