Jag är inte socialdemokrat. Jag har aldrig varit socialdemokrat och så länge partiet inte plötsligt blir liberalt så kommer jag heller aldrig att bli socialdemokrat. Däremot är jag intresserad av politik och demokrati. Av den anledningen har jag ett intresse av en stark och fungerande opposition, eftersom den är nödvändig för att regeringsmakten inte ska bli ett trött förvaltande. I dagsläget befinner jag mig dessutom i opposition mot samtliga partier i riksdagen, då inget av dem i min mening inte är tillräckligt liberalt.
Nu har Håkan Juholt avgått, precis som många förutspådde efter fredagens VU-möte. Frågan är nu vem som ska efterträda honom. Igår skrev jag på Frihetssmedjan om Håkan Juholts uttalande om att det var partiet som var i en svår situation, inte han. Jag konstaterade att om han redan bestämt sig för att avgå, så var det uttalandet förmodligen väldigt sant. Partiet har nämligen en uppslitande process framför sig, där det helt saknas naturliga efterträdare och där höger- och vänsterfalangerna sannolikt än en gång kommer att strida för mer eller mindre öppen ridå. Samtidigt var det förstås ohållbart att fortsätta med Juholt. Damned if you do, damned if you don’t.
Vad krävs då av en ny partiledare för Socialdemokraterna?
För det första måste det vara en person som är trovärdig som statsminister. Socialdemokraterna är fortfarande det största partiet i vänsterblocket, även om Miljöpartiet knappar in. Det är därför S-ledaren som kommer att utgöra det första valet att bilda regering om vänsterblocket blir störst i ett kommande val.
Den nya ledaren måste också kunna ena partiet. Socialdemokraterna har sargats hårt av det senaste årets katastrofer. Många har tappat lusten och engagemanget. Alla dessa måste peppas och fås att engagera sig igen. Dessutom måste ledaren ena de olika falangerna inom partiet. Ännu är Socialdemokraterna ett parti där åsiktsklyftorna mellan de olika extremerna är större än i något annat parti. Det var kanske ett vinnande koncept när man samlade 40-50 procent av väljarskaran, men i ett parti på dryga 20 procent är det komplicerat. Så är dock fallet och därmed måste ledaren kunna ena dessa falanger och föra en politik som högersossar, vänstersossar, fackpampar och småföretagarkramarna i partiet alla kan tycka är ok.
Slutligen måste ledaren ha en utstrålning som lockar tillbaka väljare till partiet. Det behöver självklart inte vara någon av samma kaliber som Palme eller JFK, men en trist teknokrat eller en bitter eller ilsken ledare är inte att tänka på.
Det finns förstås fler krav, men dessa är bland de viktigaste som jag som utomstående analytiker kan identifiera.
Vilka kandidater finns det då? Antagligen fler än de jag personligen känner till, eftersom jag inte har total koll på partiet. Antagligen måste personen dock sitta i Riksdagen, eftersom det inte är rimligt att tro att någon utanför riksdagen är trovärdig i rollen som statsministerkandidat. Förvisso lämnar det fortfarande 112 personer, men listan blev plötsligt kortare.
Ur mitt perspektiv handlar detta i första hand om personer som skulle kunna vara ett bra ansikte utåt och som förefaller som personer med förtroende såväl inom som utom socialdemokratin. Huruvida de kan ena partiet internt kan jag inte själv bedöma.
Baserat på detta är således mina förslag som följer, i bokstavsordning efter efternamn.
- Urban Ahlin: Hans långa erfarenhet av utrikespolitik och därmed vana av samtal över blockgränserna gör honom till en kandidat som kan vinna förtroende bland många.
- Mikael Damberg: Talades det om redan i förra processen. Som ordförande i Stockholm lider han förstås av att partiet är riktigt litet i regionen, men samtidigt har han visat sig vara en uppskattad företrädare för Socialdemokraterna i många läger.
- Hillevi Larsson: Ett litet wild-card som är förhållandevis ung och kvinna. Kanske inte stark nog för att hålla ihop partiet och driva en samlad politik, men har utstrålning och intressanta idéer.
- Leif Pagrotsky: En underfundig kuf som med sin sköna stil appellerar till många. Dessutom ett tungt namn intern i S.
- Veronica Palm: Ytterligare en ung kvinna som ofta nämnts i ledarskapssammanhang. Förhållandevis känd, åtminstone i de kretsar som är intresserade av politik. Har potential och en god portion karisma, men kan vara diskvalificerad genom att ha en alltför tydlig vänsterstämpel.
