Kajsa Ekis Ekman och jag delar inte många värderingar i livet. Det anser jag allt mer. I sin bok Varat och varan – som jag tyvärr ännu inte läst trots att det står på att-göra-listan sen i december – angriper hon mig för mina åsikter om sexköpslagen. Det är jag van vid förstås och de angreppen kommer från vänster och höger, konservativt och liberalt håll. Frågan må vara delvis ideologisk men den drar inga klara skiljelinjer mellan de klassiska blocken i svensk politik.
Nu har jag också tagit del av hennes försvar av Venezuelas would-be-dictator Hugo Chavez. Jag blev uppmärksammad på det genom en liten kort intervju med henne i Magasinet Neo, i samband med en längre artikel om hur människor förtrycks, tystas, drivs i exil osv ur Chavez ”socialistiska utopi”. Hennes försvar är ännu mer uttalat i Neo än det är i DN-artikeln. Hon viftar exempelvis bort kritik från Human Rights Watch och Freedom House med att ingendera organisationen har någon fysisk representation i Venezuela, utan att reflektera över att det skulle kunna bero på att Chavez regim förföljer deras aktivister eller till och med förbjuder dem att ha representation i landet. Hennes ohejdade försvar för en regim som allt mer närmar sig diktatur är inte bara obegripligt, det är rent ut sagt vidrigt. Vad är nästa steg för Ekis Ekman, att hylla diktaturerna i Kuba och Vitryssland som paradisen på jorden och ”experiment med direktdemokrati”?
Kajsa Ekis Ekmans värderingar har inte stått högt i kurs hos mig tidigare heller, men nu har jag även tappat förtroendet för henne som seriös debattör. Den som okritiskt hyllar Hugo Chavez kan inte ha den verklighetsförankring som krävs för att delta seriöst i samhällsdebatten. Det är egendomligt att hon fortfarande hålls i så pass högt anseende av så många.
2 kommentarer
Mikael Bengtsson
07 07 2012
På youtube kan man för övrigt se Ekis Ekman beklaga sig över att
vänstern alltid får stå tillsvars för tidigare illdåd. Detta sagt under en
senkommen debatt om Pol Pot och det officiella Sveriges allt annat än
hedervärda agerande (Dahl, Myrdal et consortes). Ett fullständigt vidrigt
inlägg i sammanhanget. Som om historiska fakta ej ska debatteras då
de på ett eller annat sätt skulle besvära ”vänstern”. Enligt Ekman är
tydligen all negativ kritik av det s.k. demokratiska Kampuchea alltid
politiskt betingad.
Det är fascinerande att de Svenska feministerna år så betagna av kanske Sydamerikas värsta macho gubbe som går i ett par skor efter att Castro är för gammal och Che är död. Jo man kan verkligen undra hur det står till. Logiskt är det i alla fall inte.