I skrivande stund säger norsk polis att det är minst 80 döda på Utøya, plus de sju som redan bekräftats döda i bombdådet i centrala Oslo. Jag har med några kortare avbrott följt nyhetsrapporteringen, primärt genom NRK och Twitter. Jag har redan flera blogginlägg förberedda i bakhuvudet, men den här tiden på morgonen är det inte läge att sätta sig ner och skriva dem. Dels är hjärnan utmattad av nyheten, dels är jag trött efter en hel dag på språng redan innan nyheten kablades ut över världen och dels saknas det fortfarande vissa fakta.
Jag räknar inte med att alla fakta ska vara kända till senare på lördagen, men efter sömn och lite rensande av skallen så kommer det att bli lättare att skriva. För det finns många saker att säga.
Inatt är det dock bara en sak som kan sägas – att det är vansinnigt. Detta hat som kan få såväl enskilda galningar som galningar i grupp att döda andra människor, inte för att de personligen har gjort något utan för att de råkar identifieras av angriparna som tillhörande fienden på något sätt.
Det råder inga tvivel om att det är ett terrorangrepp som skett. Det faktum att det just nu ser ut som en ensam galning ändrar inte på det faktumet. Ensamma eller i grupp, så är de människor som angriper försvarslösa, oskyldiga människor per definition galna. En normalt funtad människa tar inte livet av andra människor och i synnerhet inte när de helt saknar skuld. Även om jag personligen aldrig kommer att förstå mig på människor som aktivt förespråkar dödsstraff, kan jag på ett intellektuellt plan till viss del förstå deras resonemang när det gäller massmördare. Men därifrån till att mörda potentiella fiender eller sådana som upplevs som oönskade är det långt och det steget kräver galenskap för att ta.
Stora händelser av den här typen förändrar världen, det vet vi. Vansinnet vi sett de senaste 12 timmarna kommer att leda till något. Vad vet vi inte, kanske går det att göra kvalificerade gissningar. Jag hoppas att världen blir en bättre plats och att det meningslösa hatet och våldet minskar, så att alla de drabbade – de som skadats, de som dödats, alla anhöriga – ska kunna få någon form av upprättelse. Det är vi skyldiga dem.
