Analy(s)era mera

Socialdemokraternas kriskommission har presenterat sina slutsatser. Rapporten identifierar många viktiga orsaker till katastrofvalet, samtidigt som kommissionen inte vågar eller vill gå tillräckligt långt i analyserna – åtminstone inte i den officiella rapporten.

Finanskrisen, det rödgröna samarbetet, vårmotionen och ett misslyckat valmanifest – i dessa hållpunkter ryms således delförklaringarna till att vi kunde tappa ett mycket stort försprång på bara två år.

Så inleds stycket Att våga tänka stort igen i socialdemokraternas valanalys. I denna mening har vi alltså sammanfattningen av kriskommissionens slutsatser. Samtidigt som de identifierar nyckelförklaringarna missar de möjligheten att till fullo analysera dem. Det finns flera aspekter som utelämnas i rapporten. Vad detta beror på ska lämnas osagt.

Finanskrisen

Regeringen ”fick något att skylla på” genom finanskrisen och dessutom framstod Sverige ”som ett lugnt och stabilt hörn” gentemot andra länder som drabbats hårdare av finanskrisen. Detta stärkte de borgerliga. Så långt har kriskommissionen rätt. Vad de däremot inte kommenterar är socialdemokraternas egna svar på regeringens hantering av finanskrisen. Istället för att ta ett steg tillbaka och konstatera att regeringen hanterat krisen väl och därefter komma med kritik på några punkter, valde socialdemokraterna att gå till frontalangrepp genom att hävda att regeringen misslyckats totalt och att Sverige var på väg mot ruinens brant.

Denna retorik rimmade illa med de siffror som presenterades från oberoende källor och gjorde att socialdemokraterna framstod som onödigt konfrontatoriska och dessutom oärliga. Thomas Östros uppfattades som osympatisk och aggressiv av många. Sammantaget skapade detta en bild av socialdemokrati som till varje pris ville komma tillbaka till makten och som därför var villiga att offra verkligheten på de politiska poängernas altare. Effekten blev dock alltså den motsatta.

Det rödgröna samarbetet

Efter en första olycklig presentation med endast Socialdemokraterna och Miljöpartiet, togs sedan Vänsterpartiet in i samarbetet. […] Den omedelbara effekten av samarbetet ledde till ett kraftigt tapp för Socialdemokraterna. S-väljare som inte gillade Mp och/eller V gick till andra partier, över blockgränsen. Andra S-väljare, som ville dra samarbetet i grön riktning, gick från S till Mp. Samarbetet legitimerade i viss mån Mp som regeringsparti i mångas ögon, och sänkte därmed tröskeln för att ta steget från S till Mp.

Kriskommissionen stryker i ovanstående stycke som katten kring het gröt, samtidigt som de också verkar ta avstånd från den naturliga slutsatsen. Den första ”olyckliga” presentationen höll nämligen nyckeln till hur ett rödgrönt samarbete hade kunnat säljas lättare till väljarna. De allra flesta, speciellt de eftertraktade mittenväljarna, tycker mycket bättre om Miljöpartiet än Vänsterpartiet. Hade samarbetet begränsats till MP hade effekten begränsats till att den socialdemokratiska vänsterflygeln blivit förbannad och att vissa mer vänsterinriktade väljare gått över till vänsterpartiet – ett parti som i praktiken aldrig skulle haft något alternativ till att stödja en rödgrön regering.

Vänsterpartiet och även vänsterflygeln inom socialdemokratin framstår för allt fler så kallade mittenväljare som verklighetsfrånvända och omöjliga att rösta på. Det är inte helt omotiverat att tala om dessa grupper som vänsterextrema, åtminstone i ögonen på de väljargrupperna som socialdemokraterna vill vinna över. Då det inte går att tvinga ett annat parti att överge delar av sin politik, är det enda rimliga för socialdemokraterna att hålla dem på armslängds avstånd – förutsatt att det är regeringsmakt och inte idealism som är det primära målet för partiet.

Vårmotionen och valmanifestet

När det rödgröna samarbetet slutligen presenterade sin gemensamma politik, först genom sin gemensamma budgetmotion under våren och därefter i sitt valmanifest i början av hösten, besannades många farhågor bland mittenväljarna. Den förhatliga fastighetsskatten gjorde sitt återtåg och en bensinskattehöjning på 49 öre per liter skrämde bort många landsbygdsväljare. Orealistiska utspel som att USA skulle förmås dra tillbaka samtliga trupper utanför landets gränser spädde på känslan av surrealism bland många och skrämde dem ytterligare längre bort från de rödgröna.

Den presenterade politiken framstod allt mer som att alla partier fått ge upp just sina hjärtefrågor, samtidigt som många S- och MP-väljare upplevde att vänsterpartiet fått oproportionerligt stort inflytande på den gemensamma politiken. Resultatet blev en politik som ingen gillade och som inte tilltalade några nya väljargrupper. Efter de tidigare katastrofala besluten blev detta sista spiken i kistan för en rödgrön valseger.

Slutord

Kriskommissionens analys må lämna en del att önska, men den som läser mellan raderna och gör en djupare analys utifrån deras slutsatser, kommer att kunna dra många nyttiga lärdomar inför valrörelsen 2014. Frågan är dock om partiet är redo för den beska medicin som behöver ordineras. Vänsterfalangen kommer exempelvis inte att frivilligt gå med på många av de åtgärder som krävs för att vinna väljarnas gunst. Den som får förtroende att leda det socialdemokratiska partiet efter vårens kongress har ett digert arbete framför sig. Det är långt ifrån säkert att det kommer att lyckas.