För tillfället håller jag på att ta mig igenom Atlas Shrugged (Och världen skälvde) av Ayn Rand. Det finns mycket intressant att hämta i boken och genom att läsa den förstår man bättre objektivismen, den filosofi Rand grundade.
Kopplat till detta spelade jag häromdagen spelet Burn in Hell, ett kortspel där varje kort representerar en historisk person. En av dessa är just Ayn Rand. I spelet har alla personer en eller flera av de sju dödssynderna, i Rands fall girighet och högmod. De har också olika kategorier, i hennes fall författare. Slutligen kan de också ha speciella egenskaper, som på hennes kort är att man kan byta henne mot vilken annan person som helst som saknar speciella egenskaper (special abilities). Alla vi som känner till Ayn Rand förstår ironin i detta och jag gillar humorn.
Beskrivningen av henne (som också finns på baksidan av kortet) berättar att Ayn Rand förde fram girigheten som en dygd istället för att se den som en synd. Hon hävdade också validiteten i det hela genom att hon hade rätt och därmed var hon också skyldig till dödssynden högmod, något hon också, om än inte lika uttalat, snarare förde fram som en dygd.
Idag när jag läste två olika kapitel med girighet i titlarna, insåg jag plötsligt vad som inte stämmer. Rand för mycket riktigt fram girigheten som en dygd, men hon har fel i en viktig sak: vad girighet egentligen innebär. För vad är det Rand argumenterar för? Jo, hon menar att det är en dygd att arbeta för sin egen vinnings skull, att inte leva altruistiskt och självutplånande, utan istället att man ska vara stolt över att vilja ha betalt för sitt arbeta, att själv få skörda frukterna av den möda man lägger ner. Men är detta girighet? Kanske i någon vänsterfilosofisk definition, men inte i någon definition som jag kan skriva under på.
Vad jag insåg idag, vad jag antagligen vetat länge men utan att kunnat sätta ord på det, är att girighet är att vilja ha mer än man gjort sig förtjänt av. Girighet är att försöka pressa ut ersättning för något som är högre än vad insatsen berättigar. Girighet är att försöka tillskansa sig ersättning för andras arbete. Girighet är att vilja sko sig på någon annans bekostnad. Girighet är däremot inte samma sak som att vilja ha skäligt betalt för sitt arbete, girighet är inte att sätta priser till den nivå människor är villiga att betala. Detta är sund handel, en sund marknad. Att fastställa den ersättning som någon annan är villig att betala är det enda sättet att objektivt fastställa ett värde på det arbete man utför.
Det är möjligt att många andra kommit på samma sak som jag, det är möjligt att jag är långt efter vad gäller analys av Ayn Rands texter. Jag är inte heller objektivist, eftersom Rand missar en hel del. Samtidigt har hon poänger och hon har många gånger fått mig att tänka efter. Ayn Rand är en inspiration, en provokatör och mycket, mycket mer. Oavsett om man blir arg på henne eller tycker att hon har rätt, har hon mycket att ge till alla som tänker kritiskt och är villiga att vända och vrida på idéer. Hon är väl värd en läsning.
5 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
”Jag anser inte att någondera kan anses girig utifrån den informationen.”
Så bonus till chefen under en kris där arbetarnas löner ligger stilla var inget du nappade på som en antydan till girighet – ”att vilja sko sig på någons annans bekostnad” som du uttryckte det? Ensamstående mamman som ”överutnyttjar” ett välfärdssystem däremot (kanske för att lönerna ligger stilla) var dock ett betydligt enklare fall att avgöra…
”Dessutom är det sällan direktörernas bonusar och övriga avtal bestäms av dem själva.”
Ännu mer sällan än det så är nog direktören en passiv part i denna förhandling, tror du inte de ställer krav? Det är nog inte så att Sveriges börs-VDar är hjälplösa offer för generösa styrelser och aktieägare, snarare är det en ”you scratch my back, I’ll scratch your back”-deal. Och det är varken samhällets eller arbetarnas intressen som är en del i den uppgörelsen.
”Jag tycker att ”arbetare” lägger för stor värdering.”
För stor värdering av vad? En arbetare är någon som arbetar, inte åt sig själv utan åt någon annan. Vad man arbetar med spelar inte så stor roll, det kan vara enkelt eller komplicerat, varor eller tjänster. En ägare däremot köper arbetarens arbete för att denne ska jobba åt honom, och styr därmed över arbetarens arbete (och över en stor del av dennes liv).
