Länsstyrelsen kritiserar det planlösa byggandet och är i praktiken sur över att något som byggs i Stockholm idag faktiskt syns. Ungefär samtidigt går Centerpartiet ut och vill exploatera Årsta Holmar för att göra dem mer tillgängliga för allmänheten. De har tidigare förespråkat fler höga hus och synlig, modern arkitektur i Stockholm. Vilket av dessa i praktiken oförenliga intressen ska ha företräde i Stockholm 2010?
En visionär bild av hur Årsta Holmar kan bli mer tillgängliga för allmänheten.
Stockholm är en fantastisk stad, om det är många överens. Samtidigt finns det stora problem beträffande stadsplaneringen och hur staden utvecklats det senaste halvseklet. Rivningshysterin som härjade på 1960-talet vill vi inte se mer av, alldeles för många värdefulla miljöer jämnades med marken, till råga på allt för att ersättas med anskrämliga betongklumpar utan minsta estetiskt värde. Ytterligare en effekt som rivningshysterin hade, och som medför enorma problem i dagens stadsplanering, är att den överdrivna rädslan för förändring av Stockholm underblåstes till fanatiska nivåer. Den rädslan lever vi med än idag, vilket inte bara försenar nyckelprojekt som Slussens förnyelse, utan också medför att Stockholm hindras i sin utveckling och därmed förvärrar framför allt bostadssituationen men också miljöproblemen som ökade pendlingsavstånd med mera innebär.
Skräcken för förändring har gått så långt att även det i grunden liberala partiet Folkpartiet liberalerna har anslutit sig till den starkt konservativa linjen och kräver stopp för höga hus innanför tullarna. Däremot håller Centerpartiet under ledning av Per Ankersjö fortfarande flaggan högt för en mer liberal syn på stadsbyggnad, något som i kombination med Stureplanscenterns framväxt och de åsikter som följt därmed har gjort att de definitivt har övertagit rollen som Det Liberala Partiet i Stockholms stad.
Slussen, en stenöken som ska bevaras till varje pris?
Läser man mellan raderna i den kritik som riktas mot hur det byggs i Stockholm just nu inser man att Länsstyrelsen anser att alla förändringar i Stockholm som innebär att något synligen förändras, borde stoppas. Den ”riksintressanta kulturmiljön” utgörs nämligen av fronten mot vattnet, den begränsade, låga höjden på husen och anpassningen till naturen. Länsstyrelsen efterlyser en ”samsyn” när det gäller avvägningar mellan riksintressant kulturmiljö och nödvändig exploatering för att få en storstad som står sig i den internationella konkurrensen. Deras recept på samsyn är dock inte gemensamma avvägningar, eftersom ”planer på skyskrapor väckt förvåning hos länsstyrelsen”. I praktiken innebär alltså en samsyn att tjänstemännen på länsstyrelsen snarare än de folkvalda politikerna i Stockholms stadshus ska bestämma vad som ska byggas i Stockholms innerstad. Något mindre demokratiskt får man leta efter i dagens Sverige.
Stockholm behöver utvecklas, om det råder ingen tvivel. Bostadsbristen är akut och pendlingsavstånden ökar. Trafikinfarkten blir allt värre och de infrastruktur som skulle kunna avhjälpa situationen är till dags dato minst 30 år försenade. Satsningar på såväl vägar som kollektiva färdmedel behöver mångfaldigas för att komma ikapp kraven. Att då kräva att innerstaden fredas från all förändring som kan avhjälpa problemen är då vrickat och länsstyrelsen med flera måste inse att en levande stad aldrig kan tillåtas att bli ett museum. Däremot ska vi heller aldrig falla tillbaka på den rivningshysteri som härskade på 1960-talet, det skulle riskera oersättliga kulturvärden.
Å andra sidan skulle en likadan rivningshysteri förstås uppfylla länsstyrelsens krav, eftersom de nya hus som byggdes på 1960-talet vare sig förändrade fronten mot vattnet, anpassningen till naturen eller den generella höjden på husen i innerstaden…
1 ping
[…] även Per Pettersson inlägg på detta […]