- Tommy Waidelich: Har visat sig kompetent när det kommer till ekonomisk politik och genom alla turer under Juholt har han lyckats komma igenom som en sansad person som inte gör förhastade uttalanden och ser till att ha torrt på fötterna. Som kontrast till Juholt är han lockande, men kan också ha liknande effekt om han fortsätter sitt nuvarande uppdrag som ekonomisk talesperson.
Jag är inte statsvetare. Jag är inte expert på socialdemokraterna. Jag är inte ens engagerad i ett riksdagsparti längre. Men som utomstående och förhållandevis väl insatt i turerna kring partiledarvalet samt hur många väljare resonerar, skulle jag bli högst förvånad om nästa socialdemokratiska partiledare inte återfinns på min lista här ovan.
Det finns förstås två bubblare. Thomas Östros och Pär Nuder. Jag skulle dock inte rekommendera någon av dem, då ingen av dem har den karisma som krävs för att locka tillbaka väljare. De kanske kan ena partiet, men de kommer inte att klara sig hela vägen till Rosenbad, om inte samarbetspartierna V och MP rusar framåt i opinionen. Jag hoppas för socialdemokratins skull att de inte faller i fällan och väljer någon av dem.
25 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Men varför skulle jag rösta på någon som inte tänker värna mina intressen? På det hela taget framstår dina ideer som föga demokratiska. Du tycks önska någon form av global teknokrati utan folklig förankring?
Människor har två politiska beteenden, ett inom sitt ”vi” och ett annat mellan olika ”vi”. Du tycks blanda ihop dessa, försöka aplicera beteenden som endast förekommer inom människors ”vi” och tro att detta beteende kan förekomma mellan olika ”vi”. Du bör studera historia och människor och förstå evolutionsteorin.
En person som sätter nationen eller det lokala före det allmänna goda representerar inte mina intressen och åsikter, så varför skulle jag rösta på den personen? Det finns ingen ideologi som kan locka samtliga människor till sig, eftersom människor till naturen har olika åsikter och målsättningar. Jag anser att liberalismen och det liberala systemet är det enda som möjliggör för alla dessa olika åsikter att samsas tillsammans. För min del ingår det i liberalism att ha ett större perspektiv än det snäva lokala eller nationella (vilket ju är ett specialfall av det lokala). I de allra flesta fall är dessa två perspektiv inte motstående, däremot kan det ofta synas så. Då gäller det att stå upp för principer och långsiktighet istället för populism och kortsiktighet.
Jaja, så länge ni liberaldemokrater är tydliga ni inte tänker värna de som till äventyrs skulle rösta på er har jag inga klagomål. Men det är det som är så lömskt med er ”liberaler” aka internationella utopiker, ni säger aldrig att ni helt saknar lojalitet till någon. Ni låtsas och hycklar så fort det gäller makt. Men du är åtminstone ärlig med din agenda när vi samtalar och det är bättre än de flesta.
Jag tycker förstås att ni varken är liberaler eller demokrater. Men det har vi ju redan gått igenom.
Tack för samtalet förresten. Jag blir egentligen inte mycket klokare på hur du får denna gränslösa värld att gå ihop och blir realistisk för dig. För mig framstår det som människor helt enkelt inte fungerar så. Men när jag pratar med en ärlig människa som tycker och tror annorlunda än vad jag gör så lär jag mig ändå mycket.
Tycker du att system skall anpassas efter hur vi människor är egentligen? Efter vår natur och efter våra tendenser?
Eller tycker du likt socialisterna att människorna skall anpassas efter ideologier? Att ideologiers visdom kan göra människor ”bättre”?
Människor är människor och kan inte tvingas in i olika mallar. Det är därför socialistiska och kollektivistiska ideologier aldrig kan lyckas. Samtidigt så måste individualistiska ideologier möjliggöra för de människor som så önskar att mellan sig skapa egna kollektiv, så länge de inte tvingar in andra i dessa. Så nej, jag tycker inte att ideologier ska tvinga sig själva på människor, utan att ideologiers uppgift är att möjliggöra för alla människor att skapa sina egna förutsättningar och utvecklas till sin fulla potential.
Vidare blir ju din beredvillighet att konfiskera medborgares pengar för socialt arbete, sjukvård, utbildning administrerat av byråkrater ohållbart i kombination med ditt stöd för nationalstatens upplösande och fri invandring och medborgarskapets avskaffande som jag läser mellan raderna i dina poster. Vore faktiskt intressant att se hur du fick ihop det? Inte ens de resurser som krävs för nattväktarstaten är möjligt utan medborgarskap? Medborgarskap är ju till sin natur exkluderande.
