Idag presenterade högskoleminister Lars Leijonborg regeringens förslag till om kårobligatoriets avskaffande. Förslaget är välkommet. Det är skrämmande att studenter år 2009 fortfarande inte kan bestämma fritt vilka föreningar de vill vara med i och stödja med sina pengar. Lyckligtvis upphör denna ordning från den 1 juli 2010 och därmed får studenterna själva välja om de vill vara med i en studentkår eller inte.
Själv har jag varit aktiv i min studentkår sedan 2002 och jag vet vilka bra saker kåren gör för sina medlemmar. Tyvärr är det inte alla kårer som fungerar lika bra och dessutom är det faktiskt inte alla som varken vill ha eller behöver den service som kårerna erbjuder. Att då ha rätt att välja att stå utanför, precis som människor ibland väljer att stå utanför fackföreningarna, borde vara en självklarhet.
Sveriges förenade studentkårer måste sjävklart stämma upp med sin klagokör direkt. Regeringen ger för lite pengar till studentkårerna skriker man i sitt pressmeddelande. Tydligen räcker inte regeringens 105 kronor per helårsstudent. SFS kräver minst 310 kronor per helårsstudent för att det ska fungera. Enligt SFS ligger genomsnittsavgiften för studentkårsmedlemskap på 250 kronor per termin, alltså 500 kronor per år.
För mig som kommer från en studentkår som haft 390 kronor per år under lång tid och nu har 350 kronor per år, låter detta genomsnitt orimligt högt. Dessutom, menar SFS att studentkårerna ska avskaffa alla sina medlemsavgifter när obligatoriet försvinner? I så fall får man nog skylla sig själv. Staten ska inte finansiera all verksamhet som kårerna sysslar med, medlemmarna ska självklart betala för den service de får som medlemmar. Om medlemmarna inte är villiga att betala för det arbete kåren gör, så är det något fel på kårens verksamhet. Då ska staten inte betala för att de ska kunna fortsätta i samma hjulspår som innan, lika lite som staten ska köpa Saab för att de ska kunna fortsätta sin förlustverksamhet. Nej, när medlemmarna inte vill betala är det dags att se över sin verksamhet istället och anpassa den efter medlemmarnas önskemål.
Studentkårerna är till för sina medlemmar, de är inte till för ”studentkårspampar” med sina egna agendor.
Det finns gyllene exempel på studentkårer som förstått detta, Tekniska högskolans studentkår är en av dessa. Nu gäller det för Sveriges övriga studentkårer att innan 1 juli 2010 ha en plan för sin verksamhet som stämmer överens med de förväntningar och önskemål som medlemmarna har.
De studentkårer som inte genomför dessa förändringar kommer att gå i graven, precis som sig bör.
