Tysklands kärnkraftverk har fått förlängd livstid. Politikerna har beslutat att skjuta på avvecklingen i några år. Den extra tiden köper tid för att ställa om elförsörjningen från kol-, gas- och oljeberoende till förnyelsebara energikällor, om politikerna spelar sina kort rätt.
Kärnkraft är en förhållandevis ren energiform, speciellt sett till koldioxidutsläpp. När allt fler talar om hotet från klimatförändringarna borde kärnkraften alltså bli allt mer populär även bland miljökämpar. Av någon anledning är det inte så. Istället fortsätter motståndet mot kärnkraften med oförminskad styrka, trots att alternativet till kärnkraften fortfarande inte är sol, vind och vatten utan kol, olja och gas. Hårdnackat kärnkraftsmotstånd måste därmed anses antingen dumdristigt eller naivt – antingen bryr man sig inte om att koldioxidutsläppen kommer att öka när kärnkraftverk stängs, eller så är man naiv nog att tro att industrin antingen kommer att lägga ner eller trolla fram förnyelsebar energin ur rockärmen.
Beskedet att Tysklands kärnkraftverk får leva ytterligare ett tag är därför i högsta grad välkommet. Tyskland är redan idag en stor konsument av fossila bränslen i sin elproduktion, något som inte är hållbart ens på kort sikt, än mindre i längden. Beroendet av rysk gas är dessutom en dålig idé politiskt. Omställningen till förnyelsebar energi har inte gått i den takt den måste och en avveckling av den tyska kärnkraften hade därför lett till ökade utsläpp. För tillfället behövs kärnkraften, det råder ingen tvivel om detta.
Invändningarna mot problemen att ta hand om kärnavfallet är givetvis värda att ta på stort allvar, trots att kärnkraften behövs. Det stora problemet är dock inte tekniken utan den politiska viljan att placera uttjänt kärnbränsle även på platser där väljarna inte gillar det. Så länge politiken inte tar ansvar kommer kärnavfallet också att vara ett problem. På samma sätt är det med förnyelsebara energikällor. Vindkraftverk och annat tar plats och syns, om det råder det inga tvivel. Just vindkraftverk måste dessutom synas extra bra, eftersom de blåsiga platser där de gör nytta också är sådana som inte är omgivna av skyddande barriärer som skog eller berg. Så länge kärnkraftsmotståndarna också är motståndare till de synliga ingrepp i naturen som vindkraftverk innebär – och så länge politikerna är alltför rädda för dem för att köra över dem – kommer energipolitiken alltså att sitta i en rävsax. Vilket energislag de än väljer, kommer de att göra sig till ovän med människor – och oftast med samma individer dessutom.
Om de tyska politikerna fortsätter att gripa initiativet har de chansen att visa en alternativ väg Genom att behålla kärnkraften ett tag till kan de se till att trycka vindkraftverk med flera rena energikällor genom planprocessen och ha dem på plats redan den dagen kärnkraften läggs ner. Det hade inte gått med den tidsplan som fastslagits tidigare. Vad som krävs är då politisk vilja, i samarbete med riskkapital som är villigt att satsa på både utbyggnad av kraftverk baserade på befintlig teknik och utveckling av nya tekniska lösningar. En historisk tillbakablick inbjuder inte till optimistiska förhoppningar på detta område, men om det är något vi lärt oss av historien så är det att även om den ofta upprepas, händer det med jämna mellanrum att någon vågar tänka nytt. Förhopppningsvis är förbundskansler Merkel en av de nytänkarna som världen så väl behöver.
