Köa för säkra förlossningar den 8:e mars

#jagköarSom framgår bl.a. på den här bloggen så sitter jag i styrelsen för RFSU Stockholm. Eftersom det är valår så sker det extra mycket aktiviteter för att skapa opinion. Imorgon, på internationella kvinnodagen, anordnar RFSU Stockholm tillsammans med Barnmorskeupproret en manifestation för säkrare förlossningar i Stockholm. Bakgrunden är att det råder brist på barnmorskor i Stockholm, en brist som blir akut varje sommar. Det gör att kvinnor som ska föda hänvisas till sjukhus långt hemifrån, inte sällan i helt andra landsting. Det tycker RFSU Stockholm är orimligt och därför stödjer vi Barnmorskeupproret i deras kamp för tillräcklig bemanning och därmed säkra förlossningar i Stockholm.

För att illustrera problemet så kommer det imorgon, lördag den 8 mars, att ringla en lång kö på Norrmalmstorg mellan 12.00 och 12.30. Vi satsar på att den ska bli en kilometer lång, men om tillräckligt många kommer så kan vi nog göra den ännu längre. Många varv kring torget blir det. Förhoppningsvis ska det sätta fokus på det akuta problemet och se till att sommarens köer inte blir så långa att vissa blivande mammor från Älvsjö blir skickade till Falu Lasarett för att föda, utan att de kan komma till Södra BB som de planerat.

Okej då: Ukraina

Jag hade egentligen inte tänkt att yttra mig i frågan. Alla pratar om Ukraina. Alla har olika bilder av vad som händer. Nästan ingen har varit där och antagligen är det ännu färre som förstår språket. Jag tillhör båda dessa kategorier och jag är inte expert. Jag har försökt att bilda mig en uppfattning genom att läsa, såväl propaganda som nyhetsrapportering från olika källor. Det som fascinerar mig är just hur säkra uttalanden som kommer från olika håll. Att antingen är allting med revolutionen jättebra, eller så är allting en nazistisk konspiration. Sanningen är givetvis någonstans mitt emellan alla ytterligheterna.

Så, idag leker jag utrikespolitisk analytiker och försöker sammanställa ungefär vad som verkar vara läget. Notera att varje påstående bör inledas med att ”det förefaller vara så att” eller något på samma tema, men jag besparar er detta av stilistiska skäl.

Utrikespolitisk amatöranalys

Putin har en världsbild som delas av de flesta andra i Ryssland, eftersom den stora majoriteten får sin information från statskontrollerade medier. De mer pålästa har svårt att göra sig hörda och som vanligt i Ryssland riskerar oppositionen att bli trakasserad om de yttrar sig.

Ukraina har en stark rörelse som velat bli av med förre presidenten, vilket gjort att de slutit oheliga allianser mellan nationalister, liberaler och en massa andra grupper. Det är nog ett tydligt tecken på hur impopulär Janukovitj var, när han lyckas ena vad som egentligen borde vara svurna fiender för att avsätta honom.

Ryssland har med största sannolikhet satt in trupper ”anonymt” i Krim. Speciellt uttalanden om att det inte är ryska trupper, men att Ryssland har rätt att försvara etniska ryssar oavsett var de bor, gör ju sitt till för att avslöja bluffen. Annars funkar de omaskerade ryska militärfordonen och soldaternas egna utsagor rätt bra för att avslöja sanningen.

Ukrainas nya regering inkluderar några ministrar från Svoboda, motsvarande öppet nazistiska Svenskarnas parti, i regeringen. De har inte majoritet och har inte fått premiärministerposten, men de är med där. Det gör inte upproret till en nazistisk konspiration och inte heller ligger det någon sanning i de ryska ryktena att synagogor och kyrkor har satts i brand. Det är dock obehagligt, men förhoppningsvis försvinner de ur regeringen efter det aviserade valet. Allt annat vore konstigt, eftersom de högst sannolikt inte har så mycket mer gemensamt med övriga regeringen än att de vill ha nyval och få en demokratisk president som respekterar konstitutionen och börjar rensa upp i korruptionen.

Putin tror kanske faktiskt själv på sin propaganda och den världsbild han påstår sig ha. Med tanke på hans agerande redan tidigare så är det inte helt otroligt. USA försöker å sin sida släta över alla problem istället för att nyansera situationen. Inte heller speciellt konstruktivt, även om det avslöjar den ryska propagandans värsta lögner.

Själv har jag ingen förhoppning att mina skrivelser ska nå längre än till svenska gränsen, så jag nöjer mig med denna analys. Jag kan konstatera att jag stödjer revolutionen och dess mål men absolut inte vissa av de grupperingar som deltagit i den. Jag kan också notera att jag tycker att Ryssland ska sluta lägga sig i andra länders interna angelägenheter precis som de själva tycker att USA ska sluta lägga sig i deras kompisars och lydstaters interna angelägenheter (så som inbördeskrig och folkmord). Slutligen önskar jag att människor kunde sluta vara maktgalna, korrumperade och våldsamma och istället ägna sig åt att lösa problem, inte skapa dem.

