Bloggen Mona for president konstaterar att storstäderna blivit en huvudverk [sic] för socialdemokraterna. På landsbygden och i bruksorter går socialdemokraterna starkt men i storstäderna kollapsar man totalt. Att finanskrisen slagit hårdare på landsbygden är en förklaring, att storstadsbor är mer EU-positiva och insatta i EU-frågor är en annan som kan uttydas mellan raderna.
Att socialdemokraterna måste göra något för att återta sin ställning i storstäderna är klart. Tyvärr säger inte bloggen något mer om vad socialdemokraterna borde göra åt problemet. Det enda som sägs är att man kan prata klassklyftor och urholkad välfärd både på landsbygden och i städerna. Jag tror faktiskt inte att det är så enkelt. Den urholkade välfärden existerar nämligen inte och det vet storstadsborna. Klassklyftorna är inte heller relevanta på samma sätt som tidigare; Alexander Bard har i en av sina böcker konstaterat att de nya klasserna inte beror av inkomst eller arbete utan av hur bra man är på att nätverka och tillgodogöra sig information. Den nya ”överklassen” är tonårstjejer som har koll på varje dokusåpa, hänger i alla sociala forum, driver modebloggar och är ständigt uppkopplad via både nät och mobiltelefon. Underklasssen är enstöringar på landsbygden som tittar på det digitala marksända TV-utbudet som enda informationskanal.
Som jag ser det har socialdemokratin två val.
Det ena valet är att sluta med klasskampsretoriken och istället låta människor som lägger tid och energi på att utbilda sig faktiskt behålla en större del av det som de får i ökad inkomst när de väl är klara. Inkomstklyftorna kommer inte att utplånas på detta sätt givetvis, men det är det som är poängen. Istället får de lägga energin på att dra in folk i informationssamhället och utjämna informationsklyftan. Detta val kommer att öka socialdemokraternas väljarandel i storstäderna och innebär i praktiken en liberalare politik istället för en socialistisk. Denna inriktning kommer med nödvändighet också att omöjliggöra samarbeten med vänsterpartiet.
Det andra valet är att fortsätta samma retorik och politik som tidigare och därmed förlora storstäderna. Då kommer socialdemokraterna att bli ungefär lika stort som moderaterna, dvs ha ca 20-25 % av väljarstödet. Partiet kommer att gå hem på landsbygden och i avfolkningsbygder. Med andra ord övergår socialdemokraterna till att bli det nya landsbygdspartiet, förvisso något som kanske behövs när centern blir mer och mer liberalt och därmed ett klarare storstadsparti.
Socialismen i socialdemokraternas uttolkning har förlorat relevansen för storstadens människor och hur gärna socialdemokraterna än vill kommer den inte att återfå sin relevans förrän man har genomfört en total reform. Frågan är om viljan finns i partiet eller om vi i alliansen slutligen kommer att kunna ta över som det självklara alternativet för den moderna urbana människan och socialdemokratin äntligen reduceras till ett parti bland andra, ett parti bland jämlikar.
4 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
För det första så känner jag mig något smickrad av att ett helt inlägg ägnas åt mig. För det andra så har du oerhört fel.
Att säga att klasskampen är ett dött fenomen är i det närmaste befängt. I finanskrisensspår, kombinerat med de 85miljarder i skattesänkningar (som företrädelsevis (ca 40%) har gått till de rikaste 10%), så är klassproblematikens aktuallitet än tydligare. Däremot är det kanske inte medlemmarna i Byggnads som är de som står längst ner, men klassklyftorna finns kvar, är breddade och förändrade.
Du, per, borde ju känna till att din egen regering har drivit egeom just dessa skattesänkningar, där KD fått igenom vårdnadsbidrag (som kedjar kvinnorna vid spisen och dessutom förutsätter att hela familjen är hel och ren, ingen arbetslös eller sjukskriven). Samma regering som genom skattesänkningar tvingar kommuner och landsting att höja skatterna eller skära ner på välfärden, 5000 människor är nu varslade ur landets välfärdssektor.
