Som man frågar får man svar

I tio år har sexköpslagen funnits och nu har utredningen om dess verkan presenterats. Det visar sig att allting gått i rätt riktning och ett av de få förslagen på förändring är en höjning av straffet då ”den nuvarande straffnivån för vissa fall av sexköp inte står i proportion till brottets allvar” enligt utredaren. Bristen på överraskningar och kritik är inte konstig, då utredningen bara haft i uppdrag att se över om lagstiftningen behövde ändras eller skärpas, inte utvärdera huruvida den faktiskt är rätt väg att gå över huvud taget.

Igår presenterades den av regeringen tillsatta utredningen om sexköpslagen. De resultat som den funnit överraskar inte. Allting har gått precis som man hade tänkt. Det finns inga problem och alla de argument som vi motståndare har använt går inte att belägga. Det kan vid första anblick te sig märkligt, för hur många frågor finns det där inget motargument har någon validitet. Förklaringen är dock väldigt enkel och i videon från presskonferensen hittar man det ungefär 25:30 in.

Jag kan väl säga så att, jag är inte, jag är inte egentligen, jag tycker inte att det här är häpnadsväckande utan egentligen tycker jag att det här är ganska självklara slutsatser. Men det viktiga har ju varit för utredningen att försöka så att säga få underlag för att kunna dra dem. Och vi har ju jobbat på det sättet och det har ju varit väldigt viktigt för den här utredningen.

Antagligen tänkte inte utredaren Anna Skarhed försäga sig så tydligt under presskonferensen, men citatet talar sitt tydliga språk. Utredningen visste redan vilka de ”självklara” slutsatserna var och jobbade för att hitta bevis för detta. Alla som kan lite om vetenskaplighet vet att detta är en dålig utgångspunkt. Vetenskap handlar inte om att bevisa en tes utan att söka motbevisa dem. De teser som motstår kritisk granskning är de som får status som hållbara teorier om verkligheten. Med andra ord borde en utredning ta fasta på den kritik som finns mot de ”självklara” slutsatserna och se om det finns grund för dem. Med tanke på dess entydigt positiva slutsatser är det säkert att säga att de inte har gjort detta.

I princip alla utredningens slutsatser gick att förutse samma dag som den tillsattes. Den har inte haft ett öppet uppdrag att utvärdera en lag utan har gjorts utifrån perspektivet att lagen är en bra idé. Det är en åsikt jag och många andra inte delar. Därför har debatten fortsatt trots att många förespråkare hävdat att det är bättre att vänta på utredningen. Vi motståndare har vetat att utredningens slutsatser i princip var klara när den tillsattes och bara handlade om att hitta argument för lagen som kunde te sig tillräckligt vetenskapliga för att bevisa lagens förträfflighet.

Sexköpslagens negativa effekter har jag och många andra belyst flera gånger tidigare och de har även erkänts av många som ändå förespråkar lagen. Skillnaden har varit i värdering och ideologi. Att de som frivilligt säljer sexuella tjänster fått en sämre situation och blivit mindre trygga ses som det pris man fått betala för att minska trafficking. Det är ett utilitaristiskt synsätt som jag respekterar, även om jag inte håller med. När nu utredningen hävdar att dessa negativa effekter – som även insatta förespråkare har erkänt – inte existerar, faller utredningens trovärdighet innan den ens kommer igång med sin argumentation. Att använda en undermålig utredning som detta för att fatta väl underbyggda beslut går inte. Samtidigt är det precis vad som kommer att hävdas att man gjort, eftersom utredningen ju visar precis det man från beställarens håll ville att den skulle visa.

Sexköpslagen är inte rätt väg att gå för att komma till rätta med ofrivillig prostitution och människohandel.

Den är en signallag, vilket är något som både jag och Liberati ogillar. Lagen handlar om vad som är moraliskt bra eller inte och ska ha en moralistisk effekt. Det faktum att så få har dömts för sexköp visar att den aldrig varit konstruerad för något annat. Ett belägg för att lagen moralistisk står att finna i utredarens förslag om strängare straff, eller snarare dess argument: att straffet idag inte står i proportion mot brottets allvar i vissa fall. Det kan vara sant i enskilda fall. Samtidigt undrar man hur utredaren ställer sig till brottets allvar i de fall både köpare och säljare är i högsta grad frivilliga och jämbördiga parter? Speciellt i ljus av att utredningen föreslår att säljaren ska kunna bli målsägare i en rättegång. Det skulle bli lätt absurt att tvingas bli målsägande trots att man själv inte anser sig ha blivit offer för något brott.

Sexköpslagen fungerar inte och bör avskaffas.

Vad som behövs istället är en lagstiftning kombinerat med insatser inom sociala myndigheter och rättsväsende, som möjliggör att försäljning och köp av sexuella tjänster är legala så länge båda parter ingår i avtalet frivilligt, samtidigt som ofrivillig prositution och framför allt människohandel bekämpas. Internationella polissamarbeten och en bättre kontakt med sociala myndigheter krävs för att bekämpa den dåliga sidan av prostitutionen. Ytterligare stigmatisering, en påtvingad offerroll och mer moralistiska signaler från politikerna är inte vad som behövs.

Intressant?

I tio år har sexköpslagen funnits och nu har utredningen om dess verkan presenterats. Det visar sig att allting gått i rätt riktning och ett av de få förslagen på...