Läser hos Johan Sjölander (S) ett inlägg som delvis handlar om en bok av en moderat, Helena Riviére. Hans tes är att borgerligheten är avundsjuk:
”För en tid sedan skrev jag en reflektion här på bloggen om den borgerliga avundsjukan. Jag fick där den begåvade invändningen att det kanske var bättre att prata om ”missunsamhet” än om ”avundsjuka”. Men oavsett vad vi väljer att kalla den kan vi ändå konstatera att den finns där: den där viljan att på något sätt rikta ilskan neråt, irritationen över att de fattiga inte har de så dåligt som de borde ha det.”
Hans tes är att högern hela tiden vill ”sparka nedåt” och undrar varför. Något jag länge ifrågasatt är varför så många vänsterpolitiker vill sparka nedåt, att de inte unnar människor att klättra uppåt utan att de ska hållas tillbaka och hellre hållas på bidrag än att få jobb, om det är så att jobbet inte passar vänsterns ideal om vilka jobb som ska utföras. Genom att försöka hålla hushållsnära tjänster kvar i den svarta sektorn (samtidigt som den manligt dominerade motsvarigheten bland jobb stimuleras genom ROT-avdrag utan några vänsterprotester) sparkar man på dem som redan ligger. Kvinnor, ofta med låg utbildning, förnekas att kunna försörja sig utan att behöva göra det i den svarta sektorn, som dessutom gör att de inte har någon pensionsgrundande officiell inkomst att prata om och därmed kan se fram emot ett liv som fattigpensionärer.
De flesta som engagerar sig politiskt gör det för att de ser saker i världen som de vill rätta till. Några få undantag finns, där personer snarare vill göra karriär än att åstadkomma reell förändring, men de hamnar i princip uteslutande i något av de två stora partierna, S eller M. Vi andra ser på världen och ser saker vi vill rätta till, saker som håller människor tillbaka och gör att de inte får möjlighet att utvecklas till sin fulla potential.
En stor del av detta är i dagens Sverige, i min mening, den klassiska avundsjukan och missunsamheten eller Jante. Jante och jag är inte vänner och jag strävar alltid efter att krossa hennes (hans?) grepp över Sverige. Du ska visst tro att du är något! Du ska visst tro på dig själv och din förmåga! Be inte om ursäkt för dig, utan var den du är och gör det bästa du kan. Du har rätt att få ersättning för det, om det du gör bidrar till samhället på något sätt (samhället inkluderar näringsliv och ett antal miljoner individer, plus en massa annat; samhället är inte liktydigt med ”staten” eller ”kollektivet”). Alla kommer inte kunna prestera lika bra, för vi är alla individer. Så länge man klarar sig är det dock inget problem. Om man faktiskt inte kan klara sig själv, är det ett modernt liberalt samhälles skyldighet att hjälpa till. Det är dock alltid en sista utväg, speciellt eftersom de flesta människor faktiskt vill göra rätt för sig och inte vill leva på andras godhet, oavsett om det är genom välgörenhet eller genom statlig försorg.
Den stora missunsamheten finns dock i vänsterblocket. Istället för att unna utbildade människor som jobbar många fler timmar än den genomsnittlige medborgaren varje vecka en högre lön, vill vänsterblocket ta den ifrån dem så att ”klyftorna ska utjämnas”. Bara för att du är duktig på något ska du inte tro att det är värt något, nej du ska istället räta in dig i ledet och bara jobba för ”kollektivets bästa”. Klart att du med dina studieskulder och 60 timmars arbetsvecka inte har rätt att tjäna mer än tjejen som hoppade av gymnasiet och jobbar en vanlig heltid som bilmekaniker. Sånt skapar ju klyftor.
Vänsterblocket vägrar inse att så länge individer existerar och är olika, så kommer klyftor att uppstå. Istället för att försöka sätta ett skyddsnät i samhället och fånga upp dem som faller nedåt, vill vänstern sätta tak för hur högt människor kan nå. Genom att försöka hålla människor borta från jobb, för att de jobben bara ”tjänar de rika”, eller genom att hellre ha folk i bidrag än att hjälpa dem med rehabilitering (ibland för att det ser snyggare ut i statistiken), sparkar man på dem som redan har det nog svårt. Det finns många bortförklaringar från vänstern, men i praktiken är detta vad som händer.
Frågan är: varför?
10 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Hej kjesaren! Hur känns det att av denne duktige Johan Sjölander bli så totalt avklädd ifråga om sin politiska och medmänskliga moral?
”…
Både Per och Johan har nämligen den huvudsakliga invändningen mot mitt resonemang att vänstern är mot att folk ska lyckas. Den jämlikhetstanke vi i vänstern omfattar går enligt detta resonemang ut på att trycka ner vissa människor så att alla hamnar på samma (låga) nivå. Och detta är som jag uppfattar det inte en randanmärkning, ett argument bland flera utan själva kärnan i kritiken mot den politiska vänstern. Om det står eller faller bör därför tillskrivas en avgörande betydelse för hela den egna argumentationen, ja hela den egna politiska identiteten.
…..
