285 ords trans-portsträcka till ingenting

Socialminister Göran Hägglund svarar på kritiken mot att tvångssteriliseringen av transsexuella fortsätter i dagens Sverige. Hans svar är praktfullt exempel på konsten att med 285 ord, 1 800 tecken, inte säga någonting alls.

Amanda Brihed (FP) och Göran Hägglund (KD)
Amanda Brihed och Göran Hägglund

Många i de politiska finrummen skruvar antagligen på sig just nu. En fråga de egentligen inte vill ta i har börjat dyka upp på diverse ställen i medierna och de vet inte hur de ska förhålla sig till den. Många liberaler som egentligen håller med om debattörernas åsikter vågar inte ställa sig upp och säga det högt, eftersom frågan anses kontroversiell. Andra, mer konservativa, vill inte riktigt tala om frågan då de dels inte vill ge den utrymme, dels inte vill riskera att få ett ännu sämre rykte i människorättssammanhang.

Frågan det handlar om är tvångssteriliseringarna av transsexuella och även den generella situationen för transpersoner i dagens Sverige.

Den främsta debattören i dessa frågor just nu är Amanda Brihed som genom sin senaste debattartikel har tvingat fram ett svar från socialminister Göran Hägglund (KD). Problemet med hans svar är att det inte besvarar en enda av de frågor som ställts av Brihed och andra. Istället är det ett av de mest tydliga exemplen på senare tid på hur man undviker att ge några svar och ändå gör vad man kan för att låta som att man gör det. Det är inte heller konstigt. Hägglund är en duktig politiker och oftast pragmatiskt inställd. Inledningen till hans svar visar också hans privata förståelse för frågan, det krävs inte mycket för att läsa detta mellan raderna. Resten av artikeln utgör dock ett bevis för att det är politiskt omöjligt för honom att göra någonting med den.

Förklaringen till Hägglunds predikament är förvånansvärt enkel. Å ena sidan ser han det lidande som transpersoner utsätts för och ingen empatisk människa kan stå oberörd när hen sett detta med egna ögon. Dessutom kan han som socialminister inte undgå att känna till de stora kostnader för den psykiatriska vården som skulle kunna undvikas om transpersoner gavs en bra behandling, en engångskostnad som vida understiger den totala löpande kostnaden för psykiatrin när obehandlade transsexuella under många år behöver få hjälp den vägen istället. Å andra sidan är han ledare för det mest konservativa riksdagspartiet, ett parti som lagt särskilda uttalanden med villkor som gått emot övriga partier när remissen om en förändring av lagstiftningen har behandlats. Kristdemokraterna skulle som parti aldrig kunna acceptera att deras partiledare var drivande i att göra lagstiftningen rörande könstillhörighet mer liberal och modern. Hägglund är, för att använda ett anglosaxiskt talesätt, fast mellan en klippa och ett hårt ställe.

De förslag som utredningen lagt fram är för vissa grupper i samhället kontroversiella. Inte för den stora majoriteten, men för många av de grupper som starkast och högljuddast  uttrycker sina åsikter i dessa frågor. På så sätt har Hägglund rätt i att utredningen resulterat i stor oenighet mellan remissinstanserna. Som kristdemokrat måste han också ta hänsyn till just de grupper som inte vill ha förändring, då dessa utgör en stor del av väljarbasen för KD. Det blir därför omöjligt för honom att driva frågorna, oavsett riktning.

Det finns dock en utväg som kan rädda både socialministern och alla de transpersoner som idag lever under oket av förlegad lagstiftning.

Då det handlar om att uppdatera lagstiftning som är förlegad och som dessutom berör mänskliga rättigheter och diskriminering, går det att dela upp de olika förändringarna och överlåta ansvaret för att genomföra dem till exempelvis justitieministern och jämställdhetsministern. Om förändringarna i lagstiftningen behandlas enskilt istället för i en stor spretande klump, går det att åstadkomma mycket mer och dessutom blir det lättare politiskt att genomföra förändringarna. En liberal som behandlar likabehandlingsaspekterna i lagstiftningen har exempelvis lättare att få gehör bland sina väljare och partikamrater för förändringarna än en kristdemokratisk socialminister har.

