Moderaternas sentida dominans

Karl Staaff, liberal statsminister i Sverige 1905
Karl Staaff, liberal statminister 1905-1906, 1911-1914

Idag är det ingen som ifrågasätter att huvudstriden inom svensk politik står mellan socialdemokraterna och moderaterna. Inget annat parti anses ha minsta möjlighet att inneha statsministerposten och blir därmed reducerade till stödpartier eller samarbetspartier, i såväl media som i människors medvetande. Det ses som en sanning som aldrig kommer att förändras.

I själva verket är det en ganska sentida strid, vilket den nya boken om Sveriges statsministrar under 100 år visar. Socialdemokraterna må ha varit det huvudsakliga vänsterpartiet under 1900-talet, men det var definitivt inte moderaterna, eller Högerpartiet som de hette en gång i tiden, som var det huvudsakliga borgerliga partiet. Istället är listan över Sveriges statsministrar nedlusad av liberaler och bondeförbundare. När det 1976 efter ett långt socialdemokratiskt maktinnehav blev dags för en ny borgerlig regering, var det inte moderaterna som besatte statsministerposten. Istället intogs den av centerpartiets Torbjörn Fälldin. Under ett år 1978-79 var folkpartiets Ola Ullsten statsminister och efterträddes av Fälldin i ytterligare tre år innan socialdemokraterna återtog makten. Inte förrän 1991 tillträdde den första moderate statminister, Carl Bildt, sitt ämbete.

Att moderaterna skulle vara det huvudsakliga borgerliga partiet i Sverige är alltså en sentida konstruktion. Idag är partiet det största inom den borgerliga alliansen, men det finns inga garantier för att det kommer att förbli så. Snarare talar historien för att ett annat parti kommer att ta över som det ledande borgerliga partiet i svensk politik. Sett i det perspektivet är det både förståeligt och konstigt att moderaterna så totalt dominerar Alliansen. Förståeligt, eftersom de säkerligen vill ta igen alla de år de fått stå tillbaka för de mer inflytelserika folkpartiet och centern. Konstigt, eftersom de borde inse att deras dominans i opinionen sannolikt inte kommer att hålla i all oändlighet och att det därför kan vara taktiskt att vara mer ödmjuka inför sina mindre kolleger. Man vet ju aldrig när moderaterna kommer hamna i beroendeställning till sina för tillfället små kolleger.

Intressant?

Kommentera

%d bloggare gillar detta: