USA:s rättsväsende begärde ut uppgifter om en isländsk parlamentsledamots aktivitet på Twitter, något hon givetvis motsatte sig. Nu uppmärksammas det att Twitter äger allt användarna producerar genom deras tjänst och att de är fria att använda den informationen som de vill. Än en gång aktualiseras frågan om sekretessen i sociala medier och vem som äger informationen.
Kommer du ihåg debaclet för ett par år sedan, när Facebooks användaravtal visade sig innehålla paragrafer som gav dem en ”oåterkallelig, evig” och ”världsomspännande” rätt att kopiera, använda och sprida det man skickat på sajten, exempelvis bilder? Facebook backade efter en proteststorm bland användarna och numera ger avtalet inte alls lika långtgående rättigheter för företaget. Även den uppdatering som gjorde att användarnas statusuppdateringar gjordes tillgängliga för vem som helst, såvida användaren inte gjort speciella inställningar, skapade vilda protester. Även denna gång tvingades Facebook att backa.
Nu har turen kommit till Twitter. Amerikanskt rättsväsende har begärt ut uppgifter om några användare kopplade till Wikileaks. Det handlar om alla deras meddelanden, vilka de har haft kontakt med, när och var de har twittrat och så vidare. Givetvis gick det inte att hålla detta hemligt eftersom det rör Wikileaks och extra problematiskt blev det eftersom en av de tre personerna vars uppgifter begärts ut är Birgitta Jónsdóttir, ledamot av det isländska parlamentet. Hon har unika möjligheter att bestrida utlämnandet av uppgifterna och har bland annat tagit kontakt med Islands justitieminister för att få hjälp med det. Det kommer garanterat finnas många intressanta diplomatiska dokument för Wikileaks att läcka efter den härvan.
Hur det än går med just denna utredning så aktualiserar det hela än en gång vem som äger informationen i de sociala medierna. Twitter har nämligen i sina användarvillkor gjort klart att de äger all information som produceras med tjänsten och att de får använda den som de vill, inklusive bearbeta och sälja den. Vibbarna känns igen från Facebook och det som tidigare lett till proteststormar. Det må vara hänt att publika tweets går att använda på andra sätt, de är ju ändå just publika. Däremot är det orimligt att Twitter kan använda information om t.ex. IP-adresser precis som de vill. Inte heller ska de kunna sälja vidare tweets hur som helst eftersom det finns upphovsrätt. 140 tecken räcker inte långt, men det går exempelvis att åstadkomma haikus. Dessa uppnår garanterat verkshöjd och måste anses skyddade av upphovsrätten.
Det stora problemet med de sociala medierna är just de stora tjänsternas försök att bereda sig tillgång till och makt över den information vi villigt delar med oss av. Oftast göms försöken i användarvillkoren och uppmärksammas inte förrän långt efter att tjänsterna lanserats. Det är en affärsidé, men något de sakta men säkert får lära sig är att användarna inte anser att de har rätt till informationen bara för att det är deras kanal som använts för att sända den. Användare av sociala medier delar gärna med sig av information i dem, ibland väldigt dumdristigt, men det är ändå ett val att dela med sig av viss information och till vissa människor. De flesta väljer vilka uppgifter de delar med sig av publikt och vilken de bara delar genom privata meddelanden. En sak ingen delar öppet är vilken IP-adress de använt för att ansluta till tjänsten. Många vill inte heller dela med sig av platsdata, även om det är möjligt. Trots det kan tjänstens ägare komma åt mycket av den informationen ändå och gömmer undan villkoren för detta långt ner i användarvillkoren i tron och hoppet att ingen kommer att orka läsa dit.