Striden om könstillhörighetslagstiftningen är varken förlorad eller vunnen, inte på långa vägar. Däremot har båda sidor anlänt till slagfältet och dragit sina vapen. Debatten kommer inte att lägga sig, tvärtom har den bara – äntligen – börjat. I längden kan bara den modernare och reformerande sidan vinna, frågan är dock om det kommer att gå vägen denna gång eller om det kommer att krävas en ny utredning och fler mandatperioder innan så sker. Om så är fallet kommer transpersonerna att tvingas till ytterligare lidande och psykiatrins kostnader fortsätta att skena. Ingetdera borde vara acceptabelt för människor med empati och en ansvarsfull inställning till offentliga finanser.

Intressant?

9 Replies to “285 ords trans-portsträcka till ingenting”

  1. Ditt engagemang uppskattas Per.

    Men, jag noterar att du undviker att nämna att varken Fp, C eller M gjort något åt frågan under mandatperioden. Medan vi i S faktiskt tillsatte den utredning som visserligen fick en stor portion mycket välförtjänt kritik, men som ändå föreslog att könsceller skulle få frysas ned. Vad är det som säger att de hbt-vänliga krafterna i c och Fp skulle kunna få med M i frågan även om man delad upp den?

    (Om vi nu bortser från att det nog är omöjligt att inte låta socialdepartementet ha hand om lagförslag som gäller just sjukvård. Och att det finns kristdemokrater även i justitieutskottet samt att en proposition ändå måste komma fårn hela regerignen, inkl Kristdemokraterna.)

    Den enklaste lösningen är ju att ha en regering utan Kd. I dagsläget alltså en rödgrön regering.

    1. Jag tycker inte att något parti gjort speciellt bra ifrån sig i den här frågan. Det finns en del enskilda politiker, bland annat inom FP, som ändå har stått upp för frågan, men ingenting händer. Jag tror inte att det skulle hänt speciellt mycket mer med en rödgrön regering heller.

      De flesta saker i lagstiftningen är inte heller sjukvård i dess direkta betydelse, därför är det möjligt att dela upp frågan och lägga på olika ministrar. Sen kan det komma en proposition som eventuellt kan förändras i utskottet på samma sätt som man gjorde med den könsneutrala äktenskapslagstiftningen. Om KD inte ansvarar för frågan är det dock möjligt att de släpper den i regeringen också, faktiskt. Det är inte en lika utpräglad profilfråga för dem som äktenskapet.

      Jag har inte förtroende för en rödgrön regering, inte att göra mer i dessa frågor och definitivt inte att göra bra saker vad gäller exempelvis ekonomi. Om de rödgröna menar allvar borde de förhandla direkt med framför allt C och FP om att lägga en gemensam riksdagsmotion istället. Jag har sagt det förut och säger det igen: allting måste inte göras genom regeringspropositioner. I så fall kunde vi ju lägga ner riksdagen.

      1. Per, ingen av oss kan sägas vara objektiv när det gäller vem som ”gjort mest”. Men tar man en titt i riksdagens dokumentarkiv framgår det att antalet motioner i frågan är fler än antalet motioner från Fp, sett på perioden 2000-2010. Ännu tydligare blir skillnaden om man jämför S+V+Mp och M+C+Fp+Kd. Trots att alltså de senare är de som suttit i opposition under sex av åren, och de rödgröna bara under fyra av åren.

        Den socialdemokratiska regeringen tillsatte den utredning som visserligen inte föreslog ett borttagande av steriliseringskravet (utan ersatte det med ett kastreringskrav). Men att öht tillsätta en utredning var att vara progressiva. Utredningen föreslog också att nedfrysning av könsceller skulle vara tillåtet och att skilsmässa inte skulle krävas. Hade inte Kd gömt utredningen hade alltså Amanda kunnat spara sina könsceller när det var aktuellt för hennes del, och det hade varit Socialdemokraternas förtjänst. Att hon inte kunde det är Alliansregeringen, med Fp, skyldiga till.

        Som fd juriststudent skulle jag absolut avråda från att ändra en lag genom att dela upp den på flera utskott. Det kan omöjligt bli bra lagar på det sättet, vilket förmodligen är orsaken till att man inte gör så.

        Om Fp och C velat driva frågan hade de enkelt själva kunnat initiera samarbete över blockgränsen. Så har dock inte skett, istället har de suttit still i båten och låtit Kd hållas. Det är rätt mycket prat om hbt-rättigheter från liberalt håll, men i praktiken blir det inte så mycket gjort eftersom man antingen inte har med sig sitt parti eller måste kompromissa med konservativa inom M och Kd. Alternativt blir det inget gjort eftersom man inte arbetar inom ett riksdagsparti, utan inom PP eller som fristående liberalt nätverk.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: