Jag talade för en stund sedan på en manifestation på Sergels torg mot att Sverige utvisar HBT-personer till Irak och andra länder där homosexualitet är kriminaliserat. Det var en bra manifestation och vi var alla överens om att det är oacceptabelt med utvisningarna. Det strider mot mänskliga rättigheter och även mot svensk lagstiftning beträffande asyl. Ungdomsförbundens ordföranden (utom MUF), RFSL med flera har skrivit en debattartikel om detta på Newsmill.
Jag hoppas att regeringen med Nyamko Sabuni i spetsen tar initiativ till ett stopp för utvisningar av HBT-personer till alla länder där det på något sätt är kriminellt att vara HBT-person, tills dess att Migrationsverket och migrationsdomstolarna börjar följa den svenska lagstiftning som finns beträffande sexuell läggning eller könsidentitet som skäl för att beviljas asyl.
Samtidigt kan vi läsa på SvD att Italiens förbundskapten i fotboll helt utesluter möjligheten för ett homosexuellt par att spela i landslaget. Något sådant skulle orsaka ”konflikt” hävdar han. Nu är inte frågan aktuell vad jag vet utan ställd mer hypotetiskt, men uttalandet säger något om attityderna mot HBT-personer i idrotten och speciellt i Italien. Vi vet ju också att det inte finns några öppna HBT-personer i svensk elitidrott på herrsidan och det är inte direkt många öppna HBT-personer på damsidan heller.
Trots det läste jag för några år sen en undersökning där elitidrottare i en av de högre serierna i ishockey eller fotboll( tror att det var elitserien, men det kan ha varit t.ex. allsvenskan eller möjligen superettan också) hade fått svara på frågor om attityden till framför allt homosexualitet. En fråga var ”Tror du att det finns homosexuella idrottare i [din serie]?”. Många svarade nej. Några svarade ja. Ett par svarade ”ja, jag känner till minst en”. So, there. Vi kan med andra ord konstatera att alla som svarade nej direkt fick veta att de hade fel. Trots det har ingen av dessa kommit ut och den här undersökningen har några år på nacken, osäker på hur många (om någon kan dra sig till minnes undersökningen och vet var man hittar den, berätta det gärna). Det säger också en hel del om Sverige och attityden till HBT-personer i elitidrottskretsar. Stockholm Pride uppmärksammade för övrigt just detta 2007.
Vi har kommit långt med HBT-rättigheter i Sverige. Det stora arbetet ligger nu på attitydsidan; att få människor att tycka att det är lika självklart att HBT-personer ska behandlas lika, som de tycker att det är självklart att vi inte slår våra barn. Precis som med barnaga kommer det alltid finnas några få människor kvar som inte ansluter sig till majoriteten, men så är det med attityder. Under tiden måste vi dock lägga energin på att rädda de människor som riskerar att dödas för sin sexuella läggning om de återvänder till sina hemländer. Ett människoliv är faktiskt oändligt mycket viktigare än exempelvis ett bröllop i den före detta statskyrkan.
