Roland Poitier Martinsson förtydligar på SvD:s ledarblogg vad han menade när han häromdagen gick till frontalangrepp på alla oss liberaler. Han tycker att förklaringen behövs;
”När man får en mängd reaktioner från kompetenta läsare, som alla har missförstått ens text, är det självklart de egna formuleringarna som brustit.”
Ja, det har brustit en hel del i formuleringarna, men det har också brustit i resonemanget. Vi kan väl ta saker i ordning.
Samtliga citat i detta inlägg är saxade från Roland Poirier Martinssons inlägg på SvD:s ledarblogg.
”Som det är i dag i Sverige finns det mycket starka ekonomiska incitament som motverkar den traditionella familjen och det personliga ansvaret. Ta bort sådana. Inget annat krävs för att dessa sociala institutioner ska prägla samhället och människors relationer. De är så starka. Och i ett rikt land är de också toleranta mot dem som vill placera sig utanför normen.”
”Men att staten ska tvinga på oss livsstilar och värderingar är jag som konservativ för det allra mesta emot.”
Det här är enligt mig klassiska ur-liberala åsikter. Staten ska vara neutral vad gäller livsstilar och val i livet. Staten ska varken gynna eller missgynna människors fria val. Dessa åsikter går rakt emot den definition av konservatism som jag använder, eftersom konservatismen vill främja kärnfamiljen, är emot fria aborter och föredrar heterosexualitet, för att bara nämna några klassiskt konservativa kärnvärden som man normalt sett också vill att staten ska företräda. Således är Martinsson i ovanstående citat för liberala kärnvärden, på grundval av att han är konservativ…? Jag får inte ihop det.
”Hur kan man avfärda att det ur ett globalt perspektiv värdeliberala Europa står för de sjutton första platserna i listan över skatteuttag, med mera konservativa länder som Australien, Kanada, Nya Zeeland och Japan på platserna 23, 20, 18 och 28? Hur kan man avfärda att värdeliberala väljargrupper i allmänhet förespråkar statliga program för snart sagt varje problem de kan hitta?”
Jag misstänker starkt att t.ex. Frankrike, som jag inte definierar som värdeliberalt alls, går att finna i toppen av denna liga. Konservativa länder som Nya Zeeland kommer, enligt Martinsson själv, på plats 18, dvs direkt efter de Europeiska toppländerna och därmed också före ett antal andra, som vi får misstänka värdeliberala, europeiska länder. Jag är inte heller benägen att kalla de uppräknade länderna ärkekonservativa, de flesta av dem företräder också många värdeliberala åsikter.
Jag definierar mig själv som värdeliberal men jag uttrycker alltid min starka vilja att staten ska lägga sig i så lite som möjligt. Jag röstar på Folkpartiet Liberalerna men jag är i ständig opposition mot dem som vill stärka statens roll. Jag är emot övervakning, jag är emot statliga stöd och jag är emot ständiga statliga program för en massa saker. Jag är helt klart ingen socialliberal eftersom jag allt eftersom har insett att socialliberalismen är för alldeles för mycket onödig statlig inblandning. Jag är kanske mer nyliberal eller libertarian, men jag tycker ordet ”liberal” är det som passar mig bäst.
Jag måste avslutningsvis få säga emot Martinsson en gång till.
”Ekonomisk frihet går hand i hand med traditioner och värdekonservatism. Ekonomisk ofrihet går hand i hand med värdeliberalism.”
Nej. Det må ha varit så under en lång period, att de partier som stått för värdeliberalism har kommit från vänstern. Att detta är en universell, evig sanning är däremot inte ett faktum.
Vi är många som förespråkar en liten stat som inte lägger sig i människors liv, oavsett om det gäller personliga val eller ekonomiska frågor. Denna kraft växer sig allt starkare i dagens individualiserade samhälle och kommer att leda till förändrade hållningar från etablerade partier eller, om så inte blir fallet, nya partibildningar. Vi kommer inte att finna oss i att våra värderingar och åsikter inte hörs.
