Lissabonfördraget har vållat såväl EU-kommissionen som rådet huvudvärk, när parlamentet använt sin makt att säga nej till förslag de inte gillar. Det tydligaste exemplet är SWIFT-avtalet och ACTA-förhandlingarna, där parlamentet gick emot kommissionens med hänvisning till bland annat integriteten. Tyvärr har inte alla integritetskränkande förslag förkastats och ett av de senaste har till och med kommit från parlamentet. Utvecklingen är oroande och i förlängningen farlig.
EU-kommissionen har haft en jobbig vår. Först blev de tvingade av parlamentet att ta med sig ett krav på ökad öppenhet till ACTA-förhandlingarna, ett krav som de visste var på direkt kollissionskurs med USA. Sedan fick de börja om med SWIFT-avtalet eftersom det inte ansågs tillräckligt rättssäkert. Återigen hamnade kommissionen i situationen att försöka jämka samman krav från USA som gick stick i stäv med kraven från parlamentet. Kommissionen måste ha börjat fundera på om det egentligen var en bra idé att ge parlamentet så mycket makt, plötsligt hade de ju någon som kunde protestera mot dumheterna de hittade på.
Tyvärr har nu olika delar av EU lyckats kränga fram nya integritetskränkande avtal. På tapeten den senaste tiden har varit ett förslag från parlamentet, bland de svenska parlamentarikerna enbart undertecknat av Alf Svensson (KD), som går ut på att lagra sökord och ip-adresser. Syftet med den nu antagna skrivelsen är ”att barnpornografi och sexuella trakasserier över nätet kan bekämpas”. Initiativtagaren till skrivelsen vill att internetanvändare ska kunna vara anonyma gentemot varandra men att myndigheterna alltid ska veta vem man är. Han säger sig samtidigt vara emot censur. Risken för missbruk från myndigheters sida verkar inte ha passerat hans tankebanor, trots att han som italienare borde känna till riskerna för korruption och maktmissbruk.
Förutom det som pågår i parlamentet har också kommissionen och rådet arbetat hårt. De har tagit fram en mall för hur medlemsländerna, om de så vill, kan börja åsiktsregistrera människor med åsikter som godtyckligt kan definieras som extrema. Den här gången har man försökt att kringgå parlamentet genom att inte göra det till ett tvingande direktiv utan bara en frivillig mall som kan anpassas till respektive lands behov. Hur det europeiska rådet kan sanktionera åsiktsregistrering i medlemsländerna och till och med förse dessa med mallar för hur det kan gå till, är obegripligt. En av de grundläggande mänskliga rättigheterna är åsiktsfriheten, en av de rättigheter som står inskrivna i Europakonventionen. Åsiktsregistrering kan inte vara annat än ett brott mot denna rättighet och om något land väljer att faktiskt implementera rådets mall, borde de dagen efter hitta ett brev med en stämningsansökan från europadomstolen på frukostbordet.
EU-parlamentet har visat sig kunna stå starkt i integritetsfrågan flera gånger på senare tid. Hur ledamöterna plötsligt lyckas glömma bort detta är obegripligt. Rådets agerande är däremot fullt förståeligt, de har hittat ett sätt de tror ska kunna ta dem runt det trilskande parlamentet. Förhoppningsvis visar det sig att det i åtminstone detta fall inte fungerar. Oavsett är det en obehaglig utveckling att parlamentet och övriga EU-institutioner börjar falla tillbaka i gamla hjulspår, spår som många trodde att unionen äntligen hade lyckats köra upp ur. Det är nu upp till integritets– och människorättsrörelser i samtliga EU-länder att fortsätta ligga på för förändring, att än en gång hjälpa till att dra upp EU ur hjulspåren och in på en ny väg stenlagd med fundamentala och okränkbara mänskliga rättigheter.
1 ping
[…] vidare hos Per Pettersson som skriver om detta och hur EU nu kommit in på fel väg som måste rättas […]