Partierna måste bli bättre på sociala medier

Idag har jag begått debattartikel, som Alliansfritt Sverige brukar kalla det. På Nyheter24 berättar jag varför de politiska partierna måste bli bättre på sociala medier och hur de kan bli det.

Det är svårt att på 3 000 tecken hinna med att berätta allting, så jag tänkte passa på att gå in lite mer på djupet här.

En sak jag noterat när jag gått igenom partiernas sociala medier är att det är en majoritet av dem som döljer inlägg av andra från sina fan-sidor på Facebook. Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna är de enda partier som visar det som andra skriver om dem. Övriga partier döljer detta. Det förvånar mig och gör mig fundersam över hur de andra partierna tänker.

Sociala medier handlar om dialog och öppenhet. Det har visat sig gång efter annan att det inte är en framkomlig väg att censurera inlägg eller att stänga till sina sociala mediakanaler. Speciellt i krissituationer förvärras de om kritiker upplever att deras inlägg censureras, men principen gäller även till vardags. Ett parti som försöker stänga ute debatten kommer att uppfattas som maktfullkomligt, slutet och som att det står långt ifrån vanliga medborgare.

Sverigedemokraterna har jag full förståelse för att de agerar på detta sätt. Det är helt i linje med deras partikultur, men det är också självbevarelsedrift – de skulle inte ha en chans att hinna med att rensa de inlägg som går över gränsen för det anständiga och kanske även det lagliga. Till viss del kanske jag kan förstå även Socialdemokraterna och Moderaterna, då de är de största partierna som lär få ta emot mycket spott och spe, vilket skulle dränka de inlägg som faktiskt efterlyste en sansad debatt om politiken. Men att Miljöpartiet, som jag uppfattar har en image som är nästan lika öppen för dialog som Centerpartiet, skulle välja att inte visa inlägg av andra, det gjorde mig riktigt förvånad. Det vore ytterst intressant att få veta varför de har fattat detta beslut, för jag tycker det uppenbart går emot best practice för sociala medier.

Jag är också uppriktigt förvånad att flera partier behandlar de sociala medierna så styvmoderligt. I dagens mediaklimat behöver ett parti minst en heltidsansvarig för de sociala medierna, beroende på partiets storlek, för att verkligen nå ut. Dessutom behövs en eller ett par starka företrädare som själva är aktiva i de sociala medierna – allra helst partiledaren såklart. Precis som medieträning är naturligt för alla partiledare, borde även social medieträning ingå i grundutbildning och ett konto i utåtriktade medier som Twitter tillhöra arbetsbeskrivningen. Självklart är det så att du inte når alla väljargrupper den vägen, men du når de grupper som inte ser på nyheter på TV eller läser dagstidningar.

Jag kommer fortsätta att bevaka vad partierna gör beträffande kommunikation under valrörelsen. I två månader till gör jag det i min yrkesroll som vikarierande ansvarig för Centerpartiets sociala medier. Därefter kommer jag göra det av eget intresse – eller möjligen i min nya yrkesroll, men det vet jag idag inte vad det kommer att vara eftersom jag nyligen började söka efter ett nytt jobb att gå till efter vikariatets slut den sista april. Oavsett så kommer jag att komma med analyser av partiernas PR- och kommunikationsarbete fram till årets sista val i september.

Permalänk till denna artikel: http://perpettersson.eu/2014/03/04/partierna-maste-bli-battre-pa-sociala-medier/

Ask.fm – jag borde inte vara förvånad

Innan jul bestämde jag mig för att skaffa ett konto på Ask.fm. Anledningen är enkel: som expert på sociala medier och PR behöver jag veta hur olika kanaler fungerar, speciellt de som är populärast, för att utvärdera i vilka lägen de kan vara aktuella att använda i min profession. Eftersom jag är den jag är, så har jag öppnat för alla sorters frågor och jag har bestämt mig för att svara helt sanningsenligt på alla som kommer in. Det har givit mig en inblick i vardagen för speciellt många unga, eftersom Ask.fm används mest av tonåringar.

