Den ondskefulla, lila liberalen?

Under lördagskvällen hajade jag till. I mitt twitterflöde dök det plötsligt upp ett tweet som i princip fördömde alla liberaler till evig skärseld. Jag var på en födelsedagsfest och hade inte lust att gå in i en twitterdebatt just då – jag var mest inne för att se vad som hände  Ukraina – men jag såg till att spara den för att kunna skriva ett blogginlägg om det.

Ondskefulla-Liberaler

 

Nu har jag ingen som helst bakgrund till detta tweet och jag känner inte Ludvig. Men jag undrar väldigt mycket vad som föranlett detta fördömande.

Om det är något jag har lärt mig så är det är att i princip samtliga ideologiskt drivna personer i politiken är där för att de vill förbättra världen. Inte bara för sig själva, utan för alla människor. Det gäller såväl socialister och kommunister som konservativa och liberaler. Till och med många nazister tror att de gör världen bättre, antingen för att de på allvar tror att alla folkgrupper mår bättre av att aldrig beblanda sig med varandra, eller för att de på allvar tror att vissa folkgrupper är ett hot mot hela mänskligheten och därför måste utplånas. Analysen att liberaler skulle vara ondskefulla faller dels på denna enkla analys, men också på att alla liberaler faktiskt kämpar aktivt för att stärka mänskliga rättigheter och för att göra världen till en bättre plats för alla människor. Skillnaden från vänstersidan är förstås att liberalerna tycker att det är bra om alla får det bättre, även om det skiljer i hur mycket bättre olika individer får det. På vänsterkanten är det viktigare med millimeterrättvisa eller möjligen att den som har det sämst får en större statushöjning än dem som redan har det bra. Vilken variant som är bäst får du förstås själv välja, men att säga att någondera sidan är ondskefull baserat på prioriteringarna är inte en logisk eller lämplig slutsats.

Det är många som anklagar oss liberaler för att vara egoistiska. Vad många dock missar är att de flesta av oss liberaler inte tillhör den rika eliten. Jag har ett hyfsat vanligt kontorsjobb och jag var arbetslös i två och ett halvt år innan jag fick det. Trots det står jag för liberalismens ideal, eftersom jag är övertygad om att det är dessa som i längden är bäst för alla människor och för samhället som helhet. Det är alltså inte av egoism vi har våra idéer, utan av omtanke om alla människor. Även om vänstern inte håller med och inte kan förstå hur vi kan tänka så, så är det precis så vi tänker och resonerar. Vi tycker att vänstern är naiv, blind och till och med rent dum när den kommer med en hel del av sina förslag, för vi anser att de ignorerar verkligheten eller överträder grundläggande mänskliga rättigheter. Men de flesta av oss inser att vänstern på sitt eget lilla sätt ändå vill göra världen bättre och att de bara inte har läst på, alternativt inte har samma gränser för vad som är tillåtet att offra längs vägen.

Vad gäller naivitet, så är det förstås den intressantaste frågan. Handlar det om att vi har en för stor tilltro till saker som liberalismen bygger på för att fungera? Kanske. Det hade i detta fall förstås varit intressant att veta exakt vad bakgrunden är och kunna ta en fungerande, saklig debatt. Tyvärr är min erfarenhet att många från såväl liberala och konservativa som socialistiska och nationalistiska kretsar som uttrycker sig på detta sätt har svårt att ta just en saklig debatt, utan istället ägnar sig åt känsloargument, ad-hominem-argument och att konstatera att eftersom de har rätt, så är ju alla fakta som presenteras och säger emot dem antingen uppdiktade eller vinklade per definition. Det vore förstås kul att bli positivt överraskad, för det händer ibland att jag har riktigt intellektuellt hederliga och konstruktiva debatter även om ideologi med människor som definitivt inte bekänner sig till liberalismen. Det återstår att se om denna lätt släppta handske plockas upp av Ludvig eller någon annan.

Start för #blogg100

Edit: På grund av lite databasstrul under lördagen och söndagen så kom det här inlägget ut lite för sent.

Då kör vi då! Jag behöver verkligen skrämma liv i min blogg igen och därför har jag hoppat på utmaningen med #blogg100 – varje dag i 100 dagar ska jag på ett eller annat sätt trycka ur mig ett inlägg på bloggen här. Jag lovar inga underverk, men jag kommer att se till att det kommer inlägg av olika slag varje dag. Ibland blir det politik. Ibland blir det personliga betraktelser. Och ibland kan det nog bli lite fotografier också.

För att visa vad jag menar så publicerar jag ett hyfsat nytaget foto som jag plåtade på vägen hem från jobbet för någon vecka sen. Njut av en vacker Stockholmsvy – och häng med de kommande 100 dagarna!

StockholmsStadshusSkymning

Tillbakablickar på 2013: Centerpartiet

2013 innebar en hel del förändringar. En av dem var att jag återigen gav mig in i ett etablerat politiskt parti. Efter tre års långsam väg ditåt, som började i valet 2010 genom att jag för första gången röstade på Centerpartiet, så blev jag under andra halvan av 2013 medlem i Centerpartiet och började också arbeta för partiet på heltid med kommunikation.