Låt oss till exempel jämföra två samhällen som nog kan anses vara olika politiska präglade; USA och Sverige. Vi kan nog vara ense om att Sverige är mer präglat av socialdemokratisk politik än USA. Om det stämde att socialdemokratisk politik gick ut på att hindra folk från att lyckas skulle det då rimligen få konsekvenser. Till exempel vore ett berättigat antagande att den sociala rörligheten i det jantelagsfärgade vänsterlandet vore mindre än i det mer frihetligt lagda högerlandet. Är det så?
Nej, faktum är ju att det är tvärtom. …..
Och med myten borta kvarstår då argumentet och värderingen att det är skillnaden i sig som är det moraliskt riktiga. För här skiljer sig onekligen och bevisligen vänstern från högern. Och här kan vi också hitta kopplingarna till det mitt ursprungsinlägg handlade om – nämligen den i Helena Rivières fall uttalade viljan att trycka ner de om har det svårt för att på det sättet öka skillnaderna.
Är det rätt att fattiga har det dålig (om inte i absoluta termer så åtminstone relativt de som har det bra)? Det är förmodligen egentligen den grundfråga vi borde diskutera om vi skulle försöka närma oss några verkliga meningsmotsättningar. Mitt svar på den frågan är nej (av flera skäl, varav någon sorts allmän godhet faktiskt är det minsta). Och det är en position jag är beredd att försvara. Och kritiken att denna ståndpunkt också skulle leda till att jag är mot att folk lyckas biter helt enkelt inte. Eftersom den inte håller.
För jag är egentligen mest intresserad av en annan sak. Om det visar sig att kärnan i en politisk position som icke-vänster helt enkelt inte är sann, vilka konsekvenser får det då i övrigt? Vad blir kvar när själva konfliktlinjen man dragit upp i sanden visar sig vara helt enkelt felplacerad?
När högern måste definiera sig själv utifrån en vrångbild av motståndaren, vad säger det då om den egna politiska positionen? Ingerös och Per Pettersson kommentarer säger ur det perspektivet mer om den samtida högern än de gör om vänstern. Och det tycker jag är iakttagelse så intressant som någon.
Bengt Nilsson, röd gråsosse
Jag känner mig oerhört hedrad av att behandlas i samma blogginlägg som Johan Ingerö, jag gillar honom skarpt. Dessutom är jag väldigt glad att få gensvar från Johan Sjölander, jag ska noggrant studera hans inlägg och se om jag kan återkomma med ett bra svar här på bloggen. Det är genom diskussion som man kommer fram till nya saker och man får en bättre förståelse för sina meningsmotståndare. Jag känner mig inte det minsta avklädd i den bemärkelsen du antyder, jag är väldigt tydlig med vad min moral och medmänsklighet ger för konsekvenser. Jag jobbar på en ny beskrivning av min ”lila liberalism” som kommer att klargöra detta ännu mer, men jag vill få den helt korrekt innan jag publicerar den.
För att gå till det som Sjölander skriver; Jag delar inte Helena Rivières åsikt att man ska trycka ner dem som har det dåligt ännu längre (om detta är vad hon menar, jag har inte läst hennes bok själv). Det var också lite därför jag skrev mitt inlägg, för att berätta vad det är jag som liberal förespråkar. Jag har hört det beskrivas som ett golv eller skyddsnät, som höjs successivt för att ge människor möjlighet att klara sig. Det är dock gjort av gummi så att man studsar och därmed får folk att så snabbt som möjligt bli oberoende av det för att istället kunna försörja sig själva. Vad jag vänder mig mot i vänsterns resonemang är att klyftor per definition är onda.
Jag ser inte klyftor i inkomst som något ont, så länge de som har det sämst klarar sig. I USA har problemet blivit att minimilönerna är så lågt satta och det sociala skyddsnätet så dåligt att många hamnar i fattigdom. I Sverige har det gått åt andra hållet och staten har blivit så pass mycket förmyndare att människor räknar med att staten tar hand om alla problem. Det föder också en kultur där människor varken vill eller kan ta eget ansvar. Det illustreras av hur en dryg tredjedel av gymnasieungdomarna på Järvafältet i en undersökning för ett par år sedan sade sig ha som framtidsplan att ”gå på bidrag”. Då har systemet slagit helt fel.
Ytterligare en sak jag vänder mig mot är straffbeskattning på utbildning, som statlig inkomstskatt och värnskatt handlar om. Jag efterfrågar istället ett system med platt skatt med ett högt grundavdrag, för att de med lägst inkomst ska få behålla mer av den. Visst, det är inte 100% platt, men jag föredrar detta över ett system som har till syfte inte att primärt finansiera statens utgifter utan uttalat ska minska klyftorna genom att de som tjänar mest inte ska få behålla denna ökade inkomst. Det är inte skatternas eller statens uppgift att göra. Staten ska ta hand om de svaga och de som behöver, med en rimlig skattesats. Den ska inte aktivt försöka minska skillnaderna i inkomst. Effekten blir då inte att den generella nivån höjs utan att alla ”får det lika djävligt” som vissa uttryckt det. Vänstern i Sverige är inte så socialistisk som andra länders vänsterrörelser är och har varit, och effekterna blir inte lika stora. Det finns dock en anledning till att Sverige tappar de högst utbildade och de bästa entreprenörerna till andra länder, och därmed går miste om jobbskapande företagande och höjning av levnadsstandard.
