Av regeringskansliets anställda har tio procent utländsk bakgrund, till skillnad från befolkningen som helhet där siffran är 19 procent. Visst finns det en hel del att jobba på, men frågan är om inte undersökningen i sig är en del av problemet.
Jasenko Selimovic – otroligt kompetent person som förtjänar bättre än att reduceras till sin etnicitet. (Foto: Per Pettersson)
Svenskarna har alltid älskat sin statistik. I början handlade statistik och register om att få korrekt underlag för beskattning, senare blev vi helt frälsta i alla former av statistik för att identifiera problem eller för den delen bevisa vår egen förträfflighet. Siffror och statistik är också lätta att göra snygg grafik på och att jämföra, vilket tilltalar journalister. Det är därför det är lättare att prata lärartäthet per elev, skattekronor och ören samt antal poliser, än det är att tala om kvalitet, måluppfyllelse och nöjdhet.
I vissa fall är statistik och siffror relevanta och i de flesta fall säger de åtminstone något om sanningen, även om tilltron till dem i många fall är kraftigt överdriven, för att inte säga rent absurd. Det senaste området där statistiken och siffrorna fått en allt större roll är i jämförelsen av jämställdheten i samhället. Andelen kvinnor respektive män inom olika områden har länge jämförts och på senare år har även statistik över utlandsfödda eller människor med utländsk bakgrund inkluderats. Som med så mycket annat är det relevant att ha en sådan jämförelse, men liksom många andra områden har siffrorna blivit viktigare än allting annat.
Symptomatiskt är att Svenska Dagbladet idag på sin förstasida placerar nyheten att regeringskansliet inte når upp till målet om att de anställda ska avspegla befolkningens sammansättning vad gäller exempelvis personer med utländsk bakgrund. Tio procent av de anställda motsvarar inte de 19 procent som befolkningen består av. Därmed återstår en del jobb, ingen tvekan om det, men samtidigt bidrar artikeln till problemet. Istället för att lyfta fram duktiga människor som verkligen vet vad de gör, bidrar artiklar och undersökningar av det här slaget till att förminska människor till en summa av de kollektiv de tvångsansluts till – kön, etnicitet, tro, bostadsort, längd, läggning etc.
En av de människor som drabbas i artikeln är Jasenko Selimovic, en duktig politiker och kulturpersonlighet. Han blir i artikeln en person som integrationsminister Erik Ullenhag ”är påtagligt nöjd över att ha lyckats rekrytera”, underförstått på grund av sin etniska bakgrund. Det är okänt hur Jasenko själv känner inför artikeln, men jag tycker inte att den gör vare sig honom eller den etniska jämställdheten någon tjänst – snarast tvärtom.
Det är givetvis lätt att som journalist göra det lätt för sig och enbart jämföra siffror och det är lätt för politiker och andra att reagera på dessa. Siffror är förhållandevis entydiga. Däremot säger de sällan något om hela verkligheten och komplexa problem reduceras till en fråga om procentsatser, decimaler eller kronor och ören. Många problem, speciellt så komplexa problem som hur människor med utländsk bakgrund ska kunna komma in i samhället och bidra med sina kunskaper, förtjänar bättre än så.
