Råkade av någon anledning börja fundera över nakenhet på offentlig plats. Någonstans i tankebanorna fanns en gammal fråga i spelet Nationstates, huruvida man ville tillåta nakenhet på allmän plats. Liberal som jag är svarade jag självklart ja på frågan i det sammanhanget. Nu, flera år senare, fick det mig att fundera över lagstiftningen vi har på området. Jag kollade upp det hela i SFS och fann detta i brottsbalken:
Brottsbalken, 16 kap. 16 § Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende till penningböter. Lag (1991:240). Brottsbalken, 4 kap. 7 § Den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan, döms för ofredande till böter eller fängelse i högst ett år. Lag (1993:207). Brottsbalken, 6 kap. 10 § Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, sexuellt berör ett barn under femton år eller förmår barnet att företa eller medverka i någon handling med sexuell innebörd, döms för sexuellt ofredande till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som blottar sig för någon annan på ett sätt som är ägnat att väcka obehag eller annars genom ord eller handlande ofredar en person på ett sätt som är ägnat att kränka personens sexuella integritet. Lag (2005:90).
Nu har jag lärt mig något nytt, eftersom det oftast snarast refereras till förargelseväckande beteende än till något annat om ngn t.ex. urinerar på offentlig plats. Tydligen kan man dömas för ofredande också, men eftersom jag inte är jurist kan jag inte avgöra om det gäller om man bara är naken, eller om man måste blotta sig med ett sexuellt syfte.
Hur som helst. Det jag frågade mig när jag förlorade mig i tankarna ett tag var ”är det verkligen att skada en annan person att väcka förargelse hos denna?” Mitt svar på frågan blev ”nej” och därmed tyckte jag att framför allt lagstiftningen om förargelseväckande beteende tedde sig mycket underlig. Som liberal är grundprincipen, som många säkert känner till, att varje individ ska vara fri att handla på vilket sätt denne vill, så länge detta inte inkräktar på andras fri- och rättigheter. Fri- och rättigheter är exempelvis yttrandefrihet, åsiktsfrihet, äganderätt och så vidare. Men är det varje persons rättighet att slippa känna obehag eller att slippa se sånt man inte vill? Nej. I så fall skulle vi aldrig kunna upprätthålla yttrandefrihet, åsiktsfrihet och tryckfrihet.
Jag menar, jag anser det vara ett mycket förargelseväckande beteende att som en hjälte hylla en mördare som Che Guevara, exempelvis genom att bära en t-shirt med hans bild som om han vore en rockstjärna. Jag anser det inte vara minsta förargande att se en naken människa. Jag kan bli milt irriterad på människor som för höga ljud mitt i natten, men det kan vara minst lika irriterande med en stor konsert som sätter igång på Stadion när jag försöker ha en intellektuell konversation med en kompis i kvarteret bredvid. Skottlossning berör mig inte alls (utifrån perspektivet ”störande ljud”) eftersom jag vuxit upp under mina första 23 år på bara någon kilometers avstånd från Livgardet i Kungsängen. Alltså är det ”ofredande” och ”förargelseväckande beteende” som är olagligt sådana saker jag inte bryr mig det minsta om, eller i varje fall inte mycket. Däremot är sånt som jag blir förargad över eller stör mig på inte olagligt någonstans. Men blir jag skadad av att inte vara skyddad mot det? Nej, inte det minsta.
Lagstiftning som enbart finns till för att minska irritation eller ett visst obehag känns överflödig i ett modernt, liberalt och framför allt mångkulturellt samhälle. Jag läste en artikel för ett tag sedan där några väldigt fromma muslimer uttalade sig om att det var extremt obehagligt för dem att se kvinnor i korta shorts och liknande. På andra håll, exempelvis Club Dekadance, är sexuellt explicita, eller på annat sätt fetisha, kläder ett krav för att ens få komma in. Att anpassa lagstiftningar om förargelseväckande beteende och ofredande efter alla smakinriktningar och subkulturer är därför omöjligt. Det borde också vara omöjligt att döma enligt nuvarande lagstiftning, eftersom det står i två av tre lagparagrafer att det måste vara ”på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse” och ”ägnat att väcka obehag”. Gäster på väg till Dekadance kan säkert väcka förargelse och obehag hos prydare delar av befolkningen på väg till festen, men deras uppträdande är inte ägnat att göra det. De är på väg till en fest, varken mer eller mindre, och deras klädsel är i varje fall på plats där ägnad att väcka glädje hos de andra gästerna.