Ask.fm kan högst sannolikt vara ett bra verktyg i PR-arbetet för organisationer. Vem som helst kan ställa frågor och få ett offentligt publicerat svar. Det är inte direkt lämpligt för kundtjänst på nätet, men det är intressant för organisationer som jobbar med opinionsbildning och som därmed kan få frågor om att förtydliga sin politik. En annan verksamhet som kanske skulle kunna dra nytta av det är språkrådet, som nu svarar på frågor på Twitter. Rätt använt kan det vara ett intressant verktyg.

Den största lärdomen är dock en helt annan, nämligen att möjligheten till mobbning är extremt stor. Jag har som princip att svara på alla frågor jag får in och att göra det fullkomligt sanningsenligt. Men på sistone har det börjat komma in ett antal riktigt förolämpande frågor, frågor som uppenbart är ämnade att inte bara göra mig ledsen utan också att försöka skada mig om jag svarar på dem. Jag har inte hunnit med att svara på alla frågor som kommit in, men de är bland annat av typen ”Har du inte en ganska misslyckad karriär för att vara så gammal?” – en fråga som aldrig någonstans kan vara menad att vara allmänt nyfiken, utan har som uppenbart syfte att trakassera.

Jag har svarat på dylika frågor tidigare och jag fortsätter att göra det när jag känner för det och har tid. Jag är duktig på att skaka av mig liknande kommentarer. Men jag förstår nu inte bara intellektuellt utan även praktiskt vad tonåringar på nätet får utstå. Som vanligt är det ju lättare att vara oförskämd när du slipper stå för det med ditt namn, vilket vi ju även ser med anonyma konton på Twitter eller facebookprofiler med fejkade namn. Ask.fm lägger till en helt ny dimension genom att du inte ens måste vara inloggad för att ställa en fråga. Du behöver inte ens ta steget att hitta på en profil, utan kan slänga ur dig dina kommentarer rätt ut i cyberrymden, utan att riskera minska påföljd.

Utan att bli alltför långrandig så måste jag säga att det är tråkigt hur möjligheten att vara anonym lockar fram det sämsta ur människor. Jag skulle personligen aldrig säga något jag inte kan stå för, så jag har svårt att relatera till varför vissa människor känner ett behov av att anonymt förfölja och trakassera andra människor. Jag kan förvisso inte heller se varför jag skulle trakassera någon ens om jag gjorde det utan att bära en anonymiseringsmask förstås. Men jag kanske bara är snällare än den genomsnittliga människan.

Som avslutning så rekommenderar jag alla som jobbar med barn och tonåringar att själva skaffa Ask.fm och sprida ut att de finns där. Det kommer antagligen inte dröja många veckor innan ni får se smakprov på vad våra ungdomar får utstå varje dag. Jag har förstått att det skulle vara en viktig lärdom för vissa av er.

Permalänk till denna artikel: http://perpettersson.eu/2014/03/03/ask-fm-jag-borde-inte-vara-forvanad/

Den ondskefulla, lila liberalen?

Under lördagskvällen hajade jag till. I mitt twitterflöde dök det plötsligt upp ett tweet som i princip fördömde alla liberaler till evig skärseld. Jag var på en födelsedagsfest och hade inte lust att gå in i en twitterdebatt just då – jag var mest inne för att se vad som hände  Ukraina – men jag såg till att spara den för att kunna skriva ett blogginlägg om det.

Ondskefulla-Liberaler

 

Nu har jag ingen som helst bakgrund till detta tweet och jag känner inte Ludvig. Men jag undrar väldigt mycket vad som föranlett detta fördömande.