Det är helt korrekt att min vision är att vi ska upplösa nationalstaterna och gå mot världsmedborgarskap, där olika frågor sedan beslutas om och administreras på olika nivåer i denna världsomspännande stat. Denna världsstat måste givetvis vara grundad på en liberal demokrati med mänskliga rättigheter, speciellt yttrande- och åsiktsfrihet. Du behöver inte ”läsa mellan raderna” för att veta att jag är för fri invandring som en vision för framtiden, det har jag skrivit rätt ut på rätt många ställen på bloggen.
Min målsättning är att göra staten mer eller mindre onödig och att därmed fasa ut den, utom när det kommer till våldsmonopolet som jag ändå anser bör vara statligt. Jag ogillar tanken på konkurrerande våldsutövare och tror helt enkelt inte att det kan fungera. Återigen, pragmatism. På samma sätt har jag svårt att se flera konkurrerande system med fysiska pengar, däremot kan jag självklart se digitala monetära system konkurrera med varandra. Det ser vi ju lite av redan idag med bitcoins.
Vad gäller din kommentar om att en folkvald ska representera sina medborgare, så anser jag att det bara stämmer till viss del. En folkvald ska inte försöka skaffa fördelar för sin valkrets jämfört med andra valkretsar. Däremot ska denna folkvalda givetvis kunna ta med sig de speciella problem som finns i hemmakretsen för att ytterligare belysa vilka problem i samhället som måste lösas. Dock är det naturliga för många politiker att försöka få statliga pengar och andra fördelar till sin hemmakrets, för att på så sätt öka chanserna att bli omvald. Det är direkt skadligt och därför bör de folkvalda ha en lojalitet som står högre än så.
”En sak ger jag dig rätt i; jag bryr mig mer om alla människor än världen, än medborgarna i något slumpmässigt utvalt och skapat administrativt geografiskt område.”
Du tror med andra ord inte på den parlamentariska demokratin? Eller på demokrati överhuvudtaget? En förtroendevald är vald just för att värna medborgarna i den förtroendevaldas valkrets intressen. Att då ranta runt och använda valkretsens medborgares resurser och förtroende till helt andra saker och till helt andra människor är snarast att kategorisera som trolöshet mot huvudman. Åtminstone om inte ett absolut kristallklart folkligt mandat införskaffats. Normen och förväntningen är att den förtroendevalde är vald just för att värna medborgarnas intressen.
I övrigt känner jag inte helt till dina ståndpunkter, jag antar att det blir en specifik diskussion från fall till fall. Jag känner sympati för en pragmatisk liberalism FÖRUTSATT att den verkligen grundar sig i liberalism och en insikt att staten är motsatsen till medborgarnas frihet och att staten i längden blir en tummelplats för parasiter.
Den osynliga handen är summan av en grupp människors ekonomiska beteende. Ej att staten verkar ”osynligt”, i det fördolda så att säga.
Den stora skillnaden du nämner är nog något som skiljer oss. Det är en skillnad i grundsyn. Antingen tror man att staten (alltså vi gemensamt) är ansvariga för alla människors väl och ve och har rätt att använda våld för att söka garantera alla människors väl och ve. Alltså när det inte finns privata alternativ i din förklaring ovan. Eller så anser man att vi ej gemensamt är ansvariga för andra människors väl och ve. Min attityd här kan framstå som kall och hård. Jag tycker inte det. Men jag tycker att solidaritet skall vara frivillig. När ”solidaritet” drivs igenom med våld så är det inte solidaritet. Bara tvång och beskäftighet och ett sluttande plan.
Om vi lät människor svälta ihjäl på gatorna så vore det ett vittnesmål om vår brist på solidaritet. Jag tror inte att vi skulle göra det men föredrar det framför hycklande ”solidaritet” grundad på våld. Det ger både bättre information och är ärligare. Visar vad vi är för några. Det är värt att komma ihåg att livet inte är gratis och att livet är begränsat för oss alla och att de flesta av oss kommer dö en tämligen smärtsam och otäck död. Det ligger i livets natur.
Socialismen menar att staten skall framtvinga rättvisa. Vidare är socialismen internationell, dvs saknar lojalitet till de egna medborgarna. Socialliberalismen menar att staten skall framtvinga frihet. Vidare är socialliberalismen internationell, dvs saknar lojalitet till de egna medborgarna.
”Det eviga ”skatt är stöld” är tröttsamt.”
Skatt drivs in med våld. För den som vill använda skattepengar för att vända och bända i medborgarna så är det antagligen tröttsamt att bli påmind om detta enkla faktum.
