Det är ingen nyhet att det är ont om kvinnor i toppen, speciellt i näringslivet och akademin. Trots de feministiska rörelsernas framgångar och politikernas olika försök att öka jämställdheten så går det långsamt, även om det definitivt går framåt. Sverige har lyckats bättre än många andra länder i Europa men fortfarande har vi lång väg kvar att gå.
En lösning som många lyfter fram är kvotering. Norge har sedan 2003 en lag om att minst 40% av platserna i bolagsstyrelserna ska vara vikta åt kvinnor. Deadline sattes till 2008. Resultatet har blivit fler kvinnor i bolagsstyrelserna, men inte riktigt de 40% som var målet. Dessutom är det tre gånger större andel kvinnor i styrelserna än det är på exekutiva uppdrag, exempelvis VD-poster. Kvinnor har i alltför stor utsträckning blivit invalda i styrelserna för syns skull, inte på sina meriter. Resultatet har också blivit att mätbara resultat har fallit (Tobin’s Q med i genomsnitt 18%).
Kvotering av den här typen gör i allra högsta grad mer skada än nytta. Bevisen från andra företag, som höjt andelen kvinnor i toppskiktet utan kvotering, är att företag med större jämställdhet också är mer framgångsrika. Det är inte nödvändigtvis så att jämställdheten i sig är den enda faktorn bakom framgången, men det är pikant att frivillig jämställdhet verkar vara lönsam medan kvoterad jämställdhet är dålig. Med minskad lönsamhet är det också lätt för motståndare till jämställdheten att säga ”vad var det vi sa” och ännu aktivare motarbeta kvinnors tillträde till maktpositioner, vilket direkt motverkar syftet med att införa kvoteringen från början.
Det går att dra paralleller till akademins värld. I början av 1990-talet introducerade i Sverige ett antal professurer, som fick namnet Thamprofessurer efter dåvarande utbildningsministern. Dessa var vikta åt kvinnor för att på så sätt öka jämställdheten i den extremt manligt dominerade akademiska världen. Det var ett lovvärt initiativ, men resultatet blev alltför ofta att dessa professorer sågs ned på av sina manlig kolleger och det var många som fick höra att de inte var ”riktiga” professorer, utan bara tillsatta för syns skull. Eftersom deras tjänster skapats mer eller mindre enbart för dem, blev de motarbetade och förlöjligade i den extremt meritokratiska värld de skulle verka i.
Jämställdheten ser jämförelsevis bra ut i Sverige även utan kvotering. Diagramkälla: The Economist.
I Sverige har vi hittills valt att inte lagstifta om kvotering i bolagsstyrelserna. Trots det visar det sig att vi klarar oss nästan lika bra som Norge på den fronten, samtidigt som vi faktiskt har större andel kvinnor på VD-positioner och andra exekutiva uppdrag. Med andra ord gör vi någonting annat rätt, något som dessutom verkar fungera bättre.
Precis som The Economist skriver, så handlar det mer om livspussel och samhällsattityder. En del i det hela är givetvis barnomsorgen, men det finns många andra delar också. Gemensamt är att kvoteringen enbart behandlar symptomen, medan det vi hittills gjort i Sverige faktiskt till stora delar behandlar sjukdomen och strävar efter att förändra strukturerna i samhället. Det är på den sidan vi måste fortsätta arbetet. Det är klart att kvotering är lättare att sälja som politiskt projekt, eftersom det ger snabba resultat i statistiken, vilket är lätt för medierna att rapportera om. Precis som så mycket annat i politiken är det dock inte de snabba resultaten och sifferexercisen som är det intressanta. Vad som krävs från politiken är långsiktiga, hållbara lösningar som gör att samhället blir självreglerande.
Det är inte lätt att förändra ett samhälle, men politik måste vara att vilja. Det kan aldrig få bli en fråga om en snabb fix som håller till nästa opinionsmätning eller i bästa fall till nästa val. Självklart är det svårare att bedriva politik på det sättet och självklart kommer det ta längre tid att göra karriär i politiken om man arbetar på det sättet. Om vi ska få till stånd hållbara förändringar av samhällsstrukturen är det dock det enda sättet.
Så säg nej till kvotering – för jämställdhetens skull!