Om det är något jag har lärt mig så är det är att i princip samtliga ideologiskt drivna personer i politiken är där för att de vill förbättra världen. Inte bara för sig själva, utan för alla människor. Det gäller såväl socialister och kommunister som konservativa och liberaler. Till och med många nazister tror att de gör världen bättre, antingen för att de på allvar tror att alla folkgrupper mår bättre av att aldrig beblanda sig med varandra, eller för att de på allvar tror att vissa folkgrupper är ett hot mot hela mänskligheten och därför måste utplånas. Analysen att liberaler skulle vara ondskefulla faller dels på denna enkla analys, men också på att alla liberaler faktiskt kämpar aktivt för att stärka mänskliga rättigheter och för att göra världen till en bättre plats för alla människor. Skillnaden från vänstersidan är förstås att liberalerna tycker att det är bra om alla får det bättre, även om det skiljer i hur mycket bättre olika individer får det. På vänsterkanten är det viktigare med millimeterrättvisa eller möjligen att den som har det sämst får en större statushöjning än dem som redan har det bra. Vilken variant som är bäst får du förstås själv välja, men att säga att någondera sidan är ondskefull baserat på prioriteringarna är inte en logisk eller lämplig slutsats.

Det är många som anklagar oss liberaler för att vara egoistiska. Vad många dock missar är att de flesta av oss liberaler inte tillhör den rika eliten. Jag har ett hyfsat vanligt kontorsjobb och jag var arbetslös i två och ett halvt år innan jag fick det. Trots det står jag för liberalismens ideal, eftersom jag är övertygad om att det är dessa som i längden är bäst för alla människor och för samhället som helhet. Det är alltså inte av egoism vi har våra idéer, utan av omtanke om alla människor. Även om vänstern inte håller med och inte kan förstå hur vi kan tänka så, så är det precis så vi tänker och resonerar. Vi tycker att vänstern är naiv, blind och till och med rent dum när den kommer med en hel del av sina förslag, för vi anser att de ignorerar verkligheten eller överträder grundläggande mänskliga rättigheter. Men de flesta av oss inser att vänstern på sitt eget lilla sätt ändå vill göra världen bättre och att de bara inte har läst på, alternativt inte har samma gränser för vad som är tillåtet att offra längs vägen.

Vad gäller naivitet, så är det förstås den intressantaste frågan. Handlar det om att vi har en för stor tilltro till saker som liberalismen bygger på för att fungera? Kanske. Det hade i detta fall förstås varit intressant att veta exakt vad bakgrunden är och kunna ta en fungerande, saklig debatt. Tyvärr är min erfarenhet att många från såväl liberala och konservativa som socialistiska och nationalistiska kretsar som uttrycker sig på detta sätt har svårt att ta just en saklig debatt, utan istället ägnar sig åt känsloargument, ad-hominem-argument och att konstatera att eftersom de har rätt, så är ju alla fakta som presenteras och säger emot dem antingen uppdiktade eller vinklade per definition. Det vore förstås kul att bli positivt överraskad, för det händer ibland att jag har riktigt intellektuellt hederliga och konstruktiva debatter även om ideologi med människor som definitivt inte bekänner sig till liberalismen. Det återstår att se om denna lätt släppta handske plockas upp av Ludvig eller någon annan.

Permalänk till denna artikel: http://perpettersson.eu/2014/03/02/den-ondskefulla-lila-liberalen/

Start för #blogg100

Edit: På grund av lite databasstrul under lördagen och söndagen så kom det här inlägget ut lite för sent.

Då kör vi då! Jag behöver verkligen skrämma liv i min blogg igen och därför har jag hoppat på utmaningen med #blogg100 – varje dag i 100 dagar ska jag på ett eller annat sätt trycka ur mig ett inlägg på bloggen här. Jag lovar inga underverk, men jag kommer att se till att det kommer inlägg av olika slag varje dag. Ibland blir det politik. Ibland blir det personliga betraktelser. Och ibland kan det nog bli lite fotografier också.

För att visa vad jag menar så publicerar jag ett hyfsat nytaget foto som jag plåtade på vägen hem från jobbet för någon vecka sen. Njut av en vacker Stockholmsvy – och häng med de kommande 100 dagarna!

StockholmsStadshusSkymning

Permalänk till denna artikel: http://perpettersson.eu/2014/03/01/start-for-blogg100/

Tillbakablickar på 2013: Centerpartiet

2013 innebar en hel del förändringar. En av dem var att jag återigen gav mig in i ett etablerat politiskt parti. Efter tre års långsam väg ditåt, som började i valet 2010 genom att jag för första gången röstade på Centerpartiet, så blev jag under andra halvan av 2013 medlem i Centerpartiet och började också arbeta för partiet på heltid med kommunikation.

