Säg nej till kvotering för jämställdhetens skull

Det är ingen nyhet att det är ont om kvinnor i toppen, speciellt i näringslivet och akademin. Trots de feministiska rörelsernas framgångar och politikernas olika försök att öka jämställdheten så går det långsamt, även om det definitivt går framåt. Sverige har lyckats bättre än många andra länder i Europa men fortfarande har vi lång väg kvar att gå.

En lösning som många lyfter fram är kvotering. Norge har sedan 2003 en lag om att minst 40% av platserna i bolagsstyrelserna ska vara vikta åt kvinnor. Deadline sattes till 2008. Resultatet har blivit fler kvinnor i bolagsstyrelserna, men inte riktigt de 40% som var målet. Dessutom är det tre gånger större andel kvinnor i styrelserna än det är på exekutiva uppdrag, exempelvis VD-poster. Kvinnor har i alltför stor utsträckning blivit invalda i styrelserna för syns skull, inte på sina meriter. Resultatet har också blivit att mätbara resultat har fallit (Tobin’s Q med i genomsnitt 18%).

Kvotering av den här typen gör i allra högsta grad mer skada än nytta. Bevisen från andra företag, som höjt andelen kvinnor i toppskiktet utan kvotering, är att företag med större jämställdhet också är mer framgångsrika. Det är inte nödvändigtvis så att jämställdheten i sig är den enda faktorn bakom framgången, men det är pikant att frivillig jämställdhet verkar vara lönsam medan kvoterad jämställdhet är dålig. Med minskad lönsamhet är det också lätt för motståndare till jämställdheten att säga ”vad var det vi sa” och ännu aktivare motarbeta kvinnors tillträde till maktpositioner, vilket direkt motverkar syftet med att införa kvoteringen från början.

Det går att dra paralleller till akademins värld. I början av 1990-talet introducerade i Sverige ett antal professurer, som fick namnet Thamprofessurer efter dåvarande utbildningsministern. Dessa var vikta åt kvinnor för att på så sätt öka jämställdheten i den extremt manligt dominerade akademiska världen. Det var ett lovvärt initiativ, men resultatet blev alltför ofta att dessa professorer sågs ned på av sina manlig kolleger och det var många som fick höra att de inte var ”riktiga” professorer, utan bara tillsatta för syns skull. Eftersom deras tjänster skapats mer eller mindre enbart för dem, blev de motarbetade och förlöjligade  i den extremt meritokratiska värld de skulle verka i.

Graf över jämställdheten i bolagsstyrelser och på exekutiva positioner, med Norge i topp på bolagsstyrelserna, Sverige tvåa men med mycket större andel kvinnor på exekutiva positioner. Källa: The Economist

Jämställdheten ser jämförelsevis bra ut i Sverige även utan kvotering. Diagramkälla: The Economist.

I Sverige har vi hittills valt att inte lagstifta om kvotering i bolagsstyrelserna. Trots det visar det sig att vi klarar oss nästan lika bra som Norge på den fronten, samtidigt som vi faktiskt har större andel kvinnor på VD-positioner och andra exekutiva uppdrag. Med andra ord gör vi någonting annat rätt, något som dessutom verkar fungera bättre.

Precis som The Economist skriver, så handlar det mer om livspussel och samhällsattityder. En del i det hela är givetvis barnomsorgen, men det finns många andra delar också. Gemensamt är att kvoteringen enbart behandlar symptomen, medan det vi hittills gjort i Sverige faktiskt till stora delar behandlar sjukdomen och strävar efter att förändra strukturerna i samhället. Det är på den sidan vi måste fortsätta arbetet. Det är klart att kvotering är lättare att sälja som politiskt projekt, eftersom det ger snabba resultat i statistiken, vilket är lätt för medierna att rapportera om. Precis som så mycket annat i politiken är det dock inte de snabba resultaten och sifferexercisen som är det intressanta. Vad som krävs från politiken är långsiktiga, hållbara lösningar som gör att samhället blir självreglerande.

Det är inte lätt att förändra ett samhälle, men politik måste vara att vilja. Det kan aldrig få bli en fråga om en snabb fix som håller till nästa opinionsmätning eller i bästa fall till nästa val. Självklart är det svårare att bedriva politik på det sättet och självklart kommer det ta längre tid att göra karriär i politiken om man arbetar på det sättet. Om vi ska få till stånd hållbara förändringar av samhällsstrukturen är det dock det enda sättet.

Så säg nej till kvotering – för jämställdhetens skull!