Moraliserande lagstiftning har jag alltid svårt för och de lagparagrafer som rör förargelseväckande beteende och stora delar av ofredande faller in under denna kategori. Att handgripligen tafsa på någon måste dock vara en av de få saker som faktiskt inte är ok, då har man kränkt någon annans rätt till sin egna kropp. Att andra får se, höra eller lukta saker som händer, kan däremot aldrig vara en kränkning av en rättighet. Vissa kommer nu uppfatta mig som galen livsstilsliberal, men jag skulle helst se att större delen av dessa lagparagrafer avskaffades. I ett multikulturellt samhälle får vi helt enkelt finna oss i att alla inte delar våra värderingar och vår moral kring den här typen av saker. Jag tycker personligen att det snarast är spännande och utvecklande med olika kulturyttringar, inte irriterande och något som ska moraliseras över. Så länge du inte kränker en annan individs fri- och rättigheter så ska det stå dig fritt att ansluta dig till vilka kulturyttringar du vill.
Ett äkta liberalt samhälle är tolerant och tillåtande. Moralism hör inte hemma där.
4 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
håller till största delen med, även om du kanske töjer ”friheten” i det offentliga rummet ett varv för mycket. moralisme – nej! men respekt baserad på vedertagna moralkoder i det offentliga rummet är en viktig komponent i ett levbart samhälle. Det är enligt den koden helt ok att dansa naken tillsammans med bushmannen, men det samma går, enligt min syn, inte för sig med barnen runt Midsommarstången (i fall den finns i offentligt sammanhang)
exempel på extrem moralisme
http://zinkel.wordpress.com/2010/03/06/nakenchock/
Bra skrivet Per.nu fick jag något att funder på. Jag undrar också när folk sak sluta sätt likhetstecken mellan nakenhet och sex.
Intressant resonemang men jag tycker du missar en sak och det är att ett vist utnyttjande av min frihet kan begränsa en annans människas möjlighet att använda sin frihet.
Min rätt att exempelvis slippa oljud kan ju kränkas om du gör oljud. Då är frågan egentligen vad kan man förvänta sig av situationen. Befinner jag mig på ett sådant ställe att jag borde förvänta mig oljud (ex bor nära ett militärområde) eller är jag på ett sådant ställe där jag borde förvänta mig att slippa samma ljud (ex bakgata i någon lugn statsdel).
Samma sak vad gäller nakenhet där frågan egentligen blir vad kan majoriteten antas acceptera vid ett givet tillfälle och en given plats. Notera också att det måste finnas ett vist uppsåt i mitt uppträdande. Antingen att jag vill förarga eller att jag är väl medveten om att jag kommer förarga andra men är likgiltig inför det hela. Det är exempelvis inte särskilt lätt att bli dömd för förargelseväckande beteende om jag har sex på en visserligen offentlig men dock väldigt avskilt plats och någon råkar upptäcka mig. Om jag däremot sliter av mig kläderna och har sex mitt i en tunnelbana så måste jag ju vara medveten om att andra kan bli upprörda. Och då har jag ju medvetet valt att prioritera mig själv på bekostnad av dem.
Fast mitt resonemang är att friheter och rättigheter inte sträcker sig till att folk ska slippa se saker, eller höra saker. Vad som väcker förargelse och irritation är olika, inte bara beroende på plats utan även beroende på människan. Vad jag menar är att vi måste sluta stifta lagar som talar om vad som kan anses vara ”trevligt” och istället ägna oss åt saker som de grundläggande fri- och rättigheterna. Saker som stöld, misshandel, mord med mera är grundläggande saker som det ska lagstiftas om. Trivsel är inget som lagstiftarna bör lägga sig i. Det hör mer hemma i trivselregler som kan anslås i de sammanhang de känns relevanta.