Frihet är en rätt bra idé. Alla människor borde få ta del av den, i utbyte mot att de inte inskränker andras frihet. Det gäller såväl alla ukrainare som Vlad.

Hello My Name Is Vladimir from Brewdog - a protest beer

Facebook hashtags onödiga existens

Jag har de senaste dagarna läst två saker som fått mig att vilja kommentera hashtags på Facebook. Den en är en analys av partiernas arbete i sociala medier, där en slutsats var att den som inte använder hashtags i sina inlägg på Facebook inte uppnår lika stor spridning på sina inlägg. Det andra var en kompis som helt oberoende av detta länkade till nedanstående bild.

 

Så, vem har rätt? Den som analyserade sociala medier eller min kompis (och hans infografik)?

Enkelt uttryckt: min kompis, som inte har en bakgrund som expert på sociala medier utan inom utdöda språk och numera lite juridik.

Poängen med hashtags är att du ska kunna söka enkelt på olika begrepp. Problemet är att de aldrig fått något egentligt genomslag på Facebook. På Twitter är det en annan sak, där har de funnits med sedan långt tillbaka och det är enkelt att klicka på en tagg för att se liknande inlägg. På Facebook anses de dock vara en udda fågel, vissa irriterar sig på dem rejält, andra undrar mest vad de har där att göra. Vad som gör Facebook än mer intressant är att den som söker på en hashtag får upp alla relevanta inlägg, oavsett om de har ett litet ”staket” framför sig eller inte. (Ja, det där lilla tecknet # har jag faktiskt hört kallas staket så många gånger, att jag har givit upp på att kalla det andra saker och fortfarande förvänta mig att alla förstår vad jag menar.) Prova att klicka på exempelvis #Ukraine om du råkar se ett sådant inlägg i ditt Facebookflöde. Eller valfri annan tagg som också är ett ord på något språk.

Nej, taggar på Facebook är faktiskt rätt onödigt. Ibland slinker det med en tagg ändå, oftast när jag uppdaterar med samma inlägg på både Facebook och Twitter via HootSuite, eller när det postas något från Instagram – eller för den delen när mina blogginlägg härifrån postas upp på såväl min Twitter som på min egen blygsamma fansida på Facebook. Utom i undantagsfall så tillför de dock ingenting – och även när det kanske dyker upp en relevant tagg, så som detta inläggs #blogg100 som ju inte är ett normalt ord, så blir genomslaget för detta på Facebook extremt begränsat. Det är en god tanke förstås, men sanningen är att ytterst få använder funktionen på Facebook och det verkar inte som att det håller på att förändras. Du kan lugnt fortsätta uppdatera som du brukar på Facebook, utan taggar, och ändå inte missa nämnvärd trafik till din sida.

Partierna måste bli bättre på sociala medier

Idag har jag begått debattartikel, som Alliansfritt Sverige brukar kalla det. På Nyheter24 berättar jag varför de politiska partierna måste bli bättre på sociala medier och hur de kan bli det.

Det är svårt att på 3 000 tecken hinna med att berätta allting, så jag tänkte passa på att gå in lite mer på djupet här.

En sak jag noterat när jag gått igenom partiernas sociala medier är att det är en majoritet av dem som döljer inlägg av andra från sina fan-sidor på Facebook. Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna är de enda partier som visar det som andra skriver om dem. Övriga partier döljer detta. Det förvånar mig och gör mig fundersam över hur de andra partierna tänker.

Sociala medier handlar om dialog och öppenhet. Det har visat sig gång efter annan att det inte är en framkomlig väg att censurera inlägg eller att stänga till sina sociala mediakanaler. Speciellt i krissituationer förvärras de om kritiker upplever att deras inlägg censureras, men principen gäller även till vardags. Ett parti som försöker stänga ute debatten kommer att uppfattas som maktfullkomligt, slutet och som att det står långt ifrån vanliga medborgare.

Sverigedemokraterna har jag full förståelse för att de agerar på detta sätt. Det är helt i linje med deras partikultur, men det är också självbevarelsedrift – de skulle inte ha en chans att hinna med att rensa de inlägg som går över gränsen för det anständiga och kanske även det lagliga. Till viss del kanske jag kan förstå även Socialdemokraterna och Moderaterna, då de är de största partierna som lär få ta emot mycket spott och spe, vilket skulle dränka de inlägg som faktiskt efterlyste en sansad debatt om politiken. Men att Miljöpartiet, som jag uppfattar har en image som är nästan lika öppen för dialog som Centerpartiet, skulle välja att inte visa inlägg av andra, det gjorde mig riktigt förvånad. Det vore ytterst intressant att få veta varför de har fattat detta beslut, för jag tycker det uppenbart går emot best practice för sociala medier.