De sociala medierna är gratis för användarna och finansieras genom reklamintäkter på olika sätt. I de sammanhangen är information samma sak som pengar och det är självklart att företagen vill komma åt så mycket information som möjligt utan att betala för det. Det får många användare att bli skrämda och varje gång det kommer fram nya uppgifter om vad tjänsternas ägare kan ta reda på om dig, drar många öronen åt sig och säger att de aldrig mer ska använda tjänsten i fråga. Trots det minskar inte användningen av sociala medier, tvärtom. Det beror, förenklat, på att de fyller en funktion och ett tomrum i den mänskliga samvaron. De sociala medierna tilltalar oss som de sociala varelser vi är och möjligheterna att ha stadig social samvaro oberoende av avstånd i tid och rum överväger rädslan för att medieföretagen ska ta reda på saker om oss som vi inte vill att de ska veta. Samtidigt finns det en gräns för vad vi som människor går med på och det är något som Twitter, Facebook och alla andra vet. Det är därför Facebook har backat, för viktigare än att ha tillgång till all information är att ha tillräckligt många användare, för att det ska vara intressant för annonsörer och andra att köpa även den begränsade informationen som blir kvar.
Även Twitter kommer att få det hett om öronen under en period nu. Användarna kommer att förändra sitt beteende och exempelvis inte skicka känslig information som privata meddelanden genom tjänsten. Däremot kommer det ständiga coctailpartyt att fortsätta mer eller mindre som vanligt, eftersom Twitter alltid har varit ett väldigt offentligt forum där de allra flesta inte delar med sig av privat information i sina reguljära tweets. Antagligen kommer färre att dela med sig av lokaliseringsinformation, eftersom de inte vill bli spårade – trots att de flesta inte har någon anledning att oroa sig för just detta. Poeter som ägnat sig åt haikus kommer antagligen att publicera dem på annat sätt, tills det blir klart att tweets med verkshöjd är skyddade av upphovsrätten. Allt detta är dock detaljer. Precis som vanligt kommer användarna att stanna kvar på tjänsten och bara göra mindre förändringar i sitt beteende. Antagligen kommer Twitter också att tvingas att skriva om delar av användarvillkoren.
Dessutom kommer användarna tyvärr snart att glömma detta igen, trots att det skulle behövas en rejäl debatt om sekretessen och vem som äger din information i de sociala medierna. De gränssnitt som finns, med officiella uppdateringar och ”privata” meddelanden gör att många invaggas i en falsk känsla av säkerhet. Systemen är gjorda för att lura användarna att de kan dela med sig av saker i förtroende, utan att upplysa om vilken tillgång tjänsteleverantören har till den informationen. Inte heller är användarna medvetna om vilken information som lagras utan att de ser den, som exempelvis IP-adresser, operativsystem, webbläsare och en massa andra små detaljer. Fanns den informationen tillgänglig skulle fler tänka över valet av tjänst innan de skickade något, även om det fortfarande skulle finnas andra som inte brydde sig.
De sociala medierna är fortfarande nya kanaler för umgänge, underhållning och kommunikation, trots att de börjar få några år på nacken. Fortfarande har vare sig användare, tjänsteleverantörer eller lagstiftare lyckats bli på det klara med hur vi ska förhålla oss till dessa kanaler och ännu oftare tror användarna något helt annat än företagen bakom tjänsterna. Det kommer sakta men säkert att klarna och varje nytt uppmärksammat fall kommer att leda oss närmare en överenskommelse. Vägen kommer dock att vara kantad av många fler skandaler, uppror och proteststormar. Kanske byter vi från tjänster som inte klarar att leva upp till våra krav på integritet och sekretess, kanske kommer tjänster att kunna lura oss att de inte kommer missbruka förtroendet – se bara hur mycket information vi lämnar till Google, företaget med sloganen Don’t Be Evil) –och kanske kommer vi att bli avtrubbade till att acceptera att mer av våra liv blir tillgängliga för andra. Vägen framåt kommer innehålla element av alla dessa utvecklingar men idag vet vi inte i vilka mängder. Det enda vi vet är att de alla kommer att vara inblandade.
1 kommentar
Mycket tänkvärt. Ja, det är tyvärr så att vi människor ofta har ett kort minne, och att vi ofta glömmer bort även viktiga saker som vi borde komma ihåg.
Good point.