Om obligatoriska försäkringar

LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin gick i taket när Jan Björklund nyligen krävde att a-kassan skulle bli obligatorisk och statlig. Hon kallade det bland annat ”en attack mot den svenska modellen” att ta ifrån facken ansvaret för a-kassorna. En obligatorisk a-kassa administrerad av facken är antagligen inget LO skulle bli så hemskt ledsna över, även om Lundby-Wedin i sina kommentarer istället uppmanar Björklund till att göra a-kassan mer attraktiv genom exempelvis höjda ersättningsnivåer. LO ser nämligen a-kassan som ett sätt att knyta människor till ett fackmedlemskap och det är självklart att en statlig a-kassa då framstår som ett stort hot. Istället för att göra det attraktivt att vara med i facket, gör man det attraktivt eller obligatoriskt att vara med i en a-kassa som samtidigt kräver eller uppmuntrar till ett medlemskap i facket.

Vad som fascinerar är att facket verkar tycka att de ska ha laglig rätt till monopol på a-kassor. Det systemet liknar inget annat i samhället. Andra delar av socialförsäkringssystemet administreras av det offentliga, antingen på statlig nivå eller lokalt. Dessutom anses det för närvarande vara fel att människor har rätt att ta ut exempelvis en privat sjukförsäkring som komplement till den allmänna – obligatoriska – sjukförsäkringen. Hur det kommer sig att a-kassan ska särbehandlas är oklart utifrån ett samhälleligt perspektiv. Att så ändå är fallet beror helt enkelt på att facket skulle ha för mycket att förlora på att inte få ha kvar den och att facket har väldigt nära förbindelser med det parti som suttit i regeringsställning mer än något annat under efterkrigstiden.

Något som skiljer a-kassan från övriga socialförsäkringar är dock att avgiften beror på risk och inte betalas på skattsedeln. Vissa skulle säkerligen använda detta som ett argument för att även en obligatorisk a-kassa ska ligga utanför statens administration. Argumentet håller, men det ger inte naturligt att det är facket som ska administrera den, åtminstone inte med ensamrätt. Det finns nämligen en annan, lagstadgat obligatorisk försäkring i Sverige; trafikförsäkringen. Den försäkringen kan hanteras av alla försäkringsgivare som har tillstånd. En obligatorisk a-kassa borde med andra ord hanteras på samma sätt. Det torde inte råda några tvivel om att försäkringsbolag har bättre kunskaper när det gäller att bedöma risker och ersättningar än både stat och fackföreningar. Samtidigt skiljer sig a-kassan genom att statliga pengar går in i systemet, vilket skulle kunna vara ett argument för att staten också ska administrera den. Ingenstans hittar vi däremot några argument för att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring ska hanteras av facken med ensamrätt.

Exakt hur a-kassan ska lösas i framtiden vet vi inte. Moderaterna avvaktar tills de kan träffa en överenskommelse med socialdemokraterna, något som antagligen inte kommer att hända så länge facket har direkt inflytande över det socialdemokratiska partiet. Istället kommer Alliansen och eventuellt miljöpartiet vara tvungna att tillsammans ta de första stegen mot en förändring. När den väl är på plats kanske den accepteras och till och med gillas av både facket och socialdemokraterna. Innan det skett kommer de däremot att med näbbar och klor försvara ett system som de själva har allt intresse av att behålla, oavsett om det är det bästa systemet för dem som ska få ersättning ur det.

Mot denna bakgrund fyller Jan Björklunds krav en viktig funktion: det sätter press på övriga partier att börja titta på a-kassan och tvingar dem att börja överväga förändringar även utan socialdemokraternas samarbete. Det är också den enda möjliga vägen att gå, för hur många förändringar har genomförts i frivilligt samarbete med en part som har allt intresse av att inget förändras?

Intressant?

LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin gick i taket när Jan Björklund nyligen krävde att a-kassan skulle bli obligatorisk och statlig. Hon kallade det bland annat ”en attack mot den svenska modellen” att ta...