Borgerligheten står inför nya utmaningar och Svenska Dagbladet har initierat en debatt om vad allianspartierna behöver göra för att fortsätta behålla makten även 2014. Debattens rubrik, Det nya borgerliga uppdraget, avslöjar dock varför det är dömt att misslyckas på sikt.
Vad är egentligen borgerligheten och borgerliga värderingar? Den frågan måste besvaras olika beroende på vilket område frågan gäller och även då blir det allt svårare att besvara frågan – i varje fall om frågan ställs till förmodat borgerliga människor. Ställer du frågan till de borgerliga partierna blir svaren mer likartade. Anledningen är enkel. Genom att de borgerliga partierna under lång tid varit opposition mot ett regerande socialdemokratiskt parti har de sakta men säkert närmat sig varandra av den enkla anledningen att de inte sett något alternativ till ett borgerligt samarbete för att nå regeringsmakten. Alliansen är bara det sista steget i denna utveckling. Om målet är att nå regeringsställning till varje pris är resonemanget sunt. Effekten har dock blivit två regeringsalternativ där det ena är övervägande socialdemokratiskt och det andra övervägande konservativt.
Lite historia
För 100-150 år sedan var det politiska landskapet annorlunda. Liberalerna stod på barrikaderna tillsammans med socialdemokrater och socialister för att driva igenom en allmän och lika rösträtt. Sista steget togs 1921 då även kvinnor fick rätt att säga sin mening i de allmänna valen. Där någonstans slutade också samarbetet och den socialdemokratiska demoniseringen av liberalerna tog sin början. Genom att ta avstånd från kollektivt ägande av produktionsmedlen och skatter med syfte att utjämna skillnader i inkomst blev liberalerna misshagliga samarbetspartners till den forna gemensamma huvudfienden Högerpartiet. Med den starka ställning socialdemokraterna började få vid den här tiden var det lätt att lyckas med kampanjen och därmed klumpa ihop liberalerna med de konservativa och därmed göra dem till en enhet, de borgerliga.
För socialdemokratin var det inte enbart fråga om ideologi, även om det självklart spelade in. Demoniseringen av liberalerna stärkte också socialdemokratins ställning och möjliggjorde det socialdemokratiska maktmonopolet. När liberalerna ansågs tillhöra fiendens sida var det lättare att kapa banden och övertyga väljarna om att det inte gick att ha dem som stöd för att regera. Liberalernas stora misstag var i sammanhanget att inte utmana bilden utan att istället successivt närma sig högern, sedermera moderaterna. Därmed accepterade man socialdemokraternas historieskrivning och världsbild. Liberalerna kapitulerade inför föreställningen att det enda som spelade roll var plånboksfrågorna och att världen därmed gick att dela in i höger och vänster, fattiga och rika. Klasser blev det enda relevanta i politiken och värderingar om hur människor skulle få leva sina liv sopades undan som oviktiga med hjälp av siffror på inkomstklyftorna.
Nutid
Klipp till 2000-talet. Efter valet 2002 insåg även moderaterna att något behövde göras om socialdemokraternas maktmonopol skulle brytas. Lösningen blev Allians för Sverige som samlade de fyra borgerliga partierna under en flagga. Väljarna kunde för första gången få ett klart svar på vad en majoritetsregering ville genomföra. Efter att ha levt med socialdemokratiska minoritetsregeringar beroende av vänstern och miljöpartiet, var det en frisk fläkt och många valde därför tydligheten före osäkerheten i valet 2006. Strategiskt var det ett korrekt val. Effekten blev att socialdemokraterna tvingades ge upp makten och, efter ett haveri politiskt i det rödgröna blocket samt ett splittrat socialdemokratiskt parti, fick se sig besegrade även i valet efter. För borgerlighetens del var det dock en pyrrhusseger, då moderaterna gick framåt men övriga borgerliga partier backade eller stod stilla. Allians för Sverige blev plötsligt liktydigt med moderaterna med bihang. Samtidigt har moderaterna tagit på sig en pragmatisk roll, något som öppnat för de övriga borgerliga partierna att plocka upp desillussionerade moderata väljare.