Efter några år i Folkpartiet var jag rätt trött på partipolitiken. Jag hade tvingats in i diverse personkonflikter och annat som jag inte gillar över huvud taget. Politik tycker jag inte ska handla om personer, eller för den delen om vinstmaximering till varje pris, utan handla om ideologi och konsekvent politik som baserat på evidens försöker åstadkomma de mål som ideologin satt upp. Det var inte vad jag var med om i mitt tidigare engagemang och till sist fick jag nog. Mellan valet 2010 och i somras var jag istället fri liberal opinionsbildare och lite engagerad i projektet Liberaldemokraterna. Det var skönt som omväxling. Men så fick jag ett jobberbjudande som jag inte kunde motstå och satte i augusti igång med arbetet som ansvarig för sociala medier på Centerpartiet. Förvisso enbart ett vikariat för en föräldraledighet, men ändå. Det gjorde också att jag slutligen gjorde slag i saken och blev medlem i Centerpartiet. Det kändes naturligt, eftersom jag tycker att Centerpartiet är det parti som tydligast av de etablerade politiska partierna är liberaler och tar allt mer plats i den liberala sfären.

Det känns samtidigt lite underligt att vara tillbaka i partistrukturerna. Jag har aldrig haft som plan att göra en politisk karriär – jag började inte ens med politik på allvar förrän det året jag fyllde 25. Jag har fortfarande ingen plan på att gå den långa vägen inom ett parti för att till slut hamna i riksdagen eller liknande. Däremot vet jag att det jag är absolut bäst på professionellt är kommunikation – speciellt sociala medier – och politik, vilket gör att denna typ av tjänst är som klippt och skuren för mig. Det enda som vore bättre för mig är att jobba som ledarskribent eller som VD för en tankesmedja. Och för de som har gjort det påpekandet, så kan jag faktiskt en hel del om ekonomi, budget och att leda personal, så jag skulle definitivt klara av ett VD-jobb.

Nu har jag i snart ett halvår haft det roligaste jobb jag hittills har haft. Visst, ibland kan det vara jobbigt och ibland är det frustrerande, men det har jag svårt att tänka mig att det finns några jobb som inte är av och till. Nu har jag fyra månader kvar på mitt kontrakt, även om jag förstås hoppas att få vara kvar åtminstone över valet. Jag vill vinna ett val och det är jobbigare att göra från sidlinjerna, speciellt när jag inte har några förtroendeuppdrag inom centerrörelsen.

Det är spännande att vara tillbaka i ett etablerat politisk parti och känna sig som hemma. Det är en partikultur som är mysig och trevlig och det är en massa sköna liberaler att umgås med och arbeta med. De har såväl hjärta som hjärna på rätt ställe, vilket är viktigare och mer ovanligt än man tror inom politiken i allmänhet. Jag har också fått höra från människor jag känner sen tidigare politiskt engagemang att jag verkligen är en typiskt centerpartist, genom att jag faktiskt är trevlig, hjärtlig och snäll, samtidigt som jag är intellektuellt skarp och konsekvent liberal. Det är lite roligt att till och med andra liberaler, engagerade i andra partier, tycker att just det stora hjärtat är vad som skiljer centerpartister från andra liberala partiers medlemmar. Det är kanske också det som gör att jag äntligen hittat ett parti där jag faktiskt helhjärtat trivs och har roligt i princip hela tiden.

Nu går vi in i det så kallade supervalåret 2014. Jag har ett vad med Markus Mattila om att Centerpartiet ska få minst 7% i september – förvisso har vi bara slagit vad om en öl, men ändå – så nu är jag taggad att se till att vi också uppnår det målet. Gott nytt valår allesammans, vi ses på barrikaderna i de sociala medierna!

Tillbakablickar på 2013: projektet Pers pojke

Här sitter jag, ledig och dessutom lite förkyld, och tänkte att jag skulle göra några återblickar på 2013, nu när året nästan är över. Tillbakablickarna lär väl fortsätta lite in på nästa år också, skulle jag tro. För att starta med något lite otippat, som inte är det minsta politiskt, så tänkte jag ta projektet Pers pojke.

Per pojke initierades av ett par av mina vänner, Emil Åkerö och Jessica Schedvin. Bakgrunden är att jag brukar beklaga mig en del över att det är så svårt att hitta intressanta och vettiga gaykillar, åtminstone sådana som är singel och inte bor 50 mil bort, samt gärna också ska ha något intresse för mig. För att citera Emil:

Nu börjar jag bli trött på att Per tjatar om att hitta kille. Nu startar jag en kampanj för att göra något åt det. Nu hittar vi en Pojke åt Per så att han slutar tjatar om det och kan rädda världen istället!

Initiativet kanske inte ska tas 100% seriöst, men visst, Emil och Jessica ligger ju rätt bra till för utmärkelsen Årets vän 2013. Förvisso en utmärkelse jag inte ens själv visste fanns, förrän Emil påpekade att han satsade på att vinna den… Nu återstår för mig att komma på när den ska delas ut och var jag ska hitta en pokal.