”Man brukar ju traditionellt sett skilja på t.ex. arbetare och tjänstemän.”
Vilket i dagens arbetsliv säger mer om arbetets utseende än dess innehåll. Den anglo-saxiska uppdelningen i ”blue-collar-/white-collar worker” tar mer språkligt fasta på just detta, färgen på kragen må skilja sig åt, den ene arbetar med händerna, den andra med huvudet – men båda är beroende av att sälja sin arbetskraft och de delar mer likheter än skillnader, de är båda arbetare.
”Eftersom båda grupperna förhandlar om löner för tillfället, borde termen ”arbetare” fasas ut och ersättas med ”arbetstagare”, ”löntagare” eller något annat lämpligt.”
Och varför skulle dessa begrepp vara mer lämpliga?
Löntagare t.ex., det låter ju som någon som bara tar ut en lön men inte gör något för det, ett ord som används för en röd utgiftspost i bolagets resultaträkning. Arbetare säger väl tydligare vilken funktion i den ekonomiska organisationen någon har, att denne utgör den ekonomiska basen som resten av samhället vilar på?
”Beträffande ditt exempel, tror jag att det är en ganska vanlig fördelning.”
Jag kanske borde uttryckt mig tydligare. Siffrorna var hypotetiska och det var det principiella jag ville åt, skatt o. dyl. lämnade jag därhän. Om någon producerar ett stort värde åt någon annan, och erhåller bara en bråkdel av detta värde i lön, varför får denne inte delta i fördelningen av restrerande värde? Den som skapat värdet borde väl rimligtvis vara delaktig i hur värdet fördelas och används?
”Och äganderätten är helig, ja.”
Det är alltså viktigare att vissa äger än att andra lever, ja det var ju ärligt uttryckt i alla fall.
”Ingen ska kunna avtvingas sin egendom utan att få ersättning.”
Säg att jag ärver ett företag från min far, vilket det senare framkommer, efter en lång rättsprocess, byggts upp av att Far använt landets ursprungsbefolkning som slavarbetskraft. Rätten har nu funnit att dessa människor är de rättmätiga ägarna och att företaget ska övergå i deras ägo.
Bör jag då vara berättigad till ersättning för hela företagets värde av dessa människor?
”Följden av att bara ta saker som finns blir att ingen kommer att arbeta mer än absolut nödvändigt för att själv klara sig, eftersom de annars riskerar att bara fråntas det som de producerat med argumentet att någon annan ”behöver” det.”
I detta resonemang utgår du förstås ifrån att alla människor är rationella egoister som bara tänker på sin egen egennytta. Oaktat att det inte är så, är det inte så större delen av arbetslivet ser ut idag? Om jag under en dag på jobbet arbetar in 10 000 kr extra åt arbetsgivaren, hur stor andel av det får jag behålla, om jag alls får behålla något alls av det extra mervärde jag har producerat? I den mån det överhuvudtaget finns bonussystem för anställda längst ner på trappstegen så är det smulor av detta mervärde som tillfaller den som har utfört 100% av den extra insatsen, lejonparten tillfaller som alltid kapitalisten som av någon naturnödvändighet tydligen ”behöver” överskottet. I ett demokratiskt arbetsliv skulle det spela roll att anstränga sig mer för sitt företag, då skulle du vara med att fördela överskottet, inte någon annan!
”Det ökar inte välståndet på sikt, utan sänker hela samhället om det får fortgå. Därför är det viktigt att inte göra undantag från äganderätten, undantagen kommer bara att leda till problem på sikt.”
Undantag som att skatt?
”Girighet är orsaken till att människor utnyttjar andra individer, utnyttjar system och liknande. Så det är väl inte så konstigt att girighet ligger nära exploatering.”
Vem anser du är mest girig:
1. Ensamstående småbarnsmamman som tar ut fler VAB-dagar än vad regelverket tillåter.
2. Direktören som får extra stor bonus under lågkonjunkturen när arbetarnas löner ligger stilla.
”Jag anser att dina så kallade arbetare (jag tycker termen känns förlegad personligen)”
Jaså, vad är det som är förlegat med termen arbetare?
”de ska ersättas för det arbete de lägger ner utifrån ett marknadsvärde på den arbetsinsatsen.”
Så om en arbetare producerar varor som säljs till ett värde av 100 kr, får 20 kr av detta i lön medan företagsägaren förfogar över restrerande 80 kr, ser du några problem med det?
”Vattenfrågan är givetvis problematisk, men rent principiellt (och jag älskar att debattera principer och ideologi) är det självklart så.”
