Staten måste stå för sina egna kostnader

Staten försöker lägga ut sina kostnader på företag i ständiga försök att minska skattebetalarnas börda. Att det är företagens kunder, i slutänden skattebetalarna som får betala är det ingen som verkar tänka på.

I den heta FRA-debatten var det en detalj som inte fick lika mycket uppmärksamhet som integritetsfrågorna, något som förstås inte är så underligt. Denna detalj är att det genom lagstiftningen skulle bli upp till internetoperatörerna att betala för den utrustning lagen krävde av dem, för att leda trafiken till FRA:s stora öron. Detta kritiserades och de flesta var överens om att FRA själva borde betala om de nu ville komma åt trafiken.

Nu har Kristina Alvendal kommit med en ny, liknande idé. I detta fall handlar det om de höga kostnaderna för polisen att få tag i trafikdata, från till exempel teleoperatörer. Därför vill Alvendal att teleoperatörerna ska ta kostnaderna för att hjälpa polisen, något operatörerna självklart avvisar.

– Samhället måste själv stå för sina åtaganden. Vi kan inte förstå varför vi ska stå för kostnaderna för polisens verksamhet, säger Nils Weidstam på branschorganisationen IT&Telekomföretagen.

Weidstam slår huvudet på spiken. Om det offentliga vill ha tillgång till uppgifter för att lösa sina uppgifter, måste de betala någon för att ta fram dem. Information dyker inte bara upp från tomma intet, någon måste faktiskt lägga en arbetsinsats och utnyttja utrustning för att få fram den. Det kostar. Kräver staten att det ska göras gratis, kräver de att kunderna ska betala för det istället för att staten gör det. Ingen kan vara så naiv att tro att företagen tar kostnaden utan att dra in pengarna någon annanstans.

Det är en sak att exempelvis låta banker lämna finansiella uppgifter till Skatteverket inför deklarationerna. Alla medborgare med en inkomst måste deklarera och därför är det inget underligt att alla betalar den via sin bank istället för på skatten. När det kommer till mer riktade insatser fungerar inte samma resonemang. En brottsutredning rör några få personer. Om alla dessa har sina telefoner i samma bolag, blir det enbart detta bolags kunder som får stå för de kostnader företaget får. Trots att det gäller ett gemensamt samhälleligt åtagande. I dessa fall kan det inte vara motiverat att kräva av företag att de ska bistå samhället, eftersom oskyldiga kunder drabbas. Denna typ av kostnader är definitionen av det som ska betalas gemensamt via den offentliga finansieringen.

Samtidigt är det självklart oacceptabelt att budget ska avgöra om ett brott kan utredas eller om en förundersökning ska läggas ner. Den enda lösningen är att satsa på statens kärnverksamheter, som exempelvis rättsväsendet, på bekostnad av mindre motiverade verksamheter. Dessutom kan mycket av det arbete som idag sköts av utbildade, dyra poliser skötas av civilanställda administratörer. Det fungerar om man börjar använda resultat som mått på kvalitet istället för hur många poliser som står på lönelistan. Då frigörs resurser för polisen att köpa in trafikdata och andra uppgifter de behöver för att utreda brott. Med tanke på att totalkostnaden för dessa inköp gick på i storleksordningen 20 miljoner kronor förra året medan polisens totala budget är 19 miljarder, borde det inte vara omöjligt att få plats för just detta utan att ens skjuta till mer pengar.

Intressant?

Staten försöker lägga ut sina kostnader på företag i ständiga försök att minska skattebetalarnas börda. Att det är företagens kunder, i slutänden skattebetalarna som får betala är det ingen som...