Category Archives: Liberalism

Starka förebilder

Idag är det internationella kvinnodagen. Nyheter24 kör en kampanj där de uppmanar alla att lyfta kvinnliga förebilder under taggen #kvinna24. Givetvis har jag varit med och lyft några kvinnliga förebilder – eller som jag kallar dem: ”förebilder”. Jag är av den bestämda uppfattningen att det är helt sjukt, rent utsagt, att vi fortfarande skiljer på förebilder, eller människor över huvud taget, utifrån kön. Det är det som internationella kvinnodagen handlar om, att uppmärksamma att vi fortfarande, år 2014, av någon anledning tycker att kompetens på något sätt sitter i könet. För egen del så bryr jag mig bara om kön när det handlar om sexualitet och känslor.

Tyvärr gör ju inte alla så, utan alldeles för ofta måste du vara ”en av grabbarna” eller ”inte vara en kärring” för att accepteras. Hur kvinnliga epitet kunde bli något att skämmas för eller ett skällsord, det är för mig obegripligt egentligen. Men nu är vi tyvärr kvar i detta tänk. Därför har internationella kvinnodagen en poäng fortfarande, även om det hade varit trevligt om vi kunde avskaffa den. Alternativt kanske den skulle gå att använda för att på något sätt uppmärksamma något som har med faktiska biologiska saker att göra – exempelvis medicinskt finns det ju problem som är könsberoende.

En perfekt värld skulle inte behöva speciella dagar för att uppmärksamma könsmaktsordningar, dagar för att stå upp mot transfobi eller homofobi, eller dagar för att bekämpa rasismen. Tills vi har kommit till den världen så måste vi fortsätta uppmärksamma diskriminering och unkna attityder. Inte bara på speciella dagar, utan varje dag, året runt.

Några av mina förebilder

Okej då: Ukraina

Jag hade egentligen inte tänkt att yttra mig i frågan. Alla pratar om Ukraina. Alla har olika bilder av vad som händer. Nästan ingen har varit där och antagligen är det ännu färre som förstår språket. Jag tillhör båda dessa kategorier och jag är inte expert. Jag har försökt att bilda mig en uppfattning genom att läsa, såväl propaganda som nyhetsrapportering från olika källor. Det som fascinerar mig är just hur säkra uttalanden som kommer från olika håll. Att antingen är allting med revolutionen jättebra, eller så är allting en nazistisk konspiration. Sanningen är givetvis någonstans mitt emellan alla ytterligheterna.

Så, idag leker jag utrikespolitisk analytiker och försöker sammanställa ungefär vad som verkar vara läget. Notera att varje påstående bör inledas med att ”det förefaller vara så att” eller något på samma tema, men jag besparar er detta av stilistiska skäl.

Utrikespolitisk amatöranalys

Putin har en världsbild som delas av de flesta andra i Ryssland, eftersom den stora majoriteten får sin information från statskontrollerade medier. De mer pålästa har svårt att göra sig hörda och som vanligt i Ryssland riskerar oppositionen att bli trakasserad om de yttrar sig.

Ukraina har en stark rörelse som velat bli av med förre presidenten, vilket gjort att de slutit oheliga allianser mellan nationalister, liberaler och en massa andra grupper. Det är nog ett tydligt tecken på hur impopulär Janukovitj var, när han lyckas ena vad som egentligen borde vara svurna fiender för att avsätta honom.

Ryssland har med största sannolikhet satt in trupper ”anonymt” i Krim. Speciellt uttalanden om att det inte är ryska trupper, men att Ryssland har rätt att försvara etniska ryssar oavsett var de bor, gör ju sitt till för att avslöja bluffen. Annars funkar de omaskerade ryska militärfordonen och soldaternas egna utsagor rätt bra för att avslöja sanningen.

Ukrainas nya regering inkluderar några ministrar från Svoboda, motsvarande öppet nazistiska Svenskarnas parti, i regeringen. De har inte majoritet och har inte fått premiärministerposten, men de är med där. Det gör inte upproret till en nazistisk konspiration och inte heller ligger det någon sanning i de ryska ryktena att synagogor och kyrkor har satts i brand. Det är dock obehagligt, men förhoppningsvis försvinner de ur regeringen efter det aviserade valet. Allt annat vore konstigt, eftersom de högst sannolikt inte har så mycket mer gemensamt med övriga regeringen än att de vill ha nyval och få en demokratisk president som respekterar konstitutionen och börjar rensa upp i korruptionen.

