Jag blev häromdagen uppmärksammad på Stockholms stads områdesstatistik. Här går det att leta fram siffror om saker som födelseland, utbildningsnivå och en massa annat, såväl för Stockholm som helhet som på olika områdesnivåer. Det är intressant läsning för oss som gillar statistik – även oss som fortfarande inte klarat sin tentamen i ämnet på KTH.
Vad det handlade om på Twitter var att Husby, där upploppen denna vecka startade, faktiskt har en större andel ungdomar som går vidare till högskolestudier inom tre år än Stockholm som helhet. I Husby går 57,5% av ungdomarna vidare till högskolestudier inom tre år, jämfört med 55,6% i hela Stockholm. Ingen stor skillnad, men en skillnad.
Det intressanta kommer dock när det bryts ner på kön. Hela 68,6% av kvinnorna går vidare till studier, jämfört med 59,3% i hela Stockholms stad. Det är många unga tjejer från Husby som vill skapa sig en framtid genom att skaffa sig en utbildning.
Som kontrast är det bara 47,4% av männen som går vidare till studier, jämfört med 51,7% i Stockholm som helhet.
Det finns säkert många olika förklaringsmodeller för denna skillnad. För att sammanfatta dem så är det idag vanligare för kvinnor än för män att studera vidare på högskolor och universitet. Kvinnor har också i genomsnitt högre betyg i grundskola och gymnasium. Många kvinnodominerade yrken inom speciellt offentlig sektor kräver också högskoleutbildning, medan traditionellt manliga yrken inom hantverk och industri inte gör det. Det finns säkert fler förklaringar, men dessa tillsammans utgör en liten grund att stå på.
Tittar vi på de senaste dagarnas upplopp är det tydligt att det är företrädesvis, om än kanske inte uteslutande, unga män som deltagit i dem. Samtidigt som unga kvinnor uttalat sig emot dem i olika medier och skällt ut grabbarna för att de förstör deras hem. Det är omöjligt att bortse från kopplingarna. Den som har en framtidstro, som tror att hen kan få ett bra arbete och vara en del av samhället, hen kommer inte heller att ge sig ut på stan för att visa sitt missnöje genom skadegörelse.
Lösningen är givetvis inte att tvinga in alla unga män i högskolestudier. Det är inte något som passar alla och därför inget som ska genomföras under tvång. Däremot krävs det en framtidstro. Det måste bli lättare att få arbeten även när man saknar högskolestudier eller för den delen kompletta gymnasiebetyg. Diskrimineringen av dem med mörk hudfärg måste bekämpas, speciellt på arbetsmarknaden. Det är, tror jag, genom att kunna vara en del av samhället, med ett jobb, med respekt från sina medmänniskor och med en inkomst man kan leva på och känner att man gjort sig förtjänt av, som man blir en god medmänniska och en bidragande medborgare i samhället. Det är en lång väg att vandra, så det är viktigt att vi börjar redan nu. Det kräver också att de politiska blocken slutar upp med sitt skyttegravskrig och sätter sig ner tillsammans för att ta fram alla lösningar som kan hjälpa till med detta. Politiken för integration och för inkludering har alltför länge fått vara plakatpolitik. Nu är det dags för handling och såväl höger som vänster måste riva ner sina intellektuella murar, byggda på ideologisk grund, för att hitta lösningar som faktiskt fungerar.
