Sedan några månader tillbaka arbetar jag som kommunikatör på Sveriges Ingenjörer. Det har gjort några av mina bekanta på vänstersidan i politiken förvånade. Går det verkligen att vara både centerpartist och fackligt engagerad eller anställd? Fördomarna säger dem att det inte borde gå. Det är dock såklart helt fel.
Jag är i grund och botten utbildad på civilingenjörsprogrammet i medieteknik vid KTH. Jag har kompletterat de studierna med lite medie- och kommunikationsvetenskap och har valt att göra min karriär mer inom kommunikation än inom medieteknik. Däremot är jag sedan 2002 medlem i Sveriges Ingenjörer eftersom jag ändå identifierar mig som ingenjör, trots mitt yrkesval. Jag började som studerandemedlem och därefter, efter att jag tagit tillräckligt mycket poäng och dessutom börjat jobba, blev jag ordinarie medlem. För mig var det aldrig något konstigt att gå med i facket. Det kostar inte så mycket och det är ett bra stöd att ha om jag någon gång skulle få problem med en arbetsgivare. Det har dock aldrig hänt så förutom lite kontakt med Akademikernas a-kassa så har jag nog aldrig egentligen haft någon kontakt med facket. Inte förrän jag började jobba där i februari.
Centerpartiet + facket = konflikt?
Sedan 2013 är jag medlem i Centerpartiet. Jag gick med någon månad eller två efter att partiet anställt mig på ett vikariat för att ansvara för deras sociala medier. Centerpartiet profilerar sig som ett liberalt parti och som det parti som mest bryr sig om småföretagens villkor. Det har också gjort att de fått ett rykte om sig att inte gilla facket. Med utspel om förändringar i LAS och speciellt turordningsreglerna har de skapat en konflikt med de fackliga centralorganisationerna – inte bara med LO utan även med Saco och TCO. LAS och turordningsreglerna ses av facken som centrala för att behålla en nödvändig maktbalans mellan arbetsgivare å ena sida och arbetstagare och fackförbund å andra sidan.
Det är sannolikt bakgrunden till att många vänner och bekanta från speciellt vänstersidan i politiken har förundrats över att jag nu arbetar för ett fackförbund. Är inte jag antifacklig, jag är ju centerpartist? Svaret är såklart nej. Det finns kanske några centerpartister någonstans som är emot facket som företeelse, men generellt är den svenska modellen en relativt liberal modell.
Anledningen till att jag kallar den liberal, är att staten lägger sig i förhållandevis lite när det gäller lönebildning och arbetsmarknad. I andra länder löses problem genom långtgående lagstiftning om minimilöner, arbetsmiljö, pensioner och en massa andra saker. I Sverige regleras en del saker i LAS och andra lagstiftningar, men mycket av arbetsvillkoren har lämnats till facken och arbetsgivarna att komma överens om. Det inkluderar dessutom delar av lagstiftningen, eftersom den är dispositiv, det vill säga att fack och arbetsgivare kan förhandla bort delar av lagstiftningen och ersätta den med egna avtal. Förutsatt att fack och arbetsgivare kommer överens alltså. Det är i centrala avseenden ett liberalt tankesätt, eftersom en av grundpelarna i liberalismen är en sund skepsis mot staten och en grundinställning att makt ska vara decentraliserad.
Den inställningen delas givetvis av Centerpartiet. Den som någon gång pratat med en centerpartist med lite koll på läget vet att det inte är en så svartvit bild som speciellt vänstersidan i politiken men även många medier vill göra gällande. Det är klart att det är roligare, speciellt för journalister, att hitta en konflikt som det går att göra stora rubriker på. Men verkligheten är inte så förenklad. Centerpartiet tycker också att det är självklart att ha en arbetsmarknad där parterna sätter villkoren i så stor utsträckning som möjligt och där det råder en balans mellan parterna. De förslag som läggs för att modifiera lagstiftningen ska alltså läsas som att partiet upplever att balansen har blivit skev eller att vissa delar i lagstiftningen inte riktigt hängt med i samhällsutvecklingen. Det handlar inte om att partiet skulle hata facket.
Myter om LAS och myter om näringslivet
Vissa delar av debatten handlar dock tyvärr om myter, vilket är ett problem. När debatten grundar sig på felaktigheter eller missuppfattningar blir den självklart skev. Då kommer det också att bli värre konflikt än det skulle behöva bli. Facket och deras motpart har helt enkelt olika bild av hur verkligheten faktiskt ser ut. Och tyvärr uppmuntrar dagens samtalsklimat till att inte lyssna på varandra och föra en dialog, utan tvärtom så är grundinställningen alltför ofta att förutsätta att din motpart menar det absolut värsta du kan tänka dig, och sedan debatterar du som om det också vore sant. Då kommer du självklart ingenstans. Även om du kanske plockar en del poäng hos dem som redan tycker som du gör, så kommer inga problem att lösas på det sättet.
