Per Gudmundsson har upprört många känslor, framför allt hos Ung pirat, genom sitt inlägg på SvD:s ledarblogg om hur lätt det är att gå med i UP (även om han gjort en halv pudel och uppmärksammat att även de andra ungdomförbunden borde skämmas). Hans tes är att det är en webscam att erbjuda gratis medlemskap redan på hemsidan och att det man gör är att mjölka ut statliga bidrag.
Problematiken som han uppmärksammar förtjänar att uppmärksammas närmare.
Först och främst baseras de statliga bidragen till de politiska ungdomsföbunden på antalet medlemmar i åldern 7 – 25 år, till skillnad från partistödet som baseras på valresultat. Gränsen för att få bidrag är 1 000 medlemmar i ”rätt” ålder, en ålder som dessutom inte täcker in de övre delarna av ungdomsförbundens målgrupp (i Liberala ungdomsförbundets fall är medlemmar mellan 13 och 35 kongressgrundande). Detta leder till att de politiska ungdomsförbunden måste värva medlemmar för att få pengar till sin verksamhet. Samtliga politiska ungdomsförbund kopplade till nuvarande riksdagspartier har också, på grund av detta, haft skandaler med uppblåsta medlemsantal där människor blivit medlemmar utan sin kännedom eller varit kvar som medlemmar efter att de egentligen velat gå ur förbunden.
Hetsen kring medlemsantalen gör också att ungdomsförbunden inte kan ägna sig åt det som de är till för, nämligen att bedriva och utveckla politik och det politiska idéarbetet. Fokus hamnar på att värva medlemmar för att få pengar till verksamheten istället för att man fokuserar sig på politik. De politiska ungdomsförbunden är ju till för att politiskt intresserade unga människor ska få tillfälle att ägna sig just åt politik på en nivå som faktiskt gör skillnad och där man har en möjlighet att påverka, även om den är begränsad. Denna möjlighet saknas i princip helt i de politiska partierna, speciellt för unga men i allmänhet också för alla som inte redan gjort sig välkända.
I ett ungdomsförbund kan du däremot efter mindre än ett års aktivitet plötsligt befinna dig i t.ex. ett stort distrikts presidium och därmed få möjlighet att driva politik i verkligheten. Med något undantag är ungdomsförbundens primära uppgift inte att fostra nästa generations politiker utan ett sätt för intresserade unga att ägna sig åt sitt intresse och träffa likasinnannade och dessutom ha riktigt kul under tiden.
Den stora problematiken med värvningen till ungdomsförbunden är inte att det inte finns intresserade människor. Det stora problemet är tröskeln för att bli medlem. En medlemsavgift kan vara problematisk, speciellt om den måste betalas direkt innan man får något utskick från förbundet. Många ungdomar har inte pengar i plånboken eller på mobilen för att kunna betala medlemsavgiften direkt. Dessutom är det många som inte vet direkt vilket ungdomsförbund som bäst passar deras åsikter och därför vill man inte binda upp sig med ett betalt medlemskap direkt.Det är inte heller möjligt att på 5 minuter presentera hela förbundet för en intresserad individ.
Därför är det en bra idé att ha en provperiod i förbundet, vanligen ett år, när man får vara medlem gratis. Vill man sen även kommande år vara medlem får man betala sin medlemsavgift. Under året är man fullvärdig medlem och kan ta del av hela verksamheten. Känner man efter detta år att man har hamnat rätt kan man fortsätta vara medlem men denna gång betala för sitt medlemskap. Här håller jag alltså inte med Gudmundsson utan tycker definitivt att det ska vara lätt att gå med i ett politiskt ungdomsförbund om man vill det.
Då återvänder vi dock till det som han kallar ”tidernas smartaste webscam”, nämligen att på detta sätt mjölka staten på pengar. Visst blir detta ett problem. Lösningen på problemet är däremot inte att göra det svårare att bli medlem i ett politiskt ungdomsförbund utan istället att se till att de bidrag som betalas ut inte längre baseras på medlemsantal. Mer logiskt vore att inkludera ungdomsförbundens bidrag i partistödet som ju baseras på väljarstödet. Därmed skulle pengarna baseras på det som bör vara förbundens kärnverksamhet; bedriva politiskt idéarbete och sprida sina åsikter.
På så sätt gör man det lätt att engagera sig politiskt samtidigt som man minimerar risken för uppblåsta medlemsantal och därmed bidragsfusk. Man skulle kunna säga att alla vinner; väljare, skattebetalare, ungdomsförbund och framför allt de medlemmar som föredrar att diskutera politik framför att sälja medlemskap som en annan telefonförsäljare.