Putin tror kanske faktiskt själv på sin propaganda och den världsbild han påstår sig ha. Med tanke på hans agerande redan tidigare så är det inte helt otroligt. USA försöker å sin sida släta över alla problem istället för att nyansera situationen. Inte heller speciellt konstruktivt, även om det avslöjar den ryska propagandans värsta lögner.

Själv har jag ingen förhoppning att mina skrivelser ska nå längre än till svenska gränsen, så jag nöjer mig med denna analys. Jag kan konstatera att jag stödjer revolutionen och dess mål men absolut inte vissa av de grupperingar som deltagit i den. Jag kan också notera att jag tycker att Ryssland ska sluta lägga sig i andra länders interna angelägenheter precis som de själva tycker att USA ska sluta lägga sig i deras kompisars och lydstaters interna angelägenheter (så som inbördeskrig och folkmord). Slutligen önskar jag att människor kunde sluta vara maktgalna, korrumperade och våldsamma och istället ägna sig åt att lösa problem, inte skapa dem.

Frihet är en rätt bra idé. Alla människor borde få ta del av den, i utbyte mot att de inte inskränker andras frihet. Det gäller såväl alla ukrainare som Vlad.

Hello My Name Is Vladimir from Brewdog - a protest beer

Den ondskefulla, lila liberalen?

Under lördagskvällen hajade jag till. I mitt twitterflöde dök det plötsligt upp ett tweet som i princip fördömde alla liberaler till evig skärseld. Jag var på en födelsedagsfest och hade inte lust att gå in i en twitterdebatt just då – jag var mest inne för att se vad som hände  Ukraina – men jag såg till att spara den för att kunna skriva ett blogginlägg om det.

Ondskefulla-Liberaler

 

Nu har jag ingen som helst bakgrund till detta tweet och jag känner inte Ludvig. Men jag undrar väldigt mycket vad som föranlett detta fördömande.

Om det är något jag har lärt mig så är det är att i princip samtliga ideologiskt drivna personer i politiken är där för att de vill förbättra världen. Inte bara för sig själva, utan för alla människor. Det gäller såväl socialister och kommunister som konservativa och liberaler. Till och med många nazister tror att de gör världen bättre, antingen för att de på allvar tror att alla folkgrupper mår bättre av att aldrig beblanda sig med varandra, eller för att de på allvar tror att vissa folkgrupper är ett hot mot hela mänskligheten och därför måste utplånas. Analysen att liberaler skulle vara ondskefulla faller dels på denna enkla analys, men också på att alla liberaler faktiskt kämpar aktivt för att stärka mänskliga rättigheter och för att göra världen till en bättre plats för alla människor. Skillnaden från vänstersidan är förstås att liberalerna tycker att det är bra om alla får det bättre, även om det skiljer i hur mycket bättre olika individer får det. På vänsterkanten är det viktigare med millimeterrättvisa eller möjligen att den som har det sämst får en större statushöjning än dem som redan har det bra. Vilken variant som är bäst får du förstås själv välja, men att säga att någondera sidan är ondskefull baserat på prioriteringarna är inte en logisk eller lämplig slutsats.

Det är många som anklagar oss liberaler för att vara egoistiska. Vad många dock missar är att de flesta av oss liberaler inte tillhör den rika eliten. Jag har ett hyfsat vanligt kontorsjobb och jag var arbetslös i två och ett halvt år innan jag fick det. Trots det står jag för liberalismens ideal, eftersom jag är övertygad om att det är dessa som i längden är bäst för alla människor och för samhället som helhet. Det är alltså inte av egoism vi har våra idéer, utan av omtanke om alla människor. Även om vänstern inte håller med och inte kan förstå hur vi kan tänka så, så är det precis så vi tänker och resonerar. Vi tycker att vänstern är naiv, blind och till och med rent dum när den kommer med en hel del av sina förslag, för vi anser att de ignorerar verkligheten eller överträder grundläggande mänskliga rättigheter. Men de flesta av oss inser att vänstern på sitt eget lilla sätt ändå vill göra världen bättre och att de bara inte har läst på, alternativt inte har samma gränser för vad som är tillåtet att offra längs vägen.

Vad gäller naivitet, så är det förstås den intressantaste frågan. Handlar det om att vi har en för stor tilltro till saker som liberalismen bygger på för att fungera? Kanske. Det hade i detta fall förstås varit intressant att veta exakt vad bakgrunden är och kunna ta en fungerande, saklig debatt. Tyvärr är min erfarenhet att många från såväl liberala och konservativa som socialistiska och nationalistiska kretsar som uttrycker sig på detta sätt har svårt att ta just en saklig debatt, utan istället ägnar sig åt känsloargument, ad-hominem-argument och att konstatera att eftersom de har rätt, så är ju alla fakta som presenteras och säger emot dem antingen uppdiktade eller vinklade per definition. Det vore förstås kul att bli positivt överraskad, för det händer ibland att jag har riktigt intellektuellt hederliga och konstruktiva debatter även om ideologi med människor som definitivt inte bekänner sig till liberalismen. Det återstår att se om denna lätt släppta handske plockas upp av Ludvig eller någon annan.

