Goda nyheter – och dåliga

Med jämna mellanrum undersöks svenskarnas attityder till invandring och till de människor som kommit från andra länder. Idag presenteras den senaste undersökningen och trenden som pågått i över 15 år fortsätter: svenskarna blir mer och mer positiva till invandring och till mångkulturalism. Samtidigt visar den senaste väljarbarometern att Sverigedemokraterna rasar och hamnar på 2,9 %. Givetvis hör nyheterna inte samman, men det ser nästan så ut.

Mångkulturalismen som invandringen de senaste åren har inneburit är positiv för samhällsutvecklingen i Sverige. Visst sker kulturkrockar ibland och det kan också vara svårt att skapa förståelse för andra kulturer, något som slår åt båda håll och alltså inte bara gäller de svenskfödda. Över lag har dock mångfalden inneburit vinster såväl kulturellt som ekonomiskt. Nya handelsvägar har öppnats och många driftiga människor från andra länder har dragit igång företag när de kommit hit. Med en bättre integrationspolitik och utökad arbetskraftstinvandring skulle vi kunna lyckas ännu bättre.

Den enda trend som fortsätter att oroa är den som gäller attityder till människors rätt att fritt utöva sin religion. Siffran har i princip inte förändrats sedan 1993 vilket betyder att fyra av tio svenskar stödjer idén. Det betyder också att sex av tio tycker att människor inte förtjänar religionsfrihet om de kommer från andra delar av världen. Det är sannolikt att den största delen av denna skepsis riktar sig mot muslimer, vilket är olyckligt. Idag har vi redan alltför stora klyftor mellan den så kallade västvärlden och den muslimska världen. För att överbrygga klyftan och skapa förståelse är det inte rätt väg att gå att försöka inskränka religionsfriheten, tvärtom är det lättare att förstå människor om man faktiskt lär känna dem och kan se deras kultur.

Kopplat till denna trend finns en som är inte bara oroande utan också märklig: Folkpartiet liberalernas sympatisörer har under de senaste åren blivit mindre positiva till att låta människor från andra länder fritt utöva sin religion. Hur man kan sympatisera med ett liberalt parti, som värnar religionsfrihet och individuell frihet högst av allt, och samtidigt vara emot religionsfrihet borde vara omöjligt. Tydligen håller inte partiets sympatisörer med, något som oroar. Ett parti vill förstås alltid vinna röster och tilltala sina kärnväljare. Ibland tar det sig underliga uttryck som går rakt emot partiets grundläggande ideologi. Troligen kommer Folkpartiet liberalerna aldrig att överge idealet att människors rätt till religionsfrihet, men det finns tyvärr aldrig någon garanti. Om partiet börjar falla i opinionen är det alltför lätt att ta upp populistiska frågor som hittas bland de egna väljarna. De språkkrav som introducerades som ett sätt att öka integrationen kan lätt förbytas i nya förslag som snarast tilltalar de mindre uttalat främlingsfientliga bland sverigedemokraternas väljare.

Kanske är det dock inte Folkpartiets sympatisörer som är den största källan till oro. Bland riksdagspartierna är det centerns väljare som är mest skeptiska till religionsfriheten och moderaternas som är mest skeptiska till invandring. Det är logiskt, eftersom stödet för invandring och för religionsfrihet är störst i städerna, framför allt storstäderna, och bland yngre. Med centerns väljare främst på landsbygden och många äldre som stödjer moderaterna, är det en naturlig följd. Genom att många unga flytt folkpartiet för att istället ge sitt stöd till miljöpartiet kan en del av attitydförändringen där också förklaras. Oavsett förklaringarna är det dock av yttersta vikt att partierna inte viker sig för opinionen utan fortsätter att försvara den mänskliga rättigheten som religionsfrihet innebär.

Intressant?

Nu finns denna artikel att läsa även på Second Opinion.