Det finns flera spännande sidor av projektet som gör att jag gillar det. För det första bedrivs det i sociala medier, så det finns en facebooksida, ett twitterkonto och jag har också fått spela in en något spontan och fånig film till Youtube. För mig som arbetar med sociala medier är det förstås väldigt kul att även detta projekt ligger i sociala medier, det gör det lätt för mig att följa det och dela med mig av vad som händer där. Samtidigt måste jag ju påpeka den lilla nackdelen i det, nämligen att jag själv står helt utanför projektet, utan någon insyn i vad som görs. Jag kan väl förstås komma med lite glada tillrop och tips på saker, men som expert på sociala medier är det också lite frustrerande att inte få vara med bakom kulisserna. Det är dock något jag kan leva med och det är ytterligare en sak som gör projektet ännu mer spännande – jag har ju ingen aning om vad som händer eller vad de har för planer. Det enda jag vet är att de pratat om en jury, så tydligen kommer de att förhandsgranska de kandidater som kommer in via projektet, innan de låter dem dejta mig… Vilket är den tredje saken som gör projektet väldigt spännande. Dessutom gör det att projektet inte är en variant av Bonde söker fru (trots att jag är centerpartist), utan verkar ligga närmare Idol eller något i den stilen. Antagligen är Emil den som får spela Alexander Bards roll i juryn i så fall…

Nu tror jag, mitt nuvarande förkylningsvirus till trots, inte att projektet kommer att bli direkt viralt. Däremot hoppas jag på lite mer spridning och facebooksidan gillas i dagsläget av 36 personer – varav bara 23 personer är vänner till mig. Så det har spritt sig åtminstone utanför min egen innersta krets. Och med tanke på att mitt nya jobb har gjort att jag inte har så gott om tid att själv vara aktiv i att försöka hitta en vettig kille, så är det trevligt att få lite hjälp med match-making från annat håll. Så nu går vi snart in i 2014 och jag ser fram emot att se fortsättningen på 2013 års, för min del, galnaste, roligaste och mest spännande projekt. Dessutom ett projekt som bara handlar om mig och inte är något jag själv driver.

Församlingsblad är inte samhällsinformation

Med jämna mellanrum får jag Spånga-Kista församlingsblad från Svenska Kyrkan. Detta sker trots att jag gick ur Svenska kyrkan för flera år sedan, eftersom jag är ateist. Församlingsbladet delas ut till alla hushåll i Spånga-Kista församlingsområde och lämnas även i brevlådan hos oss som har en Ingen reklam, tack-skylt på dörren. Det måste baseras på att information från Svenska kyrkan, en fristående religiös organisation, anses vara samhällsinformation.

Svenska kyrkan är dock inte en del av staten Sverige längre, utan helt fristående, en organisation bland andra. Antagligen är det den organisation som har flest medlemmar i Sverige, 6,5 miljoner. Dock har endast 2 449 personer hittills valt att gå med i kyrkan under 2013, medan 11 074 personer har valt att lämna kyrkan. Det är en stadig minskning av antalet medlemmar med andra ord. Antalet medlemmar till trots, bör inte information från en enskild förening på detta sätt kunna räknas som samhällsinformation, speciellt inte då bladet fokuserar på föreningens egna aktiviteter, så som att de har medlemsaktiviteter varje söndag i sin lokal, något som är känt som gudstjänster.

I just Spånga-Kista är det extra underligt att bladet delas ut till samtliga hushåll, då en majoritet av de boende här har sin bakgrund i muslimska länder. Det går alltså inte att motivera massutdelningen med att en majoritet ändå skulle vara medlemmar eller åtminstone intresserade, något som kanske skulle framföras som ett argument i andra sammanhang.

Nu kanske det här låter småaktigt. Släng bladet i pappersinsamlingen, säger ni. Ja, det är vad jag gör och jag brukar inte tänka mer på det. Men idag började fundera när jag såg bladet på hallmattan. Varför delas det ut till så många hushåll som uppenbart inte är intresserade? Varför anser man att en enskild förening som inte har något med styrningen av kommun, landsting eller stat ska ha rätt att få sin information klassad som samhällsinformation som berör alla? Och varför ska ett antal träd tvingas sätta livet till för att Svenska kyrkan vill dela ut sin information till människor som inte är intresserade? Med tanke på sviktande medlemsantal borde det väl också vara i kyrkans intresse att spara pengar på den här typen av gruppförsändelser.

Det finns som synes många bra anledningar till att materialet från Svenska kyrkan ska klassas som vanlig reklam och bara delas ut till dem som valt att ta emot reklam. Det skulle ju dock innebära att medlemmar med en sådan skylt på dörren eller brevlådan skulle gå miste om informationen. Kanske vore det bättre om det egna medlemsregistret användes för utskicken och att upplagan därmed minskades. Det skulle vara en vinst ekonomiskt och ekologiskt. Dessutom skulle inte materialet kunna uppfattas som ett försök att missionera in andra människor i en religion de valt att inte tro på.