Vi skyddar oss mot företag genom att inte göra affärer med dem. Enkelt, inte sant? Dåliga företag får dåligt rykte och därmed vill färre människor göra affärer med dem. Dåliga företag krymper och gör därmed mindre skada.
Jag menar inte att staten ska framtvinga frihet, definitivt inte. Så hur menar du att detta har bäring på mig? Ta gärna praktiska exempel.
En sak ger jag dig rätt i; jag bryr mig mer om alla människor än världen, än medborgarna i något slumpmässigt utvalt och skapat administrativt geografiskt område. Liberalismen ska ha lojalitet mot alla människor, oavsett på vilken sida om en gräns dessa befinner sig. Därför har liberalismen inte lojalitet mot ett visst lands medborgare, utan mot alla människor. Det gäller alltså alla inriktningar på liberalismen, i min mening. National-liberalism anser jag vara en självmotsägelse.
Jag är intresserad av att använda skatt för att upprätthålla lagar och, faktiskt, även för att hjälpa de allra mest utsatta som verkligen inte har möjlighet att klara sig på en marknad, exempelvis på grund av allvarlig sjukdom. På det sättet avviker jag från de allra mest renläriga liberala principerna. Samtidigt så anser jag inte att staten ska göra detta _om_ det finns privata initiativ som gör det istället. Jag är pragmatiker och anser att staten enbart ska ta hand om nödvändiga saker som inte tas om hand av privata initiativ. Därmed är det inte så att staten bara ska göra sånt som inte _kan_ göras privat, utan sånt som är nödvändigt men _inte görs_ privat. Stor skillnad.
Jag har en stark tro på den osynliga handen, i dess ursprungliga mening bland de liberala filosoferna; att det finns spelregler som gäller för marknaden och som använder sig av staten för att träda in som en stark hand när dessa regler överträds, men som alltid annars håller sig just osynlig.
Som sagt, exemplifiera gärna vilka av mina åsikter som är ”socialistiska”, konkret och inte principiellt, eftersom de principer du anklagar mig för inte är något jag känner igen mig i.
Per Pettersson, att vara liberal eller att vara socialliberal är ingen skala. De två ideologierna är motsägelser. Du kan inte vara både och. Antingen tror du att äganderätten är okränkbar. Eller så är det bara en artighet som maktmänniskor ibland visar sina undersåtar. Antingen tror du att ju mer stat desto mindre frihet. Eller så tror du att det går att skapa frihet med statligt våld.
Både socialdemokrati och socialism är dock ganska harmoniska ideologier med socialliberalismen. Du kan vara 40% socialist och 60% socialliberal om du vill. Både socialismen och socialliberalismen är ju i grunden positivt inställda till statligt förtryck och byråkraternas styre.
Ideologin ”liberal” är väldigt löst definierad, det är därför man brukar prata om olika inriktningar på den. Grundpelaren är de negativa mänskliga rättigheterna.
Personligen anser jag att mer statlig inblandning inte skapar mer frihet, men däremot kan det ibland vara frihetsneutralt. En stat som upprätthåller exempelvis regler mot lögnaktig marknadsföring eller stoppar monopol anser jag är berättigat.
Personligen anser jag att samtliga av socialismens teorem som jag kan påminna mig just nu är 100% inkompatibla med min personliga ideologi. Hur det skulle vara socialliberalt enligt din definition vet jag inte.
Det eviga ”skatt är stöld” är tröttsamt. Visst, skatt inkränktar på äganderätten och måste vara väldigt, väldigt väl motiverat för att ha legitimitet, men det betyder inte att skatt i samtliga lägen är helt illegitim. Det är det som skiljer pragmatisk liberalism, som jag företräder, från dogmatisk liberalism.
Min ingång i liberalismen är inte heller primärt av det ekonomiska slaget, då jag inte är ekonom eller tycker att ekonomiska frågor är de mest intressanta. Jag är mer intresserad av att människor ska vara fria att leva sina liv på precis det sätt de vill. Förvisso kräver det en fri marknad med fri företagsamhet och kapitalism, men det är inte där mitt huvudsakliga fokus eller intresse är. Ibland står också företags intressen mot individernas intressen och då måste individerna (inte kollektivet, märk väl) gå före. En fysisk person är viktigare än en juridisk person.
”partiet inte plötsligt blir liberalt”
Nä, som alla sanna liberaler vet så skall frihet tvingas fram genom statens våld :p Du är socialliberal vilket betyder att du står socialdemokratin så nära att ni är identiska, förutom på första maj.
Jag har aldrig kallat mig själv socialliberal och kommer aldrig att göra det. Socialliberalism för mig står för förmynderi, paternalism och rent allmänt att lägga sig i människors liv.