Efter några år i Folkpartiet var jag rätt trött på partipolitiken. Jag hade tvingats in i diverse personkonflikter och annat som jag inte gillar över huvud taget. Politik tycker jag inte ska handla om personer, eller för den delen om vinstmaximering till varje pris, utan handla om ideologi och konsekvent politik som baserat på evidens försöker åstadkomma de mål som ideologin satt upp. Det var inte vad jag var med om i mitt tidigare engagemang och till sist fick jag nog. Mellan valet 2010 och i somras var jag istället fri liberal opinionsbildare och lite engagerad i projektet Liberaldemokraterna. Det var skönt som omväxling. Men så fick jag ett jobberbjudande som jag inte kunde motstå och satte i augusti igång med arbetet som ansvarig för sociala medier på Centerpartiet. Förvisso enbart ett vikariat för en föräldraledighet, men ändå. Det gjorde också att jag slutligen gjorde slag i saken och blev medlem i Centerpartiet. Det kändes naturligt, eftersom jag tycker att Centerpartiet är det parti som tydligast av de etablerade politiska partierna är liberaler och tar allt mer plats i den liberala sfären.

Det känns samtidigt lite underligt att vara tillbaka i partistrukturerna. Jag har aldrig haft som plan att göra en politisk karriär – jag började inte ens med politik på allvar förrän det året jag fyllde 25. Jag har fortfarande ingen plan på att gå den långa vägen inom ett parti för att till slut hamna i riksdagen eller liknande. Däremot vet jag att det jag är absolut bäst på professionellt är kommunikation – speciellt sociala medier – och politik, vilket gör att denna typ av tjänst är som klippt och skuren för mig. Det enda som vore bättre för mig är att jobba som ledarskribent eller som VD för en tankesmedja. Och för de som har gjort det påpekandet, så kan jag faktiskt en hel del om ekonomi, budget och att leda personal, så jag skulle definitivt klara av ett VD-jobb.

Nu har jag i snart ett halvår haft det roligaste jobb jag hittills har haft. Visst, ibland kan det vara jobbigt och ibland är det frustrerande, men det har jag svårt att tänka mig att det finns några jobb som inte är av och till. Nu har jag fyra månader kvar på mitt kontrakt, även om jag förstås hoppas att få vara kvar åtminstone över valet. Jag vill vinna ett val och det är jobbigare att göra från sidlinjerna, speciellt när jag inte har några förtroendeuppdrag inom centerrörelsen.

Det är spännande att vara tillbaka i ett etablerat politisk parti och känna sig som hemma. Det är en partikultur som är mysig och trevlig och det är en massa sköna liberaler att umgås med och arbeta med. De har såväl hjärta som hjärna på rätt ställe, vilket är viktigare och mer ovanligt än man tror inom politiken i allmänhet. Jag har också fått höra från människor jag känner sen tidigare politiskt engagemang att jag verkligen är en typiskt centerpartist, genom att jag faktiskt är trevlig, hjärtlig och snäll, samtidigt som jag är intellektuellt skarp och konsekvent liberal. Det är lite roligt att till och med andra liberaler, engagerade i andra partier, tycker att just det stora hjärtat är vad som skiljer centerpartister från andra liberala partiers medlemmar. Det är kanske också det som gör att jag äntligen hittat ett parti där jag faktiskt helhjärtat trivs och har roligt i princip hela tiden.

Nu går vi in i det så kallade supervalåret 2014. Jag har ett vad med Markus Mattila om att Centerpartiet ska få minst 7% i september – förvisso har vi bara slagit vad om en öl, men ändå – så nu är jag taggad att se till att vi också uppnår det målet. Gott nytt valår allesammans, vi ses på barrikaderna i de sociala medierna!

Permalänk till denna artikel: http://perpettersson.eu/2014/01/05/tillbakablickar-pa-2013-centerpartiet/