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/05/24/goda-nyheter-och-daliga/

Moderaternas sentida dominans

Karl Staaff, liberal statsminister i Sverige 1905

Karl Staaff, liberal statminister 1905-1906, 1911-1914

Idag är det ingen som ifrågasätter att huvudstriden inom svensk politik står mellan socialdemokraterna och moderaterna. Inget annat parti anses ha minsta möjlighet att inneha statsministerposten och blir därmed reducerade till stödpartier eller samarbetspartier, i såväl media som i människors medvetande. Det ses som en sanning som aldrig kommer att förändras.

I själva verket är det en ganska sentida strid, vilket den nya boken om Sveriges statsministrar under 100 år visar. Socialdemokraterna må ha varit det huvudsakliga vänsterpartiet under 1900-talet, men det var definitivt inte moderaterna, eller Högerpartiet som de hette en gång i tiden, som var det huvudsakliga borgerliga partiet. Istället är listan över Sveriges statsministrar nedlusad av liberaler och bondeförbundare. När det 1976 efter ett långt socialdemokratiskt maktinnehav blev dags för en ny borgerlig regering, var det inte moderaterna som besatte statsministerposten. Istället intogs den av centerpartiets Torbjörn Fälldin. Under ett år 1978-79 var folkpartiets Ola Ullsten statsminister och efterträddes av Fälldin i ytterligare tre år innan socialdemokraterna återtog makten. Inte förrän 1991 tillträdde den första moderate statminister, Carl Bildt, sitt ämbete.

Att moderaterna skulle vara det huvudsakliga borgerliga partiet i Sverige är alltså en sentida konstruktion. Idag är partiet det största inom den borgerliga alliansen, men det finns inga garantier för att det kommer att förbli så. Snarare talar historien för att ett annat parti kommer att ta över som det ledande borgerliga partiet i svensk politik. Sett i det perspektivet är det både förståeligt och konstigt att moderaterna så totalt dominerar Alliansen. Förståeligt, eftersom de säkerligen vill ta igen alla de år de fått stå tillbaka för de mer inflytelserika folkpartiet och centern. Konstigt, eftersom de borde inse att deras dominans i opinionen sannolikt inte kommer att hålla i all oändlighet och att det därför kan vara taktiskt att vara mer ödmjuka inför sina mindre kolleger. Man vet ju aldrig när moderaterna kommer hamna i beroendeställning till sina för tillfället små kolleger.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/05/22/moderaternas-sentida-dominans/

Koppla ihop CSN med verkligheten

De tekniska utbildningarna i Sverige har länge varit särbehandlade. För en mängd år sedan bad några tekniska högskolor om att få utöka antalet poäng för civilingenjörsutbildningarna. Anledningen var att arbetsbelastningen per poäng var orimligt hög jämfört med andra utbildningar och att det inte gick att minska arbetsbördan, då det skulle innebära att utbildningen inte längre uppfyllde de krav som ställdes på dem. Den gången blev det avslag, men med ett erkännande från högsta ort att arbetsbelastningen per poäng var långt större än för de flesta andra högskoleutbildningar. På senare år har civilingenjörsutbildningen blivit fem år istället för fyra och ett halvt, men det tog ett par decennier.

Nu visar det sig att det inte bara är arbetsbelastningen som skiljer de tekniska utbildningarna. Dessa utbildningar är nämligen program som ska läsas på fem år, eller tre för högskoleingenjörer, och under dessa år är det inte nödvändigtvis så att man läser exakt 30 högskolepoäng per termin. Istället är normen att antalet poäng skiljer sig mellan hösttermin och vårtermin och att det är läsåret som helhet som betraktas av skolan. Tyvärr är det inte så CSN ser på det hela och därför drabbas fler och fler teknikstudenter av återbetalningskrav och ibland även hot om polisanmälan från CSN. CSN anser att studenter, som tar exakt de poäng som deras program säger att de ska ta och utan egen möjlighet att påverka studieplanen, fuskar.

