Alkoholmoralism och planekonomi

Kristdemokraterna och jag delar väldigt få värderingar på det sociala planet. Ekonomiskt brukar de dock vara lite vettiga. Idag är dock en av de dagar de gör totala tankehaverier på båda fronterna. Givetvis handlar det om alkohol.

Göran Hägglund vill att vi ska höja skatten på alkohol, eftersom prisutvecklingen för alkohol inte har följt den genomsnittliga sedan 1990-talet. Alkohol är relativt sett billigare idag. Det är tydligen dåligt enligt Hägglund och därför måste man höja alkoholskatten. Han erkänner dock att man inte får höja för mycket, eftersom det kommer att leda till ökad privatimport, smuggling osv.

Att höja skatterna och återinföra statlig priskontroll på alkohol medelst en indexerad uppräkning varje år är däremot inte nog för vår käre socialminister. Nej, Göran Hägglund vill också att ”minimiskatterna på alkohol ska höjas så mycket som det bara går inom EU”. Dessutom vill han ha enhetliga införselkvoter på alkohol i hela EU.

Det låter som någon slags halvkommunistisk ideolog som talar snarare än en borgerlig minister i ett av de mer liberala länderna i världen. Alla dessa förslag bryter mot varje marknadsekonomisk princip. Staten ska inte lägga sig i prisutvecklingen på varor. Staten ska inte beskatta sönder varor som är tillåtna att sälja på en marknad. Staten och EU ska inte heller lägga sig i var människor köper sin alkohol eller hur mycket de köper åt gången, det bryter mot frihandeln som råder inom EU och som borde råda mellan alla världens länder. Varor, tjänster och människor ska kunna röra sig fritt utan handelshinder, kvoter och andra restriktioner.

Jag får visst medhåll från bloggen Mona for president i att Hägglunds åtgärdsförslag är fel, men de gör istället ett annat (vanligt socialistiskt) tankefel; de argumenterar för fortsatt statligt monopol på försäljning av en vara på en, i allt annat förmodat fri, marknad. Här kraschar tankegångarna åter med marknadsekonomins principer. Monopol ska motarbetas på en fri marknad och statliga monopol är den värsta avarten av alla. Varor som finns på en fungerande marknad ska tillåtas vara fria. Att staten ska ta inkomsterna av alkoholförsäljningen eftersom staten får bekosta en del av de skador den åsamkar, är inte ett argument för ett monopol. Staten tar redan in extra pengar via alkoholskatten. Med en fri marknad skulle man kunna få in skatteintäkter på flera andra sätt dessutom, vilket skulle öka välståndet i Sverige och möjligheten till mer resurstilldelning för förebyggande och uppsökande arbete beträffande alkoholens skadeverkningar.

Både Göran Hägglund och mina socialdemokratiska vänner på Mona for president måste tänka om och bli konsekventa. Om alkohol ska vara en tillåten vara, ska den få existera på en fri marknad utan monopol. Om man är emot konsumtionen, så får man förbjuda varan helt. Det finns inget mellanläge. Möjligen skulle jag kunna gå med på att man på den socialistiska sidan vore konsekvent om man skulle vilja införa statlig monopolförsäljning på liknande varor (då tänker jag främst på alla tobaksvaror men också knivar med mera) som orsakar stora skador som staten sen måste betala för.

Övriga allianspartier sågar KD:s förslag, men håller tyvärr fast vid att vi ska ha införselkvoter. Svenska alkoholproducenter, som givetvis inte är opartiska, har en bra poäng i att KD:s förslag bara vore hållbart om Sverige vore helt isolerat från resten av världen. SvD:s läsare håller också med mig om att alkoholskatten redan idag är för hög och borde sänkas snarare än höjas. Sammantaget kan vi nog säga att KD inte plockar några poäng på förslaget utan snarare ramlar ned mot 4%-spärren ytterligare.

Det här visar att nuvarande alkoholpolitik är på väg att falla samman. Det är dags att moraliserandet i alkoholfrågor och andra sociala frågor får ett slut. Det är dags att istället ge individerna mer ansvar för sina liv på alla fronter.

Intressant?

Kommentera

%d bloggare gillar detta: