Stolt men inte nöjd

Stockholm Pride är i full gång och för min del har det självklart blivit en del tid både vid Pride House och i Pride Park. Mesta tiden har tillbringats i Folkpartiet liberalernas tält, där vi i HBT-liberaler representerar det ledande liberala partiet i Sverige. Stockholm Pride blir mer och mer en festival med en speciell målgrupp och mindre en manifestation mot samhället. Sverige har öppnat sig och är på god väg att sluta bry sig om vilken sexuell läggning människor har, precis som vi sakta närmar oss jämställdhet mellan könen och så vidare. Det är bra. Pride-firandet bidrar mer till förbättrade vardagsattityder ju mer inkluderande festivalen blir även för människor som inte själva definierar sig som HBT-personer.

Fortfarande finns en del kvar att göra i Sverige förstås, framför allt gäller detta vardagsattityderna. Det är därför dags att på kommunnivå arbeta aktivare med frågorna, något jag också uttalade mig om i tidningen Nu i veckan. Folkpartiet liberalerna i Stockholm har tagit ett bra första steg genom att anta ett HBT-politiskt program för kommunpolitiken, ett program jag är stolt över att ha varit aktiv i att ta fram.

Tyvärr kan vi ännu inte vara nöjda. Sverige må ha kommit långt men resten av världen ligger långt efter. Jag har tidigare skrivit om Litauens nya lag som ska förbjuda positiv information om bl.a. homosexualitet. Folkpartiet liberalerna uppmärksammade under veckan HBT-personers situation i Iran genom ett seminarium arrangerat av Liberala kvinnor. Det är skrämmande, men egentligen inga nyheter. Homosexuella handlingar bestraffas med döden. Trots det utvisar Sverige HBT-personer till Iran, eftersom vår ambassad där anser att ”det går att leva som HBT-person om man är försiktig”. Problemet med denna information är att den kommer från människor som enbart ser HBT-livet i Iran utifrån ett priviligierat diplomatperspektiv. Det finns ett fåtal klubbar där de med kontakter eller annat skydd kan röra sig, i Teheran i varje fall. En vanlig medborgare som råkar vara HBT-person har inte den möjligheten och riskerar därför ständigt förföljelse, trakasserier eller avrättning. UD borde snarast skaffa sig lite mer verklighetsbaserade fakta och sluta lyssna på vad våra ambassadtjänstemän i Teheran säger. De har faktiskt ingen kontakt med den verklighet som vanliga HBT-personer lever i där.

Mycket finns kvar att göra och alla kan faktiskt bidra. Stockholm Pride har nämligen en solidaritetsfond som ska stödja Pridearbete i andra länder. I år går insamlingen till Warsawa Europride 2010. Det blir första gången Europride firas i ett land i Östeuropa. Vi har tidigare skrämmande erfarenheter av pridefestivaler i dessa länder; avföring som kastas på deltagarna, våld mot HBT-personer, myndigheter som gör vad de kan för att förbjuda firandet att genomföras och poliser som inte ingriper mot motdemonstranter. Förhoppningsvis kan Europride skapa tillräckligt mycket uppmärksamhet för att myndigheterna ska ta sitt ansvar på allvar och att man slipper de tråkiga scener som vi tidigare sett i bl.a. Riga. Warsawas pridefirande förra året var i jämförelse med de som firats i grannländerna ganska lugnt, vilket bådar gott.

Jag är stolt över att vi i Sverige kommit så pass långt vad gäller lika rättigheter för alla människor, men jag är inte nöjd förrän vi har en hel värld som faktiskt anser att alla människor har rätt att vara sig själva fullt ut utan att de ska bli förföljda, trakasserade eller till och med avrättade. Sverige är nu ordförandeland i EU, vi har en alliansregering som är den första svenska regering som har öppna HBT-personer i regeringen och vi har genomfört en könsneutral äktenskapslag, trots protester från vissa partier i regeringen. Nu har vi ett gyllene läge att göra stor skillnad på världsscenen genom att arbeta för antidiskrimineringsdirektivet i EU, sluta utvisa HBT-personer till länder som har kriminaliserat HBT-personer oavsett om lagstiftningen används eller ej, samt börja villkora vårt bistånd så det inte går till organisationer eller länder som tillåter diskriminering av HBT-personer.

Jag hoppas att alliansregeringen antar utmaningen.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2009/07/31/stolt-men-inte-nojd/

2 kommentarer

    • Siri31 juli 2009 kl. 15:48
    • Svara

    Varför just HBT-liberaler?
    Vore det inte viktigt med handikapp-liberaler?
    Vi fattiga-Liberaler?
    Arbetslösa-Liberaler?
    Etc?
    Några få % (Enligt Folkhälsoinstitutet) är HBT.
    Men det är 100 % pådrag.
    PK eller bara lyckad lobbyism?

    Ps. Hänsyn, lyhördhet och tolerans är nåt
    som HBT folket själva är dålig på. KÖR PÅ!
    Vi bestämmer! Visst… Men jag blir bara Zzzzz. Ds.

    1. Enligt de uppskattningar som gjorts utifrån den statistik som finns är ca 10% av befolkningen HBT-personer. Det inkluderar dock inte t.ex. män som har sex med män eller kvinnor som har sex med kvinnor men som inte definierar sig som homo- eller bisexuella.

      Arbetslösheten är ännu inte uppe i 10%. Andelen av befolkningen med gravare funktionsnedsättningar är mycket lägre än 10%. Andelen av befolkningen som är fattiga är obefintlig, speciellt enligt FN:s definition av fattigdom. Jag tycker det är en ganska god anledning för att HBT-personer ska kunna ha en egen intresseförening.

      Att vara för allas lika rättigheter oavsett inkomst, sexuell läggning, etnicitet osv är också självklart för oss liberaler. Det gör det än mer naturligt att ha en organisation som bevakar rättigheter för en eller flera av de grupper som inte tillhör majoriteten.

Lämna ett svar till Per PetterssonAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.