Tillbakablickar på 2013: Centerpartiet

2013 innebar en hel del förändringar. En av dem var att jag återigen gav mig in i ett etablerat politiskt parti. Efter tre års långsam väg ditåt, som började i valet 2010 genom att jag för första gången röstade på Centerpartiet, så blev jag under andra halvan av 2013 medlem i Centerpartiet och började också arbeta för partiet på heltid med kommunikation.

Efter några år i Folkpartiet var jag rätt trött på partipolitiken. Jag hade tvingats in i diverse personkonflikter och annat som jag inte gillar över huvud taget. Politik tycker jag inte ska handla om personer, eller för den delen om vinstmaximering till varje pris, utan handla om ideologi och konsekvent politik som baserat på evidens försöker åstadkomma de mål som ideologin satt upp. Det var inte vad jag var med om i mitt tidigare engagemang och till sist fick jag nog. Mellan valet 2010 och i somras var jag istället fri liberal opinionsbildare och lite engagerad i projektet Liberaldemokraterna. Det var skönt som omväxling. Men så fick jag ett jobberbjudande som jag inte kunde motstå och satte i augusti igång med arbetet som ansvarig för sociala medier på Centerpartiet. Förvisso enbart ett vikariat för en föräldraledighet, men ändå. Det gjorde också att jag slutligen gjorde slag i saken och blev medlem i Centerpartiet. Det kändes naturligt, eftersom jag tycker att Centerpartiet är det parti som tydligast av de etablerade politiska partierna är liberaler och tar allt mer plats i den liberala sfären.

Det känns samtidigt lite underligt att vara tillbaka i partistrukturerna. Jag har aldrig haft som plan att göra en politisk karriär – jag började inte ens med politik på allvar förrän det året jag fyllde 25. Jag har fortfarande ingen plan på att gå den långa vägen inom ett parti för att till slut hamna i riksdagen eller liknande. Däremot vet jag att det jag är absolut bäst på professionellt är kommunikation – speciellt sociala medier – och politik, vilket gör att denna typ av tjänst är som klippt och skuren för mig. Det enda som vore bättre för mig är att jobba som ledarskribent eller som VD för en tankesmedja. Och för de som har gjort det påpekandet, så kan jag faktiskt en hel del om ekonomi, budget och att leda personal, så jag skulle definitivt klara av ett VD-jobb.

Nu har jag i snart ett halvår haft det roligaste jobb jag hittills har haft. Visst, ibland kan det vara jobbigt och ibland är det frustrerande, men det har jag svårt att tänka mig att det finns några jobb som inte är av och till. Nu har jag fyra månader kvar på mitt kontrakt, även om jag förstås hoppas att få vara kvar åtminstone över valet. Jag vill vinna ett val och det är jobbigare att göra från sidlinjerna, speciellt när jag inte har några förtroendeuppdrag inom centerrörelsen.

Det är spännande att vara tillbaka i ett etablerat politisk parti och känna sig som hemma. Det är en partikultur som är mysig och trevlig och det är en massa sköna liberaler att umgås med och arbeta med. De har såväl hjärta som hjärna på rätt ställe, vilket är viktigare och mer ovanligt än man tror inom politiken i allmänhet. Jag har också fått höra från människor jag känner sen tidigare politiskt engagemang att jag verkligen är en typiskt centerpartist, genom att jag faktiskt är trevlig, hjärtlig och snäll, samtidigt som jag är intellektuellt skarp och konsekvent liberal. Det är lite roligt att till och med andra liberaler, engagerade i andra partier, tycker att just det stora hjärtat är vad som skiljer centerpartister från andra liberala partiers medlemmar. Det är kanske också det som gör att jag äntligen hittat ett parti där jag faktiskt helhjärtat trivs och har roligt i princip hela tiden.

Nu går vi in i det så kallade supervalåret 2014. Jag har ett vad med Markus Mattila om att Centerpartiet ska få minst 7% i september – förvisso har vi bara slagit vad om en öl, men ändå – så nu är jag taggad att se till att vi också uppnår det målet. Gott nytt valår allesammans, vi ses på barrikaderna i de sociala medierna!