Jag kommer heller aldrig kalla mig nyliberal eller tycka att nattväktarstaten är lösningen på alla problem, även om många sossar och faktiskt även en del människor i LUF/FP kallar mig för nyliberal.
För att vara socialliberal så är du ganska intressant, så mycket kan jag erkänna.
Hursomhelst, man behöver inte vara fanatiker. Bara för att man har sin moraliska kompass i den klassiska liberalismen behöver man inte driva den hela vägen till nattväktarstaten. Ungefär som socialdemokratins förhållande till socialism.
Jag har inte läst något av liberaldemokraterna som imponerat på mig. Ni tycks mest vara socialliberaler som inte vill förbjuda droger och prostitution.
Tja, att vara Liberaldemokrat är ju lite odefinierat än så länge. Det finns definitivt massor med människor i projektet som är alldeles för vänster för min personliga smak, men som partisekreterare tycker jag att de officiella partilinjerna blir allt bättre. Vi hittar ofta en bra linje som ligger långt ifrån socialliberalismen.
Sven-Erik Österberg då? En smula färglös mähända, men rejäl och pålitlig, med minister-erfarenhet, och verkar inte luta för mycket åt något håll och kan därmed kanske verka som enande kraft.
Han har, i min bedömning, inte tillräcklig karisma för att tilltala väljare. Inte heller verkar han vara tillräckligt ”på” för att ena partiet. Han skulle kunnat nämnas bland bubblarna, tillsammans med Östros och Nuder, men jag anser att hans chanser är sämre än deras.
”Kapitalismen är inte något vi ”slavar” under utan är det bästa systemet vi hittills har kommit på för att tillgodose människors inneboende krav på att få ersättning för sitt arbete och sina varor” – Det är just detta rövslickande av kapitalismen som gör att socialister inte kan vara liberaler – De slåss just emot kapitalets inflytande på samhället där de inte vill att kapitalet ska ha något att få säga till om vart resurserna ska gå. Det är det som förenar Liberalism och Kapitalism tillsammans medan anarki och socialism kan ser varandra som ”kamrater”. Men de skulle aldrig i slutändan ha med varandra att göra. Det är endast kampen mot kapitalism som förenar dem i denna tid. Därför ska du aldrig tro att socialdemokratin ska bli liberalt – Det skulle ta bort dem totalt från deras socialistiska utgångspunkt.
Jag skulle säga att det finns ännu fler anledningar till att socialister inte kan vara liberaler, den mest uppenbara är att liberalismen är en komplett ideologi, precis som socialismen är det. Man kan inte vara båda delar samtidigt, däremot kan man om man nu vill plocka delar av båda och sätta ihop till en egen ideologi. Då är man dock per definition varken socialist eller liberal, utan något annat.
Nej, jag tror inte Socialdemokraterna kommer att bli ett liberalt parti. Inte utan att överge sin ideologi. Den meningen var snarast ironiskt menad, inte menad att utläsa som att S faktiskt skulle kunna ändra hela sin ideologi i grunden.
Talar du om liberaler, dessa som säger sig stå för frihet för alla att få tänka, tycka och handla som man vill eller talar du om liberaler som dessa som kysser kapitalets röv medan de skriker efter att få vara fria från samhällets sociala krav?
Jag talar om de liberaler som står upp för mänskliga rättigheter, kroppslig autonomi och med ett kompromisslöst motstånd mot övervakning och intrång i privatlivet. Jag talar om de liberaler som kämpar för en effektiv statsförvaltning, låga skatter och maximal frihet för alla människor. Jag talar om de liberaler som säger nej till alla former av förmynderi och moralism.
Jag slåss för samma sak och jag kallar mig anarkist.Liberalism ser jag som folk som står ”för mänskliga rättigheter, kroppslig autonomi och med ett kompromisslöst motstånd mot övervakning och intrång i privatlivet” – men inom ramen för det kapitalistika systemet där vi måste vara kapitalets slavar för att överleva. I min frihet finns inte ens de gränserna.
Ja, skillnaden är ju att anarkismen inte tror på kapitalismen och inte heller på en stat. Jag tror ju att en stat exempelvis ska hantera polisväsende och domstolar, samt vissa andra kärnuppgifter. Kapitalismen är inte något vi ”slavar” under utan är det bästa systemet vi hittills har kommit på för att tillgodose människors inneboende krav på att få ersättning för sitt arbete och sina varor. Däremot säger liberalismen att kapitalismen ska lyda under vissa spelregler och att staten ska kliva in om dessa regler överträds. Det kan gälla falsk marknadsföring, monopolbildningar och liknande.