Vad är självklart? Menar du att äganderätten när det kommer ner till kritan står över rätten till liv och hälsa?
Jag anser inte att någondera kan anses girig utifrån den informationen. Om mamman tar ut sina VAB-dagar utan att barnet är sjukt, är hon däremot girig. Tar hon ut dem för att hon behöver dem för att vårda sitt barn, är det klart hon ska få det. Om direktörens bonus baseras på hur stor vinst företaget gör och den vinsten har stigit, är han inte girig. Dessutom är det sällan direktörernas bonusar och övriga avtal bestäms av dem själva.
Jag tycker att ”arbetare” lägger för stor värdering. Man brukar ju traditionellt sett skilja på t.ex. arbetare och tjänstemän. Eftersom båda grupperna förhandlar om löner för tillfället, borde termen ”arbetare” fasas ut och ersättas med ”arbetstagare”, ”löntagare” eller något annat lämpligt.
Beträffande ditt exempel, tror jag att det är en ganska vanlig fördelning. Säljs något för 100 kr går en stor del i skatt, ytterligare ska gå till sociala avgifter, det ska gå till administrationen på företaget, inköpskostnader, underhållskostnader och så vidare. Att den som tillverkat den fysiska produkten får ut 20 kr i lön från den är nog en ganska vanlig och väldigt rimlig summa.
Och äganderätten är helig, ja. Ingen ska kunna avtvingas sin egendom utan att få ersättning. Följden av att bara ta saker som finns blir att ingen kommer att arbeta mer än absolut nödvändigt för att själv klara sig, eftersom de annars riskerar att bara fråntas det som de producerat med argumentet att någon annan ”behöver” det. Det ökar inte välståndet på sikt, utan sänker hela samhället om det får fortgå. Därför är det viktigt att inte göra undantag från äganderätten, undantagen kommer bara att leda till problem på sikt.
”Girighet är att försöka pressa ut ersättning för något som är högre än vad insatsen berättigar. Girighet är att försöka tillskansa sig ersättning för andras arbete. Girighet är att vilja sko sig på någon annans bekostnad.”
Intressant, din definition av girighet låter märkligt likt Marx exploateringsbegrepp (arbetaren får bara behålla en bråkdel av det värde han skapar då kapitalisten tar mervärdet).
”Girighet är däremot inte samma sak som att vilja ha skäligt betalt för sitt arbete”
Mmm, visst är det så. Vilken sida står du på i avtalsrörelsen förresten? Ska arbetarna få höjda löner eller ej?
”girighet är inte att sätta priser till den nivå människor är villiga att betala.”
Så om jag har en liter vatten och du håller på att törsta ihjäl, rättfärdigar tillgång och efterfrågan att jag låter dig betala allt du äger och har för att få vattnet du behöver?
Girighet är orsaken till att människor utnyttjar andra individer, utnyttjar system och liknande. Så det är väl inte så konstigt att girighet ligger nära exploatering.
Jag ställer mig inte på någon ”sida” i avtalsrörelsen. Jag anser att dina så kallade arbetare (jag tycker termen känns förlegad personligen) ska ha betalt utifrån sin insats, de ska ersättas för det arbete de lägger ner utifrån ett marknadsvärde på den arbetsinsatsen. Jag är bland annat för möjlighet till en mer individuell lönesättning. Beroende på vilken detaljfråga det gäller kommer jag med största sannolikhet hamna på olika ”sidor”, om ens någon.
Vattenfrågan är givetvis problematisk, men rent principiellt (och jag älskar att debattera principer och ideologi) är det självklart så. Det är ju också så att jag skulle kunna vara på väg att törsta ihjäl själv och givetvis ska jag då ha rätt till det vatten jag t.ex. köpt för dyra pengar och inte tvingas lämna ifrån mig det till någon annan, även om den personen också törstar ihjäl.
Det som däremot fäller argumentet, anser jag, är att grundläggande resurser som vatten är sådant som det offentliga kan äga och tillhandahålla människor till ett självkostnadspris. Jag tycker inte att staten ska bedriva företagsverksamhet, men att erbjuda tillgång till vatten anser jag är att likställa med att erbjuda tillgång på vägar, sjukvård och liknande, det vill säga olika myndighetsformer som tillgodoser det absolut mest basala i tillvaron. Om någon sen vill konkurrera med det, eller om man lägger ut själva vattenpumpandet på entreprenad enligt en upphandling, så är det toppen.