Rätt mål, fel medel

Mona SahlinMona Sahlin slår på stora trumman och basunerar ut Socialdemokraternas nya politik på dagens DN Debatt. Fast först måste hon ju gnälla på Alliansen, såklart. Det tar ungefär halva artikeln att gnälla och skylla ifrån sig. Sen får vi äntligen veta vad socialdemokraternas nya politik är. Lustigt nog låter det som ett eko av vad vi liberaler brukar prata om som självklarheter i vår egen politik, ett eko av Alliansens målsättningar. Eller vad sägs om den ”nya, revolutionerande politikens” fyra punkter:

  • Fler jobb
  • Mer utbildning
  • Minskad barnfattigdom
  • Minkat socialbidragsberoende

Välkommen i gänget, Mona? Det här är precis vad Alliansen har jobbat mot i snart fyra år i majoritet.

Fler jobb var det mantra från Alliansen som svepte bort en trött socialdemokrati från makten och är något som regeringen arbetat med under hela mandatperioden. Tyvärr fick vi en global finanskris på halsen som sänkte siffrorna, men även LO:s ekonomer konstaterade redan i början av mandatperioden att Alliansens åtgärder skapat ett antal nya, permanenta tjänster, jobb som är oberoende av konjunkturen. Fler jobb skapas genom att göra det billigare att anställa och att göra det mer lönsamt att arbeta. Det stora misslyckandet är att unga fortfarande har svårt att komma in på arbetsmarknaden, men eftersom detta till stor del beror på höga ingångslöner och rigida turordningsregler, har det varit svårt att förändra. Unga idag har mer utbildning än några tidigare generationer haft, det är inte där skon klämmer i första hand. Det som saknas är arbetslivserfarenhet, något som unga idag inte får om de inte först skaffat sig – arbetslivserfarenhet! Moment 22, någon? Med höga ingångslöner vågar arbetsgivare inte chansa på oprövade kort, som unga utan arbetslivserfarenhet är i deras ögon. Med turordningsreglerna åker unga ut först när det ska skäras i tjänster, något som inte direkt leder till mer arbetslivserfarenhet. Därför är det bra att Mona Sahlin konstaterar att unga och nyanlända invandrare behöver särskilda insatser för att komma i arbete. Tyvärr är hon nog inte villig att satsa på några av de åtgärder som faktiskt kommer göra skillnad, eftersom facket motsätter sig just dessa.

Mer utbildning och framför allt bättre utbildning har Alliansen och i synnerhet Folkpartiet Liberalerna arbetat för. Förändringar av lärarutbildningen, mer fokus på kunskap i skolan, nya utbildningsvägar som kan få även den som är innerligt trött på teoretiska ämnen att skaffa sig en utbildning, lärarlegitimationer… Listan kan göras lång. Om det är något som prioriterats under den senaste mandatperioden så är det utbildningen. De socialdemokratiska glasögonen gör dock att detta ser dåligt ut, eftersom alla inte blir högskolebehöriga och alla inte skaffar sig en högskoleutbildning. Det är dåligt enligt den socialdemokratiska definitionen, en utbildning som inte ger högskolebehörighet är inte en riktig utbildning i deras ögon. Det synsättet förringar alla de människor som skaffar sig en praktisk utbildning och som arbetar som duktiga hantverkare, människor som inte har minsta intresse av att plugga tre år på en högskola utan hellre skaffar sig praktiska kunskaper och blir duktiga på yrken där det är hantverksskicklighet som räknas. Att ”alla ska plugga på högskola” urvattnar dessutom utbildningen och skapar en examensinflation, något som på sikt riskerar att leda till att du måste ha ännu mer och längre utbildning för att komma någonstans i arbetslivet. Det kommer att orsaka en kollaps i systemet, ett system som redan är ansträngt då allt färre arbetande ska försörja allt fler äldre och studerande.

Utanförskapet var en annan nyckel som låste upp regeringsmakten för Alliansen. Nu vill även Mona Sahlin motverka barnfattigdom och socialbidragsberoende. Det är bra. Men lösningen är inte att införa ännu fler olika bidrag från staten. Det är konstgjord andning, att koppla in respiratorn på ett dödsdömt system. Lösningen är att öka sysselsättningsgraden och att öppna arbetsmarknaden för dem som står utanför. Det betyder att vissa av fackets heliga kor måste slaktas, som turordningsreglerna och ingångslönerna. Vi måste bejaka satsningar som får människor i arbete (som RUT-avdraget), inte kräva att de avskaffas. Dessutom måste vi arbeta vidare med jämställdhet och mot fördomar. Människor med invandrarbakgrund diskrimineras fortfarande i arbetslivet, kvinnor som riskerar att föda barn inom överskådlig framtid väljs indirekt bort, personer som inte faller inom normens ramar exempelvis vad gäller könsuttryck sorteras ut. Ibland sker det inte ens medvetet, det är undermedvetna fördomar som nedvärderar kandidater. Mona Sahlin väljer dock att fokusera på helt andra saker än de som kan få fler i arbete och bryta utanförskapet. Hon är, precis som socialdemokrater och socialister i alla tider, besatt av klyftorna. Har skillnaden i levnadsstandard ökat mellan dem som har det bästa och dem som har det sämst är det katastrof, även om allas levnadsstandard höjts. Därför kommer Alliansens politik alltid att vara fel i hennes ögon, eftersom den inte fokuserar på att avskaffa klyftor utan på att göra det bättre för alla, speciellt dem som har det sämst.

Vi har fyra år bakom oss med en ansvarsfull politik, en politik som gjort att Sverige stått förhållandevis starkt i den globala finanskrisen. En politik som sänkt skatter och därmed givit mer pengar till individerna, en helt korrekt politik i en lågkonjunktur. En politik som jobbat hårt på att rätta till systemfel som skapats av ett socialdemokratiskt maktmonopol som inte uppmuntrat till annat än förvaltning och axelryckningar. Det har börjat ge resultat, men än är vi inte hemma. Resultaten av många förändringar syns inte än på några år, andra förändringar måste trimmas lite efter att verkligheten satt sina avtryck. Några förändringar har inte hunnit genomföras och chanserna är inte stora att de kommer att genomföras om den rödgröna röran tar över efter höstens val.

Mona Sahlin försöker att förnya socialdemokraterna och vill visa på en ny politik. Resultatet är en kopia av Alliansens målsättningar men utan trovärdiga medel för att nå dit. Tänker man dessutom på hennes samarbetspartner Vänsterpartiet sjunker trovärdigheten ytterligare. Alla ska med, sa socialdemokraterna 2006, men de glömde säga vart. Mona Sahlin berättar lite om vart. Hon talar däremot inte om hur.

Läs också Seved Monke, Runo Johansson, Per Altenberg, Mats G. Nilsson, Annarkia.

Intressant?

Kommentera

%d bloggare gillar detta: