Vänstern ett hot mot äkta jämställdhet

Clas Borgström (S) anklagar den borgerliga regeringen för att vara ett hot mot jämställdheten. Samtidigt presenterar han de grönrödas syn på problemet samt deras lösningar och gör det därmed uppenbart att de rödgröna inte är intresserade av att lösa det grundläggande problemet. Deras förslag handlar bara om att skyla över strukturella problem i samhället och att plocka kortsiktiga politiska poänger. Hur det kommer sig att kvinnor i högre utsträckning röstar på vänsterexperimentet än på Alliansen blir därmed än mer obegripligt.

Jämställdheten i samhället har blivit sämre under borgarna, skriker vänsterexperimentets företrädare. Inte förvånande, då vänstern länge ansett sig ha monopol på jämställdhet och inte gillar när någon utmanar deras verklighetsbeskrivning. Gud förbjude att andra idéer om hur samhället kan bli mer jämställt får genomslag, sånt kan man ju förlora kvinnoröster på. De argument som oppositionens företrädare framför blir dock allt mer genomskinliga och det är smärtsamt uppenbart att de inte är intresserade av att lösa de fundamentala problemen utan enbart att skyla över och behandla symptomen.

Hoten som borgarna framfört mot jämställdheten är, enligt de grönröda:

• Skattesänkningar, som ger mer pengar till män än till kvinnor (eftersom män har genomsnittligt högre löner och därmed betalar mer i skatt)
• Färre välfärdstjänster genom exempelvis effektiviseringar, eftersom det är mestadels kvinnor som jobbar i välfärden.
• RUT-avdraget, som ger människor välbetalda heltidsjobb i yrken som anses kvinnoförnedrande och som ger arbetande kvinnor möjlighet till mer fritid.
• Förändringar i socialförsäkringarna, eftersom kvinnor utnyttjar dem i högre utsträckning.
• Vårdnadsbidraget.

På en punkt finns det heller inga goda motargument. Vårdnadsbidraget är inte något som ökar jämställdheten i samhället, även om det i viss mån ökar valfriheten för familjer. Det riskerar att låsa fast kvinnor hemma istället för att få ut dem på arbetsmarknaden. Det finns några få positiva sidor av bidraget, men generellt är det inte en positiv reform.

Den övriga kritiken är svårare att förstå. Avdraget för hushållsnära tjänster är en reform som påverkat jämställdheten positivt. Genom tjänsterna får förvärvsarbetande människor möjlighet till mer fritid. Eftersom det 2010 fortfarande är kvinnor som står för majoriteten av hushållsarbetet betyder det att kvinnor fått mer fritid. Dessutom har många människor av båda kön fått arbeten i en växande branch. Hur detta kan vara negativt för jämställdheten är obegripligt. Att det skulle vara förnedrande att utföra tjänsterna åt andra är snarast en kvinnofientlig åsikt då det som sagt är mest kvinnor som idag utför tjänsterna gratis i hemmet.

Vad gäller de övriga argumenten hör de ihop. Det underliggande problemet är att kvinnor har lägre löner, bland annat för att de i större utsträckning arbetar i yrken som traditionellt värderas lägre och därmed har lägre löner – även om många mer välbetalda akademiska yrken nu börjar få en majoritet kvinnor. Så länge det är så, kommer också varje generell skattesänkning att i genomsnitt ge lite mer pengar till männen än till kvinnorna. Lösningen är dock inte att höja skatterna igen, så att männen straffas hårdare än kvinnorna. Dessutom har vi extra skatter som slår till redan vid måttliga inkomster, något som med andra ord borde jämna ut skillnaderna mellan hur mycket könen betalar i skatt, om man tycker att siffror är de viktiga värdena i världen.

Det faktum att de grönröda tycker att fler välfärdsyrken vore en jämställdhetssatsning visar på deras ointresse att faktiskt göra skillnad i samhället. Att skapa fler lågstatusjobb som framför allt kvinnor kommer att anställas i är inte lösningen på jämställdhetsproblemen. Snarare cementerar detta de strukturer som finns. Kvinnor behöver få jobb i mer välbetalda högstatusyrken för att strukturerna ska krossas. Dessutom behöver de kvinnor (och såklart män) som redan idag har ledande och beslutsfattande positioner i kommuner och landsting uppvärdera välfärdsyrkenas status och därmed lönerna. I första hand handlar det om att ge omsorgsyrkena kraftigt höjda löner jämfört med exempelvis industrin eller för den delen sopåkarna, yrken som inte kräver högskoleutbildning till skillnad från sjuksköterskorna. Därmed ligger ansvaret i stor utsträckning på socialdemokraternas egna paraplyorganisation, LO. Så länge facket inte arbetar för att kvinnodominerade yrken får höjda löner på bekostnad av löneutvecklingen i den manligt dominerade industrin, kommer också socialdemokraterna att sakna all trovärdighet i jämställdhetsdebatten.

Kvinnor riskerar idag att bli utbrända i högre grad än män. Även om män har långa arbetsdagar med mycket övertid, finns det fortfarande en kultur att kvinnor inte bara ska jobba utan också ta hand om obetalt hushållsarbete och barnomsorg i hemmet. Dessutom är det kvinnor som, eftersom de ofta har lägre lön, i första hand stannar hemma för vård av barn eller tar ut mer föräldraledighet. Utöver detta har vi en kultur där många vårdnadstvister döms till kvinnors fördel, något som också leder till fler ensamstående mammor med ett större ansvar för barnen än sin före detta partner. Skulle domstolarna sluta anse att det i princip alltid är bättre för ett barn att bo med sin mor än med sin far, skulle en del av detta förändras. Sen krävs givetvis andra reformer för att uppmana fäder att vara mer närvarande i sina barns liv. Jämställdhetsbonusar är ett sätt att uppnå detta, men i grunden handlar det om att förändra kultur och värderingar. Traditioner är svåra att bryta men vi har ändå kommit längre i Sverige än i många andra västländer på detta område.

Allt detta gör att kvinnor blir mer beroende av socialförsäkringssystemen än män. Varje förändring påverkar därmed kvinnor mer än männen. Alliansen har genomfört många förändringar, som i förlängningen är menade att hjälpa fler människor att komma tillbaka i arbete. Oppositionen gillar inte förändringarna – i vissa fall är kritiken också befogad – men om förändringarna får avsedd effekt är det snarast en jämställdhetssatsning, inte en försämring. Alla förändringar tar tid och behöver små korrigeringar för att fungera optimalt. Reformerna är inte perfekta men generellt är det nya systemet redan lite bättre än det gamla var.

Vänsterns monopol på jämställdhetsfrågan är i praktiken brutet och allt mer kommer lösningarna att vara föremål för debatt istället för att vänstern har ensamrätt på lösningar. Det betyder också att jämställdheten i samhället kommer att öka snabbare, när idéer accepteras för att de är bäst istället för att de kommer ur ”rätt” ideologi. I förlängningen innebär det att vänstern inte kan räkna med att få fler röster från kvinnor och jämställdhetsförkämpar av slentrian. Det är därför inte konstigt att oppositionen skriker sig hesa när Alliansen lägger sig i jämställdheten och jobbar mer med strukturer och långsiktiga reformer än kortsiktiga behandlingar av symptomen. Om jämställdheten plötsligt blir ett faktum i samhället kommer ju vänstern att förlora ett av sina starka kort när det gäller att locka väljare och därmed får de svårare att tillskansa sig makten. Det är inget som någon strategiskt sinnad vänsterpolitiker vill se annat än i sina värsta mardrömmar.

Intressant?

Clas Borgström (S) anklagar den borgerliga regeringen för att vara ett hot mot jämställdheten. Samtidigt presenterar han de grönrödas syn på problemet samt deras lösningar och gör det därmed uppenbart...