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2011/07/27/sag-nej-till-kvotering-for-jamstalldhetens-skull/

Hat är aldrig svaret

Efter vansinnesdåden i Norge på fredagen har anklagelser, försvar, bortförklaringar och hat spritt sig som löpeldar, framför allt på nätet. Terrorattacken har skyllts på såväl Sverigedemokraternas meningsfränder som på den multikulturalism som de vänder sig mot. I vissa av nätets utkanter, som forumet Flashback, har vissa hyllat gärningsmannen, men de allra flesta tävlar om att distansera sig så mycket som möjligt från honom.

Trots statsminister Stoltenbergs uttalande på fredagen att terrorn skulle bemötas med mer demokrati, har hatet fortsatt sprida sig. Innan det stod klart att det var en islam- och mångkulturkritisk norsk man som stod bakom dådet, hårdnade attityderna mot muslimer och flera personer råkade illa ut enbart på grund av sitt utseende. Efter att attentatsmannen gripits och hans identitet kablats ut över världen, vändes istället hatet mot främlingsfientliga och islamofoba grupper och kom från helt andra personer.

Denna typ av händelser är obegripliga och det är lätt att förstå varför människor reagerar på detta sätt när de inträffar. Det gör det dock inte vare sig rätt eller konstruktivt.

Attentatsmannen drevs av ett hat, mot etablissemanget, mot mångkulturen och, verkar det, mot Israels upplevda fiender. På samma sätt drivs i princip alla som begår terrorhandlingar av ett hat mot dem som de ger sig på, eller mot dem som kan förknippas med offren. Det finns flera ideologier som bygger på hat och det finns ännu fler politiska rörelser som kryddar sin grundläggande ideologi med ett populistiskt baserat hat mot olika grupper, för att på så sätt samla sina stödtrupper och förena dem mot en gemensam fiende. I samtliga dessa rörelser finns då en grogrund för extremism som i förlängningen kan leda till terrorism.

Exemplen är många.

Islam är en i grunden ganska fredlig religion som historiskt sett bidragit mycket till hela världens kultur och vetenskap. Dock finns det passager i de heliga texterna passager som uppmanar till våld mot otrogna, något som tolkats och förstärkts av extremister med egna agendor och ett eget spirande hat, vilket sedan lett till heliga krig och terrorism.

Vänstern drivs av en kamp mot kapitalet och klassklyftor, vilket lätt utvecklas till ett hat mot alla de som har makt eller pengar. Det hatet leder till vänsterextremism som ger sig på kapitalet och upplevda orättvisor, vilket inte sällan skadar precis de människor de säger sig vilja skydda. För att ta ett konkret exempel, är det den som kämpat sig upp trots begränsade ekonomiska förutsättningar och startat en liten egen affärsrörelse som lider mest av skadegörelse i samband med extremvänsterns gatudemonstrationer.

De främlingsfientliga gruppernas hat mot etablissemang, mångkulturalism och de som inte anses vara ”som de” har än så länge inte utmynnat i så många terrorattentat av den magnitud som vi såg i Norge, men listan över mord och andra våldsangrepp mot enskilda är lång och Europol varnar för att dessa rörelser blir allt mer välorganiserade, allt mer våldsamma och att terrorism i deras namn blir allt mer trolig.

Det separatistiska hatet som riktar sig mot en ofta mångårig förtryckande överhet, är den i särklass vanligaste motivationen till terrorangrepp i Europa.

Det finns liknande utvecklingar i många olika politiska och ideologiska rörelser. Gemensamt är grunden i hatet.

Det är därför obehagligt och sorgligt att de hatiska kommentarerna, ilskna påhoppen och anklagelserna åt höger och vänster tagit så stort utrymme i debatten. Det är just hatet vi har att tacka för de ohyggliga händelserna i Norge och det är mindre hat, inte mer, som vi behöver för att överkomma detta. Det är de ideologier som manar till kamp, som motiveras av hat och en definition av en fiende, de ideologier som vill straffa någon annan, som är de farliga ideologierna idag. Det är de människor som låter hatet, oavsett hur berättigat det kan verka, överväldiga dem, som troligast kommer att bidra till mer våld i samhället.

Demoniseringen av meningsmotståndare och de man själv inte kan eller vill identifiera sig med leder inte framåt. Högljudda krav på förbud, censur, straff och kamp underblåser bara de hatiska strömningarna från alla håll i samhället. Den som utvecklar ett hat mot någon annan, oavsett om det är främlingsfientliga extremister eller mångkulturens förkämpar, riskerar att en dag vara den som begår nästa vansinnesdåd. Har du väl klivit över tröskeln till hatet är det lätt att släta över våldshandlingar som begås i det egna hatets namn.