Jag ser det inte som att man hjälper dem som har det sämst genom att försöka minska klyftorna i inkomst, tvärtom tror jag att den generella levnadsstandarden skulle öka för alla medborgare, speciellt de som idag har det sämst, genom att skapa incitament för entreprenörer att våga satsa sitt kapital på att skapa jobb istället för att skrämma bort dem med höga skatter.
Det finns strebrar och karriärister i alla partier, Per. Även i fp.
Men antagligen färre, eftersom det är mycket svårare att få en position i de små partierna.
Per jag tycker nog du kunde höja dig högre än det här 😉
Vi små röda missunnar inte den som klarar sig bra. Men om man vill hjälpa de som har det svårast och även låta dem få det bättre ja då måste man ta resurser någonstans ifrån. Logiken stipulerar att man då tar från de som har det bättre eftersom det är ologiskt att ta från de som har det sämre om det är denna grupp man vill hjälpa. Läser du däremot vad Helena Riviére skriver så ser du att det hon argumenterar för är att de som har de sämst (socialbidragstagarna) skall få det sämre än de redan har. Tyvärr är det ju också det som redan har hänt i och med alliansens politik. Statistiken visar att de med lägst disponibel inkomst faktiskt fått ännu mindre disponibel inkomst under alliansregeringens tid.
Nej skälet till varför jag tror på ett högskattesamhälle med en stor transfererande del är för att jag anser att de av oss som har turen och kanske skickligheten att lyckas har råd att bidra till de som klarar sig sämre. Eller som min kusin till höginkomsttagare förklara det får han nån tusenlapp mer i månaden blir det en extra flaska champagne när han är ute och festar, men han har mindre behov av det än en sjukskriven ensamstående morsa har av att ha råd med nya vinterskor till sina barn.
Jag har inte läst hennes bok, utan konstaterar bara att det är den han baserar sin argumentation på. Då försöker jag berätta hur många av oss inom i alla fall FP resonerar kring frågorna. Vi har inte förs avsikt att göra det sämre för människor, de som är beroende av bidrag ska kunna klara sig på dem – men det blir ingen lyx direkt. Pratade med en kompis från KTH i lördags, som definierar sig som liberal. Hans åsikt var att socialbidrag skulle räcka till gröt och vitamintabletter. Riktigt så långt vill vi väl inte gå, men han har en poäng i att bidrag inte ska täcka mer än det nödvändiga, eftersom det alltid ska vara en tillfällig lösning.
Och jag har som sagt inget emot klyftor i samhället, så länge den som har det sämst klarar sig. Skatter för att ”jämna ut klyftor” ser jag inte som ett självändamål, skatter ska finansiera det som staten åtagit sig, inte vara ett ”rättviseverktyg”, speciellt inte eftersom det är orättvist att bestraffa duktiga och ambitiösa människor.
Då har du och jag olika åsikt. Jag ser det som att vi mänskor har bara ett liv och samhället bör ha råd att göra det livet drägligt för alla mänskor.
Ja, det är inte samhällets ansvar att försörja människor annat än så att de har bostad, mat och kläder. Definitivt inte så länge vi inte ser till att dessa grundläggande saker kommer alla människor tillhanda vilket ju inte är fallet – se bara på delar av Afrika och Asien. Det gäller ännu mer de tillfälliga försörjningsstöd som finns, som t.ex. socialbidrag och a-kassa.
Pensioner och sjukpensioner m.m. är en annan fråga, det är permanenta försörjningar som definitivt kan vara motiverade att hålla högre, speciellt sjukpensionen är ofta alldeles för låg idag. Jag anser att det viktiga är att särskilja dessa två typer av försörjning från samhället.
Men det är inte så mycket mer än bostad, mat och kläder som socialbidrag ger. Förutsatt att du inte är förälder i vilket fall samhället av i mitt tycke rent uppenbara skäl ger mer eftersom du har ett större behov. Eller rättare sagt dina barn har ett större behov. Och det är i gruppen socialbidragstagare med barn som man möjligen kan spara in något, om man nu menar att bostad, mat och kläder bör vara normen. Men frågan är vad får det för effekt på barnen? Dessa har ju knappast gjort något för att förtjäna detta.
Problemet är ju att vänsteroppositionen ständigt protesterar mot alla förändringar i försäkringssystemen och propagerar för att ”återställa” och ”höja”, även när forskning visar att de nivåer de föreslår är skadliga för sysselsättningsnivåerna i ett land. Jag förstår inte varför man hellre vill hålla alla människor på bidrag, än att försöka skapa möjligheter för jobb som man kan leva på istället. Jobb är bättre för både samhället och för de enskilda individerna. Att man då dels försöker hålla människor på bidrag och dels underkänner vissa jobb på grund av vem man jobbar för, är för mig obegripligt.