Jag har gynnats, rent ekonomiskt, av den borgliga regeringen, men det är inte jag som behöver pengarna. Min vårdcentral (i mitt övremedelklassgettho) har fått mer pengar, där välståndet är sämre har kassorna tömts. Jag som har det lätt i skolan ligger bra till i den ökade konkurrensen om arbeten (vi har över 25% ungdomarbetslöshet) och utbildning, de från sämre förhållanden får det allt tuffare.
Jag tror att långsiktig tillväxt och välstånd kommer ifrån rättvisa och en satsning på alla medborgare, inte bara på de som har det bra. För att vara det allternativ som gick till val på minskat utanförskap (det har ökat markant, mest bland ungdommar) så har ni inte lyckats uträtta speciellt mycket. Om ett år står det stora slaget om Sveriges framtid, här i Stockholm avgörs det. Då kan man satsa på ett framgångsrikt stockholm med enhetstaxa, minskade klyfor och ett Stockholm där alla får en extra chans. Eller ett skattesänkningarnas våta dröm där kollektivtrafik, vård, skola, förskola etcetra bortprioriteras för sänkta skatter.
Att skatten har sänkts för dem med högst inkomster är logiskt; när man försöker minska den statliga inkomstskatten (Folkpartiet och Centern vill ju också avskaffa värnskatten men det vill inte Anders Borg) så är det mest höginkomsttagare som får sänkt skatt. Eftersom de redan har ett så groteskt högt skattetryck på sig är det inte orimligt. Ingen borde betala mer än 50% i skatt oavsett inkomst. Att man därmed eventuellt får en högre platt skatt istället för en progressiv skatt tycker jag är bra; skatten ska vara så platt som möjligt.
Dessutom är det inte statens uppgift att finansiera saker som kommuner och landsting ska finansiera; däremot borde man tillåta att uppbyggda reserver används under sämre år som en tillfällig lösning. Balanskravet borde gälla över en konjunkturscykel och inte för varje enskilt år.
Välfärden ska hålla en viss nivå, samma nivå som vi är villiga att betala för. Vi kan ju också se att det gynnar Sverige som helhet när vi sänker skatterna, eftersom kapital kommer tillbaka till landet och investeras här istället för att gömmas undan i skatteparadis. Nettot blir en vinst i välfärd och levnadsstandard.
Ungdomsarbetslösheten är ett stort problem och regeringen har varit för feg för att genomföra den enskilt största förändringen som skulle kunna lösa problemet; att avskaffa turordningsreglerna i LAS. Att sätta ungdomar i arbetsmarknadsåtgärder (dvs utbildningar eller meningslösa kurser i hur man söker icke-existerande jobb) är inte en lösning på problemet över huvud taget.
Vårdnadsbidraget är ju vi liberaler egentligen emot, men KD ingår i alliansen och då får man kompromissa. Du kan ju inte på allvar påstå att du vill ha alla vänsterns och miljöpartiets förslag, eller? Dessutom överdriver du risker och negativa effekter av vårdnadsbidraget. Det är extremt få som valt att ta ut det och då är det oftast familjer som redan i praktiken fungerat på det sättet. Om nu folk vill vara hemma så ska inte staten säga åt dem att det är fel, lika lite som vi ska säga att det är fel att vara ute och jobba.
”Om nu folk vill vara hemma så ska inte staten säga åt dem att det är fel/…/”
Nej men man kanske inte behöver betala folk för att stanna hemma. När man åh ena sidan klämmer åt sjuka och arbetslösa känns det ju inte bara fånigt utan närmast idiotiskt att man samtidigt ger bidrag för vård av friskt barn i hemmet.
Nej visst är det så, och jag gillar inte vårdnadsbidraget personligen. Däremot är jag tveksam till om det starkaste argumentet är att det skulle vara en kvinnofälla.