Polisen ska få utökade möjligheter till övervakning och inhämtning av uppgifter. Det ska dock krävas domstolsbeslut för att sen få använda uppgifterna. Det är både bakvänt och omöjligt att implementera i praktiken.
Med en dåres envishet fortsätter regeringen med Beatrice Ask i spetsen att införa mer övervakning och större befogenheter för olika myndigheter att inhämta uppgifter, på allt mer godtyckliga grunder. Detta trots att protesterna mot mer övervakning blir allt mer högljudda och allt fler röster höjs för att ifrågasätta om övervakningshetsen är förenlig med Europakonventionen – en konvention som enligt regeringsformen står över de svenska lagarna.
Det senaste exemplet är att Beatrice Ask vill ge polisen större möjlighet att inhämta information på olika sätt. Hon och andra företrädare för regeringspartierna försöker få det till att det fortfarande kommer att krävas domstolsbeslut för inhämtning av information, men även om det är sant i vissa fall så kommer annan information att kunna inhämtas utan domstolsbeslut. Mark Klamberg förklarar det utmärkt:
Beatrice Ask har fel när hon i Aftonbladet anger att ”en domstol eller en åklagare ska stå bakom varje beslut.” I den lagrådremiss som hon själv har skrivit under kan man läsa följande i 5 § förslag till lag om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet.
Beslut om inhämtning av uppgifter fattas av myndigheten. Myndighetschefen får delegera rätten att fatta beslut om inhämtning till en annan anställd vid myndigheten som har den särskilda kompetens, utbildning och erfarenhet som behövs.Vilken myndighetschef avses? Det handlar om rikspolischefen, säkerhetspolischefen och länspolismästarna och för tullens del generaltulldirektören (se sid. 126 i lagrådsremissen). Jag hört samma påstående från flera borgerliga politiker under framtagandet av detta förslag och påpekat att det inte stämmer.
Istället krävs det att en domstol godkänner att de inhämtade uppgifterna används i förundersökningen, när de väl är inhämtade. Det är bakvänt. Hur ska en polis kunna bortse från information som hon eller han känner till? Det är som i de amerikanska filmerna, där juryn ombeds att bortse från något som sagts, något alla inser i praktiken är omöjligt att helt göra. Vad som hörts är omöjligt att ohöra.
Dessutom är ett av de giltiga skälen till informationsinhämtning att komma fram till vem som kan misstänkas för ett brott. I teorin skulle den informationen sedan kunna underkännas av en domstol – betyder det att man måste bortse från att man vet vem man misstänker och börja om från början med att hitta en misstänkt förutsättningslöst, utan att ta hänsyn till att man tror sig veta vem som gjort något? Eller förutsätts domstolen godkänna alla former av informationsinsamling som syftar till att hitta en misstänkt?
Det vore klädsamt om regeringen kunde sluta skräda orden och istället säga som det är: de vill kunna veta allt om alla alltid, för att sen bedöma om personen i fråga har gjort, sagt eller tänkt något som inte gillas. Det råder inga tvivel om att detta är Beatrice Asks och Johan Pehrsons våta dröm. Hur många andra i regeringen och i respektive partis riksdagsgrupp som drömmer samma dröm är svårt att avgöra, men det är obegripligt att inte fler riksdagsledamöter höjer sina röster i högljudd protest. För inte kan det väl vara så att de är rädda att gå Winstons öde till mötes om de säger emot storebror Pehrson eller storasyster Ask?