Jag är också uppriktigt förvånad att flera partier behandlar de sociala medierna så styvmoderligt. I dagens mediaklimat behöver ett parti minst en heltidsansvarig för de sociala medierna, beroende på partiets storlek, för att verkligen nå ut. Dessutom behövs en eller ett par starka företrädare som själva är aktiva i de sociala medierna – allra helst partiledaren såklart. Precis som medieträning är naturligt för alla partiledare, borde även social medieträning ingå i grundutbildning och ett konto i utåtriktade medier som Twitter tillhöra arbetsbeskrivningen. Självklart är det så att du inte når alla väljargrupper den vägen, men du når de grupper som inte ser på nyheter på TV eller läser dagstidningar.

Jag kommer fortsätta att bevaka vad partierna gör beträffande kommunikation under valrörelsen. I två månader till gör jag det i min yrkesroll som vikarierande ansvarig för Centerpartiets sociala medier. Därefter kommer jag göra det av eget intresse – eller möjligen i min nya yrkesroll, men det vet jag idag inte vad det kommer att vara eftersom jag nyligen började söka efter ett nytt jobb att gå till efter vikariatets slut den sista april. Oavsett så kommer jag att komma med analyser av partiernas PR- och kommunikationsarbete fram till årets sista val i september.

Ask.fm – jag borde inte vara förvånad

Innan jul bestämde jag mig för att skaffa ett konto på Ask.fm. Anledningen är enkel: som expert på sociala medier och PR behöver jag veta hur olika kanaler fungerar, speciellt de som är populärast, för att utvärdera i vilka lägen de kan vara aktuella att använda i min profession. Eftersom jag är den jag är, så har jag öppnat för alla sorters frågor och jag har bestämt mig för att svara helt sanningsenligt på alla som kommer in. Det har givit mig en inblick i vardagen för speciellt många unga, eftersom Ask.fm används mest av tonåringar.

Ask.fm kan högst sannolikt vara ett bra verktyg i PR-arbetet för organisationer. Vem som helst kan ställa frågor och få ett offentligt publicerat svar. Det är inte direkt lämpligt för kundtjänst på nätet, men det är intressant för organisationer som jobbar med opinionsbildning och som därmed kan få frågor om att förtydliga sin politik. En annan verksamhet som kanske skulle kunna dra nytta av det är språkrådet, som nu svarar på frågor på Twitter. Rätt använt kan det vara ett intressant verktyg.

Den största lärdomen är dock en helt annan, nämligen att möjligheten till mobbning är extremt stor. Jag har som princip att svara på alla frågor jag får in och att göra det fullkomligt sanningsenligt. Men på sistone har det börjat komma in ett antal riktigt förolämpande frågor, frågor som uppenbart är ämnade att inte bara göra mig ledsen utan också att försöka skada mig om jag svarar på dem. Jag har inte hunnit med att svara på alla frågor som kommit in, men de är bland annat av typen ”Har du inte en ganska misslyckad karriär för att vara så gammal?” – en fråga som aldrig någonstans kan vara menad att vara allmänt nyfiken, utan har som uppenbart syfte att trakassera.

Jag har svarat på dylika frågor tidigare och jag fortsätter att göra det när jag känner för det och har tid. Jag är duktig på att skaka av mig liknande kommentarer. Men jag förstår nu inte bara intellektuellt utan även praktiskt vad tonåringar på nätet får utstå. Som vanligt är det ju lättare att vara oförskämd när du slipper stå för det med ditt namn, vilket vi ju även ser med anonyma konton på Twitter eller facebookprofiler med fejkade namn. Ask.fm lägger till en helt ny dimension genom att du inte ens måste vara inloggad för att ställa en fråga. Du behöver inte ens ta steget att hitta på en profil, utan kan slänga ur dig dina kommentarer rätt ut i cyberrymden, utan att riskera minska påföljd.

Utan att bli alltför långrandig så måste jag säga att det är tråkigt hur möjligheten att vara anonym lockar fram det sämsta ur människor. Jag skulle personligen aldrig säga något jag inte kan stå för, så jag har svårt att relatera till varför vissa människor känner ett behov av att anonymt förfölja och trakassera andra människor. Jag kan förvisso inte heller se varför jag skulle trakassera någon ens om jag gjorde det utan att bära en anonymiseringsmask förstås. Men jag kanske bara är snällare än den genomsnittliga människan.

Som avslutning så rekommenderar jag alla som jobbar med barn och tonåringar att själva skaffa Ask.fm och sprida ut att de finns där. Det kommer antagligen inte dröja många veckor innan ni får se smakprov på vad våra ungdomar får utstå varje dag. Jag har förstått att det skulle vara en viktig lärdom för vissa av er.