Tag Archives: Margaret Thatcher

Starka förebilder

Idag är det internationella kvinnodagen. Nyheter24 kör en kampanj där de uppmanar alla att lyfta kvinnliga förebilder under taggen #kvinna24. Givetvis har jag varit med och lyft några kvinnliga förebilder – eller som jag kallar dem: ”förebilder”. Jag är av den bestämda uppfattningen att det är helt sjukt, rent utsagt, att vi fortfarande skiljer på förebilder, eller människor över huvud taget, utifrån kön. Det är det som internationella kvinnodagen handlar om, att uppmärksamma att vi fortfarande, år 2014, av någon anledning tycker att kompetens på något sätt sitter i könet. För egen del så bryr jag mig bara om kön när det handlar om sexualitet och känslor.

Tyvärr gör ju inte alla så, utan alldeles för ofta måste du vara ”en av grabbarna” eller ”inte vara en kärring” för att accepteras. Hur kvinnliga epitet kunde bli något att skämmas för eller ett skällsord, det är för mig obegripligt egentligen. Men nu är vi tyvärr kvar i detta tänk. Därför har internationella kvinnodagen en poäng fortfarande, även om det hade varit trevligt om vi kunde avskaffa den. Alternativt kanske den skulle gå att använda för att på något sätt uppmärksamma något som har med faktiska biologiska saker att göra – exempelvis medicinskt finns det ju problem som är könsberoende.

En perfekt värld skulle inte behöva speciella dagar för att uppmärksamma könsmaktsordningar, dagar för att stå upp mot transfobi eller homofobi, eller dagar för att bekämpa rasismen. Tills vi har kommit till den världen så måste vi fortsätta uppmärksamma diskriminering och unkna attityder. Inte bara på speciella dagar, utan varje dag, året runt.

Några av mina förebilder

Konsten att skapa klyftor

Klyftorna ökar skriker vänsteroppositionen så snart Alliansen föreslår något som inte är hämtat från något av vänsterpartiernas egna partiprogram. Ibland stämmer det också, men som Margaret Thatcher sa så är vänstern bara intresserade av skillnader. Små skillnader är alltid bättre enligt vänstern, även om det innebär lägre levnadsstandard för alla. Socialdemokraterna har till och med institutionaliserat detta synsätt i Sverige.

Sättet de lyckats med detta är genom att definiera fattigdom som att ha en inkomst som är ”60 % eller mindre av medianinkomsten”. Det gör att det bara finns ett sätt att utrota fattigdomen: tryck ihop lönerna så att ingen lön hamnar lägre än 60% av medianen. Det betyder att lönespridningen måste minska och exempelvis studier lönar sig sämre. Det ger dock en öppning för att några få individer kan ha astronomiska lönesummor – medianlönen höjs inte nämnvärt av några skyhöga löner till skillnad från medellönen.

Tankefelet här är givetvis att fattigdom inte handlar om att jämföra sig med andra. Fattigdom handlar om att inte kunna sätta mat på bordet eller att inte ha hela och rena kläder att ta på sig. Ett samhälle med enbart höginkomsttagare, där alla familjer har minst två 42″ LED-skärmar hemma, kommer fortfarande riskera fattigdom enligt denna förlegade definition. Det enda som den definitionen åstadkommer är att det kommer att finnas fattigdom så länge samhället inte är rent socialdemokratiskt.

Detta sätt att använda statistiken är givetvis ett smart sätt att vända politiken till sin egen fördel – så länge ingen genomskådar knepet. Nu har den dagen kommit och socialdepartementet har begärt att Försäkringskassan i nästa rapport ska redovisa alternativa sätt att beräkna antalet fattiga i Sverige. Ett sätt som kommer att användas är att beräkna de fattiga som de som har rätt till socialbidrag. Att det är mer rimligt, om inte perfekt, torde vara uppenbart.

Socialismens skadliga avundsjuka

Margaret Thatcher var en riktigt bra politiker. En politiker som vågade stå upp mot socialism och istället reformera samhället och skapa välstånd. Många kritiserade henne för detta under hennes tid som premiärminister, men majoriteten såg till att behålla henne som premiärminister i många år. Det bör ju betyda att hon gjort något rätt.

Thatcher attackerade socialismen ofta och gjorde det bra. Hon satte fingret på många ömma punkter och krossade ofta sina debattmotståndare. Ett erkännande av detta är givetvis att New Labour accepterat de flesta av hennes reformer och gjort dessa till grunden för sin egen moderna politik.

En av de saker Thatcher identifierade var den skadliga avundsjukan i socialismen. Skillnaderna i inkomst är alltid viktigare för socialismen att bekämpa än att höja inkomst och standard för dem som har det sämst i samhället. Socialismen vill bekämpa rikedom, medan liberaler (och konservativa som delar en liberal ekonomisk syn) vill bekämpa fattigdomen.

Thatcher uttryckte det bra i underhuset; För socialismen är stora klyftor mellan hög och låg inkomst, med en hög levnadsstandard för dem med lägst inkomst, värre än små klyftor där de som har lägst inkomst har väldigt dålig levnadsstandard.

Denna enkla sanning är en grundläggande förklaring till varför jag och många med mig förkastar socialismen som ideologi.

Intressant?