Det hatet klarar vi oss utan och vi måste försöka besinna oss, oavsett bakom vilken frontlinje vi står. Mer förståelse och konstruktiv debatt är inte bara den bästa vägen framåt. Det är den enda vägen om vi ska kunna utrota politiskt våld och terrorism. 

Blommor, ljus och norska flaggor utanför norska ambassaden i Stockholm

Mer kärlek och medmänsklighet är lösningen, inte mer hat.

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2011/07/24/hat-ar-aldrig-svaret/

Vansinnet

Flaggor på halv stång, den norska mitt i bildI skrivande stund säger norsk polis att det är minst 80 döda på Utøya, plus de sju som redan bekräftats döda i bombdådet i centrala Oslo. Jag har med några kortare avbrott följt nyhetsrapporteringen, primärt genom NRK och Twitter. Jag har redan flera blogginlägg förberedda i bakhuvudet, men den här tiden på morgonen är det inte läge att sätta sig ner och skriva dem. Dels är hjärnan utmattad av nyheten, dels är jag trött efter en hel dag på språng redan innan nyheten kablades ut över världen och dels saknas det fortfarande vissa fakta.

Jag räknar inte med att alla fakta ska vara kända till senare på lördagen, men efter sömn och lite rensande av skallen så kommer det att bli lättare att skriva. För det finns många saker att säga.

Inatt är det dock bara en sak som kan sägas – att det är vansinnigt. Detta hat som kan få såväl enskilda galningar som galningar i grupp att döda andra människor, inte för att de personligen har gjort något utan för att de råkar identifieras av angriparna som tillhörande fienden på något sätt.

Det råder inga tvivel om att det är ett terrorangrepp som skett. Det faktum att det just nu ser ut som en ensam galning ändrar inte på det faktumet. Ensamma eller i grupp, så är de människor som angriper försvarslösa, oskyldiga människor per definition galna. En normalt funtad människa tar inte livet av andra människor och i synnerhet inte när de helt saknar skuld. Även om jag personligen aldrig kommer att förstå mig på människor som aktivt förespråkar dödsstraff, kan jag på ett intellektuellt plan till viss del förstå deras resonemang när det gäller massmördare. Men därifrån till att mörda potentiella fiender eller sådana som upplevs som oönskade är det långt och det steget kräver galenskap för att ta.

Stora händelser av den här typen förändrar världen, det vet vi. Vansinnet vi sett de senaste 12 timmarna kommer att leda till något. Vad vet vi inte, kanske går det att göra kvalificerade gissningar. Jag hoppas att världen blir en bättre plats och att det meningslösa hatet och våldet minskar, så att alla de drabbade – de som skadats, de som dödats, alla anhöriga – ska kunna få någon form av upprättelse. Det är vi skyldiga dem.

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2011/07/23/vansinnet/

Det är synd om liberalismen

I Strindbergs Ett drömspel upprepar Indras dotter gång efter annan att ”det är synd om människan!” Hade Indras dotter blivit politiker på äldre dagar hade hon antagligen sällat sig till den kör som allt oftare utropar att det är liberalismen det är synd om. Precis som hos Strindberg hade hon haft rätt.

Liberalismen är Europas sjuke man skriver Daniel Swedin i Aftonbladet och drar upp exempel från Storbritannien, Tyskland och förstås Sverige – alla tre länder där liberalerna satt sig i koalition med konservativa partier. I sig är det inte så hemskt konstigt, med tanke på att liberaler och moderna konservativa delar många tankar om skatter och ekonomi. Regeringssamarbeten verkar ju i första hand handla om att få igenom en budget i parlamentet nuförtiden och då är det klart att partierna bör söka samarbeten för att lyckas med det konststycket.

Det stora problemet är när regeringssamarbetet förutsätts hålla i varje enskild fråga och när parlamentets egna initiativ av gammal hävd och tradition ska röstas ner, i väntan på ett regeringsförslag. Liberaler och konservativa har nämligen (eller bör åtminstone ha) väldigt lite gemensamt när det gäller saker som livsstilsfrågor. Om liberaler och konservativa ska försöka samsas i dessa frågor kommer minst en part bli gruvligt besviken och väljarna än mer så.

Folkpartiets logotyp på en orange "knapp", utan tillägget "liberalerna"

Vad hände med "liberalerna"?