För mig som mångårig medlem i Sveriges Ingenjörer och därmed Saco (Sveriges akademikers centralorganisation) är jag nöjd med deras arbete generellt. Sacoförbunden fokuserar på frågor som rör akademikers villkor i arbetslivet och jobbar hårt med den typen av frågor. De håller sig noggrant till fakta och debatterar sakfrågor på ett väldigt rimligt och insatt sätt. Det är vad jag förväntar mig av ett fackförbund.
Samtidigt förväntar jag mig också att ett fackförbund ska vara partipolitiskt obundet och inte heller lägga sig i frågor som inte handlar om deras område. Häri kanske det finns en förklaring till att även mina vänner och bekanta blivit förvånade. Jag har ofta uttalat mig kritiskt till LO. Den kritiken grundar sig för det mesta i att de tar så tydlig partipolitisk ställning samt lägger sig i frågor som inte har direkt bäring på arbetsmarknaden. Ibland har jag skämtsamt sagt att jag tycker om facket, jag gillar bara inte LO. Och det är ändå en ganska bra sammanfattning, även om den såklart är grovt förenklad.
När LO ägnar sig åt rent fackliga frågor brukar jag inte vara så hemskt oense med dem, även om det kanske hänt någon gång. Det är de andra sakerna som har kunnat leda till att jag reagerat på saker de säger. De går bortom saklighet och går över till kampanj. När de varnar för exempelvis Moderaterna så gör de så på ett sätt som går långt bortom saklighet och sakfrågor, och bygger på myter om vad högersidan i allmänhet och Moderaterna i synnerhet vill. Precis som många till höger bygger sina ställningstaganden om nödvändiga förändringar i LAS på myter och missuppfattningar. I viss mån måste t.ex. Svenskt Näringsliv lastas för att sprida dessa myter om LAS, och på samma sätt måste LO lastas för att sprida myter om sin motståndarsida. Båda två gör det dessutom sannolikt av delvis partitaktiska skäl, vilket gör det ännu värre. Även om Svenskt Näringsliv inte är kopplat till något parti, till skillnad från LO, så har de ett egenintresse i att motarbeta Socialdemokraterna.
Lyssna!
Själv har jag inställningen att vilja förstå båda sidor, oavsett vad jag själv tycker. Dessutom är det ett ypperligt sätt att själv bilda sig en uppfattning om en fråga som du inte är expert på från början. Visst går det att läsa sig till en hel del kunskap, men genom att lyssna öppet på båda sidor och ta till sig av vad de tycker, så kommer du också att förstå nyanserna, få veta detaljer du antagligen inte kan läsa dig till samt även förstå varför sidorna tycker olika. Jag har lärt mig mycket av att jobba på Sveriges Ingenjörer bara några månader, och jag har lärt mig mycket genom att prata med Annika Qarlsson som är Centerpartiets talesperson i frågorna, mer än jag gjorde när hon och jag jobbade tillsammans för några år sen. Jag är helt enkelt mer insatt, vilket gör att jag kan lyssna på ett bättre sätt och ställa rätt frågor. Det kunde jag inte när jag jobbade på Centerpartiet.
En fungerande arbetsmarknad
Min grundinställning är att en fungerande arbetsmarknad måste bygga på ordning och reda, på en väl avvägd balans mellan arbetsgivar- och arbetstagarsidan, på ömsesidig respekt och förståelse samt på fakta och saklighet i debatten. Sverige har en förhållandevis bra fungerande arbetsmarknad ur den synvinkeln, även om det alltid finns saker som kan förbättras – det vore ju konstigt annars. Ur min personliga synvinkel skulle det underlättas om alla fackföreningar frikopplade sig från partipolitiken. Det skulle nämligen minska låsningarna och de förutfattade meningarna om varandra.
Med en partipolitisk inställning finns alltid misstanken om att något görs av partitaktiska skäl – fördomarna om LO blir att de gör saker för att gynna Socialdemokraterna och fördomarna från LO blir att saker görs för att missgynna Socialdemokraterna. Med en sådan misstänksamhet blir det givetvis svårare att ha en konstruktiv diskussion. Men även utan den förändringen så vore det klädsamt om båda sidor i debatten började lyssna på varandra och sluta förutsätta att den andra sidan vill dig illa. För även om det säkert finns enstaka personer som verkligen tycker illa om den andra sidan, så är min erfarenhet att båda sidor generellt faktiskt främst drivs av en vilja att ha en fungerande arbetsmarknad och att det ska gå bra för svensk ekonomi. Det som skiljer är idéerna om hur det görs bäst.