Det borde inte vara någon diskussion om att den typen av krav är orimliga och omedelbart borde dras tillbaka. Studenter som följer studieplanen och tar sina 60 hp på ett läsår, borde vara mönsterstudenter hos CSN. Där tittar man dock enbart på exakta paragrafer i sitt regelverk och kikar sen bara på terminsprestationerna. Inte på ett läsår som helhet. Att det kan slå totalt fel för programstudenter är uppenbart och nu har vi även siffror på det. Studentkåren vid KTH har gjort en kartläggning som visar att minst 400 studenter är drabbade bara vid KTH. I ett av fallen ligger återbetalningskravet på 42 000 kr.

CSN är bakbundna av regelverk som skapats till största delen av personer som aldrig läst den typen av utbildning som dessa studenter gör. Politiker har ofta en bakgrund inom statsvetenskap och juridik, studier som i sin struktur skiljer sig stort från de tekniska utbildningarna. Jag själv har läst både en civilingenjörsutbildning och medie- och kommunikationsvetenskap och det är två olika världar, både vad gäller arbetsbelastning och struktur på utbildningen. Det är tydligt för mig att dagens studiemedelssystem är anpassat efter en struktur där heltidsstudier är exakt 30 högskolepoäng per termin och där kurser rapporteras in i följd. Att som på KTH läsa två-tre kurser parallellt under en period (en halv termin) och att resultaten rapporteras in vid olika tillfällen är inte ett system som passar CSN:s kontrollmekanismer.

Statssekreteraren Karin Pilsäter (FP) på utbildningsdepartementet säger till SvD att ”man tycker situationen är olycklig, samtidigt som regelverket för studiestödet är tydligt. Det har skett en felaktig utbetalning och den måste man betala tillbaka.” Den inställningen är förståelig men olycklig. Det kan inte vara upp till högskolorna att se om sina ”rutiner” som hon säger – i så fall kommer det krävas total genomgång av alla studieplaner och nya beslut på diverse olika nivåer, processer som tar ett par år att genomföra i bästa fall. Under tiden kommer fler studenter att hamna i kläm. Den enklare lösningen är att CSN:s riktlinjer görs om för att tillåta kontroll av hela läsår istället för enbart terminer. Då skulle de flesta av problemen för programstudenter på främst de tekniska utbildningarna elimineras. I sak skulle inget förändras när det gäller skyldighet att uppfylla målen, den enda skillnaden vore att kontrollperioden blev dubbelt så lång. Därmed skulle också överklaganden som beror på sent inrapporterade resultat kunna minskas. Det vore bättre för studenterna, för lärosätena och även, i förlängningen, för CSN.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/05/21/koppla-ihop-csn-med-verkligheten/

Valtester 2010 #1

Inför EU-valet gjorde jag en genomgång av de tillgängliga partitesterna på nätet här på bloggen och postade även mina egna resultat från dem. Inför valet 2010 tänkte jag göra samma sak och idag hittade jag den första kompassen på SvD.se. Den innehåller både ett blocktest och ett partitest. Mina resultat blev väl ungefär som väntat, förutom att jag av någon anledning hade mindre gemensamt med S än jag trodde och att jag har mycket mer gemensamt med SD. Sannolikt beror det på att SD i sitt partiprogram har en del saker som låter bra, men eftersom de har en för mig helt oacceptabel grundsyn på människovärde och framför allt invandring, så kommer de aldrig att kunna vara ett alternativ för mig.

Blocktest på Svd.se. Alliansen 76%, rödgröna 16%.Partitest SvD.se. FP 73,5%, M 66,4%, KD 62,8%, C 57,1%, SD 45,7%, MP 27,8%, Fi 17,8%, V 17,8%, S 15,7%, PP 15%.

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/05/19/valtester-2010-1/

Dags att uppfylla fördragets krav

Sverige gick med i EU den första januari 1995. 15 år senare har vi fortfarande inte uppfyllt alla krav som ställdes på oss i samband med medlemskapet. Det är dags att det görs.