Effekten av detta har blivit att de tre övriga borgerliga partierna på olika sätt gjort egna tolkningar av konservatismen, oftast under andra namn, för att kunna locka till sig de väljare som moderaterna håller på att tappa. Det gör också att de liberala inslagen i Alliansen blir allt färre och i princip enbart består av enskilda eldsjälar i de respektive partierna, ofta rebeller som ses på med oblida ögon av partiledningen. Tydlighet är viktigt i politiken, speciellt för partier. För dagens partier har det dock blivit liktydigt med att alla ställer sig bakom de senaste utspelen och försvarar dem, även om de är oförenliga med den ideologi som partiet sägs stå för – jämför exempelvis Folkpartiets förslag om burqaförbud eller tvångskommendering av föräldrar till skolan och hur de förhåller sig till vad de flesta människor uppfattar som liberalism.
Det nya uppdraget
Var lämnar då detta borgerligheten? Det enkla svaret är att borgerligheten allt mer blir konservativ, vilket är vad socialdemokraterna alltid anklagat den för att vara – även när det socialdemokratiska skällsordet nyliberal använts. Det borgerliga uppdraget kommer allt mer att bli att vara ett tydligt regeringsalternativ i kontrast mot det rödgröna blocket, vilket också kommer medföra att uppdraget är att beskriva konservativa människors uppfattning om vardagen och hur vardagen bör lösas. I det uppdraget finns det däremot inte plats för liberalismen. Ska liberalismen ha en plats i det borgerliga uppdraget, måste liberalerna gå i direkt konflikt med de konservativa krafterna när det gäller exempelvis könstillhörighetsfrågan, migrationspolitiken, integritetspolitiken, övervakning och mycket annat. Eftersom det inte kommer att komma några sådana förslag från regeringen återstår det att driva frågorna i riksdagen – något som med dagens praxis visat sig omöjligt. Det blir ramaskri bara en eller två riksdagsledamöter hotar med att rösta mot regeringens linje och moderaterna försöker skrämmas med regeringskris om så händer.
Med andra ord återstår bara att skilja ut det liberala uppdraget från det så kallade borgerliga. Det nya liberala uppdraget måste således bli att konsekvent driva liberala frågor, ibland tillsammans med regeringen och ibland emot den. Med nuvarande regering handlar det om att driva ekonomisk liberalism tillsammans med regeringen, medan frågor som exempelvis integritet, övervakning och familjepolitik måste drivas i riksdagen. En regering med starkt grönt inflytande skulle få en till stora delar omvänd fördelning. I vissa enskilda frågor skulle samarbetet säkerligen kunna drivas i motsatt riktning eller över alla blockgränser. Poängen är dock att liberalismens uppdrag måste vara att återta positionen som en egen ideologi och slänga ut föreställningarna om att det bara finns höger och vänster i politiken. Den axeln är bara relevant i ekonomiska frågor och inte alltid ens i dessa. Socialism, konservatism och liberalism är tre grundläggande olika ideologier, med vissa överlapp beroende på tolkning eller vilken filosof som prioriteras.
Vissa hävdar förstås ideologiernas död, det är ingen nyhet. Samtidigt efterlyser väljare tydlighet i politiken. Den tydligheten uppnås inte genom utspel som för dagen verkar ligga rätt enligt opinionsmätningarna. Istället krävs en grundläggande syn på världen som gör att det går att förutsäga politiska ställningstaganden även i frågor som inte var aktuella i den senaste valrörelsen. En värdegrund och världsbild, en så kallad ideologi, utgör inte bara en sådan bas utan är också en försäkring mot beslut som gynnar enskilda intressen. Genom att vara konsekvent vinner man väljare och förtroende. Alliansen har varit relativt konsekvent, men alltid konsekvent konservativ.
Det nya borgerliga uppdraget att fortsätta skapa ett konservativt regeringsalternativ måste alltså kompletteras med ett liberalt uppdrag att skapa ett liberalt alternativ. Dessa två kommer säkert att komma bra överens och kommer att kunna ha ett gott samarbete, men de kommer aldrig att vara förenliga under en gemensam politisk flagg. Eftersom Alliansen inte kommer att erkänna det, är det upp till liberalerna att avslöja Alliansens nya kläder för vad de är.