I Sverige har det förmodat mest liberala partiet Folkpartiet valt en lite egen väg för att komma runt detta. Istället för att stå upp för liberala ideal konstatera när de tvingas vika sig, så tävlar nu Folkpartiet med major Björklund i spetsen om att bli det mest tydligt konservativt populistiska partiet – samtidigt som de med näbbar och klor kämpar för att även i fortsättningen bli känt som det liberala partiet i Sverige. Väljarna låter sig dock inte luras och liberalerna flyr partiet, något som syns i exempelvis SOM-undersökningen om väljarnas attityder till invandring. Partiets ledning och väljarbas blir allt mer konservativ utan att partiet vill kännas vid det eller prata om det. Så länge opinionssiffrorna i alla fall inte går nedåt, så håller man sig på inslagen väg.

Liberalismen lever och har hälsan, men den gör det på oväntade ställen. Miljöpartiet samlar idag majoriteten av de liberala storstadsväljarna. Inte för att dessa har minsta gemensamt med vänstern i övrigt och speciellt inte vänsterpartiet, men för den som tycker att livsstilsfrågor trots allt är viktiga finns det få alternativ bland riksdagspartierna. Samtidigt har vi projektet Liberaldemokraterna, som drivs av en vilja att få ett liberalt politiskt alternativ som inte är bundet till vare sig vänstern eller högern. På olika sätt visar de liberala väljarna sitt missnöje, men de gamla liberala partierna lyssnar inte på det örat. Folkpartiet hade som uttalat mål att vinna tillbaka MP-väljarna i senaste valet, men den som berättade att man då nog var tvungen att ta avstånd från övervakningssamhället och börja driva lite mer liberala frågor, blev ignorerad eller fnyst åt. MP-väljarna skulle vinnas tillbaka men inte genom att driva politik som tilltalade dem. Skrämseltaktiker blev det enda svaret.

Det är synd om liberalismen och liberalerna runt om i Europa. Inte för att liberalismen som ideologi skulle vara döende utan för att de liberala partierna antingen tvingats till för många kompromisser eller för att de helt enkelt överger den liberala ideologin i utspelspolitikens jakt på någon tiondels procentenhet i nästa opinionsundersökning. Liberaler är ofta intellektuella och rankar ideologi högt, därför har liberala partier en särskild utmaning när det gäller att bedriva politik. Ett liberalt parti värt namnet måste samarbeta med såväl konservativa som gröna och socialdemokrater för att göra sina väljare nöjda. Cementerade regeringssamarbeten som ska vara överens i allt och politik som bygger på två distinkta block blir därför omöjliga för ett liberalt parti. Det är denna förenklade indelning i ”höger” och ”vänster” som är sjukdomen som liberalismen lider av och det är den som måste utplånas om liberalismen ska återfå hälsan.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2011/07/16/det-ar-synd-om-liberalismen/

Förstatliga om du inte är djävulen!

Debatten om huruvida staten ska äga företag som går med miljardförlust enbart för att säkra människors jobb, eller om staten ska hålla sig utanför marknadsekonomin annat än genom konkurrenslagstiftning etc, fortsätter.

Ibland blir inläggen i debatten inte bara osakliga utan dessutom rent elaka. Det senaste exemplet är Carolina Neuraths krönika i SvD, med rubriken Så synd var det inte om henne. Där konstaterar hon att Maud Olofsson grät öppet på såväl presskonferens som under sitt tal i Almedalen, men att hon inte kunde räkna med någon sympati eftersom hon vägrat förstatliga Saab och dessutom inte ägnade större delen av sitt tal åt just Saab.

Visst är det flera människor som kommer att drabbas ekonomiskt om Saab stänger ner för gott. Det är dock lite oklart på vilket sätt situationen för just dessa människor skiljer sig från situationen för vem som helst som blir arbetslös. Vi har en a-kassa som anses räcka för alla andra som blir arbetslösa, men som tydligen inte anses alls tillräcklig för en Saab-anställd. Människor förlorar jobb på olika håll i Sverige dagligen, men de behöver inte nämnas i ett tal. Saab däremot måste man prata om trots att man knappt gjort annat i ett år, annars är man ond och förtjänar ingen sympati.

Självklart är detta medielogik. Stora händelser som påverkar många och som är lätta att visa har stor dragningskraft och får särställning. Det är så nyhetsvärdering fungerar och det är inget konstigt. Men när journalister blir så påverkade av den att de sätter igång ett drev mot någon på det här sättet, då har det gått för långt. Det går inte att anklaga någon för att vara djävulen själv bara för att de inte ägnar varje vaken sekund åt att rädda jobben på Saab.

Dessutom kan man ju tycka att de socialförsäkringar som duger åt alla andra borde duga även åt Saabs anställda, men det är ju en annan fråga.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2011/07/14/forstatliga-om-du-inte-ar-djavulen/