Alexander Bard och Jan Söderqvist från Liberati skriver idag på Newsmill om Folkhemsvurmen och de värden som en gång var traditionell, mainstream socialdemokrati och som idag är Sverigedemokratisk politik. Artikel när mycket läsvärd.
Det resonemang som presenteras är helt rätt. Sverigedemokraternas folkhemsnostalgi är precis det som lockar konservativa socialdemokrater till dem: de så kallade gråsossarna som längtar tillbaka till tiden när staten visste bäst, jobb fanns åt alla utan att man ens riktigt behövde söka dem och där avvikare som tattare och homofiler inte var en del av samhällsbilden. Den tvångssterilisering som skedde och som socialdemokraterna tog lång tid på sig att bli emot, är förmodligen en våt – om än hemlig – dröm hos många sverigedemokratiska väljare.
Socialdemokraterna kommer skrika högt om att de inte vill bli jämförda med ”extremhögern”, dvs partier som delar alla deras socialistiska ideal om folkhemmet men som inte intar samma åsiktsställningar beträffande mångfald. Det är dock en valid jämförelse. Sverigedemokraterna är i mångt och mycket socialdemokrati av 1940- eller 1950-talets modell. Det är också de nostalgiska (eller för att använda ett annat ord, konservativa) väljarna de har lättast att plocka. Socialdemokraterna måste ta tjuren vid hornen och erkänna att det är deras egna kärnväljare som, ofta genom att stiga upp från sofflocket, har gått över till SD. Det finns undantag, självklart, men gemensamt för dem är vurmen för och nostalgin kring folkhemmet.
Man kan tycka vad man vill om Alexander Bard, jag vet att många tycker att han är provocerande och oresonlig, till och med aggressiv i debatter. De kan mycket väl ha rätt. Jag är dock av den bestämda uppfattningen att Bard är en av de friskaste fläktarna i svensk politisk debatt på senare år.
Andra som bloggar om detta är Seved Monke, Tommy Rydfeldt, Mikael Olsson och Runo.