Knaskonservatism från KD om namnlagen

Den svenska namnlagenBy any other name är en otroligt konservativ kvarleva, som bland annat inneburit problem för transpersoner, men som också lägger sig i människors fria val, oftast helt i onödan. Vi är många som sett fram emot förslaget till förändring av den, inte bara vi som definierar oss som liberaler.

Kristdemokraterna har dock, som vanligt, gjort allt för att stoppa förändringar. Antagligen finns det en underliggande transfobi i motståndet, som vanligt. Och, som vanligt, skriver en Kristdemokrat en debattartikel och demonstrerar sitt starka motstånd mot förändring. Den här gången var det Yvonne Anderssons tur, Kristdemokraternas ledamot av Namnlagskommittén.

Huvudargumentet i artikeln är att en namngemenskap är viktig för familjens sammanhållning. Ett gemensamt efternamn skapar en gemenskap mellan äkta makar och inom en familj eller släkt. Det är förstås inget konstigt. Det konstiga blir när detta används som argument mot en reform av namnlagen.

Det första som skulle ”förstöras” enligt Kristdemokraterna, är det faktum att namnlagen inte längre skulle kräva en obligatorisk anmälan om efternamn i samband med en vigsel. Istället ska det bli frivilligt att göra detta och de som väljer att inte göra det behåller helt enkelt sina tidigare efternamn. Andersson skriver i sin artikel:

Det offentliga emotser därmed inte längre en namnmässig förening som konsekvens av att folk gift sig.

Nej, det är ingen naturlag som säger att detta måste ske. Det är många som redan idag väljer att behålla sina efternamn, eftersom namnlagen inte (längre) kräver att man ska ta varandras efternamn då man gifter sig. De allra flesta vill dock ta ett gemensamt efternamn och kommer fortsätta att göra det. Varför det måste lagregleras att man ska anmäla detta, istället för att lita på att människor själva väljer att göra det om de vill ha denna namngemenskap, är högst oklart. Kanske tror Kristdemokraterna att människor måste tvingas till saker de egentligen vill göra, eftersom de är så korkade att de inte förstår att de faktiskt får göra saker som bara är tillåtna, inte tvingande.

Egentligen är argumentationen mot en förändring inte mer stabil än så. Det är just namngemenskapen mellan äkta makar som är det viktiga för Kristdemokraterna, helt i linje med att familjen är argumentet för snart sagt allt i deras politik – ungefär som att skolan är argumentet för allting Folkpartiet driver. Dessutom är det som vanligt så att Kristdemokraternas syn på vad som är liberalt skiljer sig markant från liberalernas uppfattning. För att återigen citera Andersson:

Sverige är redan i dag ett liberalt land när det gäller tolkning och tillämpning av namnlagar.

Trots det står det inte människor fritt att välja namn, varken för sig själva eller för sina barn. Det var inte länge sen Kristdemokraterna motsatte sig könsneutrala namn, för att till sist erkänna sig besegrade efter ett antal domar i förvaltningsrätterna och ”acceptera” att människor kanske ändå kunde få välja sina egna namn. I jämförelse med t.ex. Australien är vi dock långt efter – där finns exempelvis en man som heter Z, varken mer eller mindre. Det skulle vara omöjligt i Sverige. Inte heller är det möjligt att som efternamn ha ett namn som är i bruk som förnamn, om det inte finns särskilda skäl. Jämför detta med anglosaxiska länder, där snart sagt alla förnamn också förekommer som efternamn. Det är inte heller tillåtet att bilda dubbelnamn. Listan kan göras lång över alla regleringar. Hur detta kan anses vara liberalt måste man nog vara Kristdemokrat för att förstå.

Den röda tråden är dock fortsatt familjernas sammanhållning. Andersson avslutar sin artikel med att återigen kräva att lagstiftningen utgår från familjen och gifta pars samhörighet.

Vi bör ha lagstiftning som stärker familjen, inte stifta lagar med motsatt verkan. Släkt- och familjesammanhållningen är fortfarande viktig och bör stödjas i lagstiftningen. /…/ Men utgångspunkten även i framtiden ska vara att de som gifter sig också vill markera samhörighet.

Det handlar dock mer om att lagen ska utgå från vad majoriteten vill när de gifter sig. Det handlar om ett konservativt synsätt där lagstiftningen ska vara normerande – den som vill behålla ett namn ska tvingas till byråkrati, för att hen ska få veta att hen egentligen är avvikande och ska skämmas. Det är en tydligt konservativ synpunkt, som Andersson med all önskvärd tydlighet visar det absurda med, i sin artikel. För alla utom de mest knökkonservativa behövs egentligen inga andra argument än hennes egna för varför hon har fel.