SvD kan idag berätta att datalagringsdirektivet inte kommer att resultera i någon lagrådsremiss före sommaren. En av anledningarna är att man inte är överens om hur lagringen ska finansieras. Justitiedepartementet vill att operatörerna ska betala för hela kalaset, näringsdepartementet ser det som självklart att staten ska stå för kostnaderna.
Ett av problemen är att det finns mellan 400 och 500 operatörer som berörs av lagstiftningen, från stora drakar till mikrooperatörer. Att en liten operatör skulle ha råd med de investeringar som lagen kräver är en omöjlighet. Dessutom planerar man att det ska gå att få ut uppgifterna inom en timme, dygnet runt, året runt. Att någon på en liten operatör skulle ha den sortens jourtjänstgöring är också det helt otänkbart.
Själv är jag motståndare till hela datalagringsdirektivet, men eftersom Thomas Bodström (S) såg till att med all sin kraft trycka den igenom EU-parlamentet när socialdemokraterna satt vid makten här i Sverige, så får vi finna oss i att göra någon form av implementation. Att gå längre än minimikraven anser jag dock vara oförenligt med en liberal grundsyn och att tvinga operatörer att betala, i praktiken tvinga mindre operatörer att antingen bli lagbrytare eller att försätta sig själva i konkurs, är helt otänkbart. Självklart ska inte operatörerna stå för några kostnader för en lag som varken de eller deras kunder vill ha (snarare tvärt om).
Datalagringsdirektivet måste så snart som det är möjligt prövas mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de liberala partierna i Europaparlamentet måste börja agera för att få bort detta och andra integritetskränkande direktiv. Tills dess får vi hoppas att liberalerna i regering och riksdag håller emot så lagstiftningen blir så svag som den tillåts att vara och därmed gör minsta möjliga intrång i den personliga integriteten.
