Att förnekas föräldraskapets glädje

I söndags var det mors dag, en av de två dagar på året vi uppmärksammar våra föräldrar. På senare år har också möjligheten att bli firad som mor eller far utvidgats på många sätt. Insemination för lesbiska kvinnor har blivit laglig, likaså har samkönade par fått laglig rätt att adoptera. Trots det är det vissa som fortfarande förnekas möjligheten att bli föräldrar, förnekas glädjen det innebär att skaffa barn.

För det första måste det konstateras att samkönade par mer i praktiken har det väldigt svårt när det gäller adoptioner. Anledningen är att inga av de andra länder som adoptioner sker från accepterar att barn adopteras till samkönade par. I praktiken är det nästan bara närståendeadoptioner som sker.

För det andra, och mer allvarliga, förvägras fortfarande många människor möjligheten att skaffa biologiska barn, även om de egentligen inte har några direkta biologiska hinder. Det handlar om transpersonerna. Idag kräver vi fortfarande i lag att transpersoner ska vara sterila för att de ska tillåtas att genomgå en könskorrigerande operation. Det är även förbjudet att frysa ner könsceller för att använda i framtiden. Exempelvis kan en transsexuell kvinna alltså inte frysa ner spermier innan operationen för att i framtiden skaffa barn med en kvinna som haft turen att födas i rätt kön redan från början. Möjligheten finns förstås att göra det i smyg utomlands, men om det upptäcks avbryts all behandling med omedelbar verkan som ”straff”. Det är inte heller teoretiskt utan just detta har hänt.

Det finns ingen anledning till detta, annat än att kyrkan och andra intressegrupper starkt motsatt sig ”att en man ska kunna bli mamma”, eller ”att en kvinna ska kunna bli pappa”. Det finns ingen medicinsk anledning, inte heller några egentliga lagtekniska problem utom i just lagen om könstillhörighet. Kravets fortsatta existens i lagstiftningen är därmed en skam och en undfallenhet mot intressegrupper med en syn på föräldraskap som baseras på förlegade värderingar.

Ytterligare ett hinder för transpersoner och även många samkönade par är att det i Sverige är förbjudet med värdmödraskap. Detta är något som dessutom drabbar andra, olikkönade par som är ofrivilligt barnlösa. Visst är det tillåtet med både spermie- och äggdonationer. Det är däremot inte tillåtet att låta dem växa någon annanstans än i den egna (kvinnliga) kroppen. Om en kvinna exempelvis tvingats operera bort sin livmoder, är det olagligt för henne att plocka ut ett friskt ägg från äggstockarna, befrukta det och låta det växa i en annan kvinnas livmoder. Denna form av värdmödraskap är tillåtet på många andra håll i världen, men återigen finns det förlegade idéer om moderskapet. Att föda en annan kvinnas barn genom äggdonation anses vara tillåtet så länge man sedan uppfostrar barnet själv, men att bära en annan kvinnas barn för att sedan överlämna uppfostran till denna kvinna anses förkastligt. Varför? Det är obegripligt.

Det är på tiden att vi i Sverige förändrar vår lagstiftning och avskaffar förlegade föreställningar om föräldraskap och istället underlättar för alla lyckliga par som vill få barn, men av olika själ inte klarar det på egen hand. Istället för att skapa lagar som förbjuder, borde det skapas lagar som öppnar, tillåter och hjälper. Alla som vill förtjänar att uppleva den glädje det innebär att vara förälder och att få ett handgjort kort på mors eller fars dag.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/06/01/att-fornekas-foraldraskapets-gladje/

2 kommentarer

5 pingar

    • Jaså?3 juni 2010 kl. 09:34
    • Svara

    Det finns ganska starka medicinska skäl för kastrering vid hormonskiftesterapi. Däremot så är frågan varför det är förbjudet med nedfrysning av könsceller.

    Dock så måste jag ställa frågan om huruvida det är en mänsklig rättighet att få bli förälder. Jag som cisman med hetrosexuell preferens möts ofta av åsikten att sex inte är en mänsklig rättighet, iallafall inte för min del.
    Jag måste således starkt ifrågasätta varför föräldraskap skulle vara en mänsklig rättighet. Och isåfall, hur långt skulle denna mänskliga rättighet sträcka sig? Har jag som ensamstående man rätt att kräva att få min rätt till föräldraskap tillgodosedd? Vem har jag isåfall rätt att tvinga till detta? Hur mycket av andra människors skattemedel ska konsumeras i processen?

  1. Det är bra att debatten fortsätter, den får inte låta sig tystas ned. Att väcka uppmärksammeheten på det odemokratiska i situationen och den personliga sorg det är fråga om, är bara ett måste.

  1. […] Gajditza, Andreas Froby, Victor Zetterman, Nätverket Svart Måndag, Per Pettersson, Jens Odsvall, […]

  2. […] Gajditza, Nya flickrummet, Hej Jag är Roger, Liberati, Helena von Schantz, Nakna sanningen, P2, Froby, var pusha_url = "http://www.odsvall.se/blog/2010/06/vi-far-inte-vara-ett-normalt-par/"; […]

  3. […] du har intyg på att du är steriliserad och att du inte har fryst ner några könsceller för att kunna bli förälder efter operationen. Gud förbjude att en man blir mamma, eller en kvinna pappa – hur skulle det se ut i […]

  4. […] Andra som skriver om detta Victor Zetterman, Per Pettersson […]

  5. […] This post was mentioned on Twitter by Jens Odsvall, Per Pettersson. Per Pettersson said: Att förnekas föräldraskapets glädje: http://wp.me/prWTN-o2 […]

Lämna ett svar till Jaså?Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.