Länder som ansluter sig till EU har en möjlighet att förhandla till sig undantag från vissa regleringar inom EU. När Sverige anslöt sig 1995 förhandlade vi till oss ett enda undantag: att få fortsätta sälja snus trots att det är förbjudet i övriga EU. Det innebär att vi i samband med anslutningen till unionen förband oss att uppfylla alla andra krav som stadgas i fördrag och direktiv. Däribland dåvarande artikel 109, nuvarande artikel 131 i fördraget:

Artikel 131

(f.d. artikel 109 FEG)

Varje medlemsstat ska säkerställa att dess nationella lagstiftning, inbegripet stadgan för dess nationella centralbank, är förenlig med fördragen och stadgan för ECBS och ECB.

Det har ännu inte hänt i Sverige. I sin senaste konvergensrapport konstaterar den Europeiska centralbanken, ECB, följande:

Den svenska lagstiftningen uppfyller inte alla krav på centralbankens oberoende, förbud mot monetär finansiering och rättslig integration i Eurosystemet. Sverige är en medlemsstat med undantag och måste därför uppfylla alla anpassningskrav enligt artikel 131 i fördraget. ECB konstaterar att Sverige sedan den 1 juni 1998 har haft en skyldighet enligt fördraget att anpassa den nationella lagstiftningen för integration i Eurosystemet. De svenska myndigheterna har under denna tid inte vidtagit några lagstiftningsåtgärder för att rätta till de oförenligheter som beskrivits här och i tidigare rapporter.

Vi har alltså en skyldighet, som medlemsland i EU, att se till att vår lagstiftning uppfyller kraven för integration i Eurosystemet. Det ingår i EU-fördraget och gjorde redan när vi anslöt oss. Vi valde att inte förhandla till oss något undantag från detta. Vi har därför inget annat val än att anpassa vår lagstiftning och att ansluta oss till den europeiska växelkursmekanismen Exchange Rate Mechanism, ERM. Vi måste också på sikt ansluta oss till Euron.

Innan vi kan ansluta oss till Euron måste vi uppfylla kraven på anpassad lagstiftning och ha en stabil valutakurs som uppnås genom att vi ansluter oss till ERM. Därefter tar det ungefär två år innan valutan kan införas från det att vi ansöker om det. Hittills har också EU och ECB accepterat att vi står utanför Eurosamarbetet tills dess att vi har genomfört en folkomröstning med positivt resultat. Att däremot vänta med anpassningar av lagstiftningen och att vänta med anslutning till ERM tills dess att vi har genomfört folkomröstningen vore däremot att slösa med både tid och pengar.

Då vi redan har förbundit oss att ansluta oss till Euron, finns det ingen anledning att fortsätta att vänta. Det är bättre att anpassa vår lagstiftning till de krav som EU ställer på oss och att på så sätt vara beredda den dagen Euron införs i Sverige. Det kommer då att gå snabbare och smidigare den dagen vi känner oss redo att ta steget. I annat fall kommer processen att dra ut på tiden och det kommer att skapa onödiga kostnader. Det är också risk att den svenska ekonomin och handeln skadas på grund av osäkerheten och av valutaspekulation. En sådan situation måste undvikas till varje pris.

Det är oförsvarligt att år efter år fortsätta att bryta mot det grundläggande fördrag som vi godkänt vid vårt inträde i unionen och därefter fortsatt att godkänna varje gång ett nytt fördrag antagits. Artikeln har inte förändrats och inte ens varit uppe för diskussion. Trots det låtsas svenskarna som om den inte finns. Hittills har vi kommit undan med kritik i de årliga rapporterna från ECB, men det finns all möjlighet att Sverige dras inför EG-domstolen om inställningen från ECB och EU-kommissionen skulle komma att ändras. Därför borde Sverige så snart som möjligt, praktiskt sett under nästa mandatperiod, genomföra de nödvändiga anpassningarna av vår lagstiftning och ansluta sig till ERM. Då är vi redo den dagen vi väljer att genomföra en ny folkomröstning för att kunna införa den gemensamma valutan och ta vårt sista steg in i den varma europeiska gemenskapen.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/05/18/dags-att-uppfylla-fordragets-krav/