Partiernas syn på sociala medier: kontrollbehov eller åsiktsfrihet?

Sociala media är framtiden, det är vi många som vet vid det här laget. Här sker mycket av debatten idag, människor utbyter åsikter, debatterar, kommenterar och kommunicerar med varandra. Genom dessa kanaler kommer mer och mer av den politiska debatten att avgöras. Alla partier har idag aktiva medlemmar som bloggar, jag är en av dem. Sociala media och rätt användning av dem kommer att kunna avgöra valet i bästa fall, men hur man än agerar kommer debatten på bloggar och andra media med användargenererat innehåll att påverka valresultatet. Med rätt strategier kommer partierna kunna utnyttja detta och vinna.

Tyvärr råder något av ett maniskt kontrollbehov från många partiledningar, antagligen för att de tror att det är livsfarligt för opinionssiffrorna att visa upp att hela partiet inte är eniga i alla frågor. Det yttrar sig bland annat i att vissa bloggare som uttrycker avvikande åsikter får finna sig i påtryckningar uppifrån att inte skriva om dessa frågor och ta tillbaka sina uttalanden eller radera de tidigare inläggen. Det yttrar sig också i ett behov av att kontrollera vilka bloggar som syns i olika sammanhang. Det är fullt förståeligt att Alliansen.se och nya Folkpartiet.se granskar bloggar som anmäler sitt intresse för att vara med, så att inte Sverigedemokrater eller andra ”troll” letar sig in i listorna. Det är en annan att innehållet granskas för att se om det är en mainstreambloggare eller en mer kontroversiell (och därmed ofta mer läsvärd) partimedlem som bloggar för att sen göra vad man kan för att sortera bort de kontroversiella.

Principen som fastställts är för tillfället att man inte får vara med i listningen på åtminstone en av sidorna om man inte står på en av listorna inför höstens val. Potentiellt är detta ett stort problem, eftersom det möjliggör för partiledningen att hota med att radera bloggaren från en lista om inte bloggen blir mer mainstreamad och faller in i ledet. Jag hoppas att metoden inte kommer att användas, men redan gallringen som förbjuder bloggare som inte är med på en lista att finnas med i listningen, öppnar för just dessa misstankar.

Förvisso talar jag nu i egen sak, eftersom jag är en av de mer kontroversiella bloggarna inom den liberala sfären och jag kom inte heller med på någon lista inför höstens val. Jag tror dock att min blogg ändå är en av de bättre kända och lästa, så att få lite extra trafik genom att vara med i listningen är inte högt prioriterat. Däremot tycker jag att det är högst problematiskt att partierna vill ha total kontroll över vad medlemmarna uttrycker för åsikter. Precis som jag alltid säger när jag föreläser om sociala medier, är de egentligen inget nytt. Vi gör vad vi alltid har gjort: pratar, umgås, diskuterar och leker med varandra. Enda skillnaden är att internet (framför allt) gjort att vi kan göra detta med människor som vi inte har nära till fysiskt och att vi kan kommunicera även när tidszonerna sätter lite käppar i hjulen. Vi kan nå ut till fler människor med samma texter, men i grunden är det fortfarande samma sociala samspel som vi människor har hållit på med hela vår existens. Det har bara blivit medierat. Partierna skulle heller aldrig kontrollera vad människor pratade med varandra om (även om jag är övertygad om att många egentligen skulle vilja även det, för partiets eniga fasads skull) men däremot vill man kontrollera sånt som läggs ut på nätet.

Jag menar att detta gör mer skada för partiernas opinionssiffror än nytta.

Om det är något jag har märkt så är det att många så kallade vanliga människor uppskattar en levande debatt som också visar att det inte är en massa robotar som sitter i partierna, utan människor som tänker, resonerar och känner. Att veta att den politik som drivs kan ifrågasättas även i de egna leden och att företrädarna för den officiella ståndpunkten kan ta till sig av kritiken och utvärdera den förda politiken utifrån detta. Stelbent maktfullkomlighet var precis det som fick svenska folket att rösta bort Göran Persson från makten 2006. Om man vill vinna valet 2010 måste man visa att man inte själv är lika maktfullkomlig. Socialdemokraterna har faktiskt lyckats ganska bra redan genom sitt Netroots. Tyvärr ser vi inte samma utveckling inom Alliansen ännu.

Att försöka kontrollera innehållet i sociala media är en omöjlighet. Att kontrollera vad människor tänker, tycker och säger går inte. De enda som kommer att rätta sig i ledet är de som till varje pris vill göra en politisk karriär. Vi som har givit oss in i politiken för att vi är idealister, har åsikter och vill driva debatt, vi kommer inte att lika villigt anpassa oss till vad som är politiskt korrekt i de egna leden, vi kommer att ge uttryck för de åsikter vi har och vi kommer att vara en vagel i ögat på stelbenta partiledningar med kontrollbehov. Partiledningar som istället uppmuntrar mångfald (och det finns faktiskt många bra exempel på lokala sådana ledningar, inte minst i Folkpartiet liberalerna) kommer att dra nytta av detta och använda det som en fördel i valrörelsen.

Genom att visa upp skillnaderna kan man accentuera likheterna och visa vad det är som håller samman ett parti. Partier bör i första hand vara en sammanslutning av människor som delar samma grundläggande ideologi och drar sina slutsatser utifrån denna, inte en sammanslutning av människor som tycker exakt lika i varenda fråga. Med en ideologi att ta ställning till kan väljarna förutse vilka ställningstaganden som kommer att göras i frågor som innan valet inte varit uppe för diskussion (ta exemplet FRA). Med ett parti som i förta hand vill ha makt och kommer att dra igenom majoritetsbeslut som alla förväntas försvara med näbbar och klor, får man istället en ordning med exempelvis ett parti som tar ställning för den ena integritetskränkande lagen efter den andra, trots att partiet ska bestå av liberaler som värnar individens rättigheter gentemot staten och vill försvara privatlivet från intrång från det offentliga.

Jag är idealist och ideologiskt betingad. Jag kommer aldrig bli en politisk karriärist som anpassar mig efter mainstream i partiet. Jag kommer inte att anpassa hela mitt liv efter hur politiken förväntar sig att man ska vara. Det kommer säkert göra att jag har en lång väg att gå för att komma med på listor i val, det kommer att skaffa mig fiender och göra att alla inte gillar mig. Det får jag dock ta, för allt annat vore att svika mig själv. Jag tänker inte strömlinjeforma mina åsikter och min person för att passa partiet, inte heller kommer jag ge upp tanken på att vara med och påverka utvecklingen av samhället i en riktning som jag tycker är rätt. Jag drivs av en väldigt liberal grundsyn på livet, vad gäller såväl ekonomi som mänskliga rättigheter och livsstil. Precis som undertiteln till min blogg säger:

Lev med det.

Intressant?

Sociala media är framtiden, det är vi många som vet vid det här laget. Här sker mycket av debatten idag, människor utbyter åsikter, debatterar, kommenterar och kommunicerar med varandra. Genom...