jan 18 2011

Dags för mer erotik, porr och nakenhet

Pornografi. Bara ordet kan få känslorna i svall hos många människor. Avbildningar och beskrivningar av erotiska och sexuella aktiviteter är något väldigt spännande, tabu och kontroversiellt. I många år har alla företag och organisationer som inte bojkottar hotell som erbjuder porr bland betalkanalerna blivit betraktade som suspekta och beskyllts för att motarbeta jämställdhet. Erotik, nakenhet och pornografi har blivit i princip omöjliga ämnen att vara positivt inställd till om man vill ha en framgångsrik karriär, inte minst i offentliga sammanhang som politik.

Canal plus är en av de kanaler som sänder pornografiskt material. De ägs sedan några år av TV4 och efter att det pyrt ett tag flammar nu konflikten upp. Ett par anställda på TV4 lämnar sina uppdrag i protest mot att Canal plus inte slutat sända porr på nätterna. Jytte Guteland säger att ”porren kan tvinga oss politiker att säga nej till TV4”. Jonas Björck, utrikesreporter på TV4, kallar det skamligt.

Inte ens de som försvarar det hela lyckas hålla sig riktigt lugna. Jan Scherman säger exempelvis att ”så länge det är betal-tv, mitt i natten, finns tekniska spärrar och inte sänds dygnet runt så tycker jag att porr är tillåtet”. Det är ju trevligt att du tycker så, Jan. Även svensk lagstiftning tycker att det är tillåtet att visa dessa filmer, annars hade Canal plus inte fått göra det, så det behöver du inte ens tycka. Det räcker att konstatera fakta.

Manskropp iklädd ett par boxershorts, liggande på en säng.Efter att under stora delar av 1900-talet varit väldigt frispråkiga och haft en liberal syn på sexualitet, börjar nu Sverige allt mer närma sig det pryda USA i synen på nakenhet, erotik och sex. Det faktum att sexindustrin frodas långt mer där verkar inte avskräcka dem som är emot fri sexualitet. Man får anta att de, precis som sina systrar och bröder på annat håll i världen, hyser en övertro till statens och opinionens förmåga att stoppa sex som i deras ögon inte är ok, trots att motsatsen torde vara väl bevisad vid det här laget.

Det skrämmande är att ingen någonsin protesterar mot våldsskildringar i filmer och TV. Underhållningsvåld på bästa sändningstid verkar enligt den moralkonservativa antisexmaffian vara helt ok, medan porr på en betalkanal mitt i natten inte är det. Borde det inte vara minst lika stora protester mot att visa misshandel, dessutom på tider när lättpåverkade barn kan titta, som att visa porr mitt i natten på svåråtkomliga kanaler?

I mina ögon är det inga problem att visa någonting som sker mellan samtyckande individer, oavsett vad andra tycker om det. Inte heller tror jag på censur av våldsskildringar. Däremot respekterar jag de anställda som väljer att inte arbeta kvar hos en arbetsgivare vars värderingar de inte delar – det står var och en fritt att göra så. Jag skulle själv välja att gå från en arbetsgivare som tyckte att censur var ok eller hycklade med moralistiska åsikter om sex medan de fritt visade våldsskildringar. Vad jag har problem med är hyckleri och inkonsekvens. Om sex är så livsfarligt och TV4 nu har en så familjevänlig profil, varför visar de då actionrullar och kriminalserier till höger och vänster? Borde inte samma människor som nu lämnar TV4 ha reagerat långt tidigare på det sprutande blodet och krävt ett stopp även för detta? Eller kan det vara så att de personligen gillar just blodiga filmer men inte sex? Är det så enkelt att det är deras egna tycke och smak som ska utgöra mall för vad alla andra ska gilla?

Jytte Gutelands uttalande är också högst olyckligt och vi får hoppas att hon står relativt ensam. TV4 har nämligen inte sänt porr mig veterligen, däremot har en kanal som ägs av samma koncern gjort det. Att då överreagera och kräva bojkott mot TV4 är helt enkelt vrickat och verklighetsfrånvänt. Alternativt får Jytte löpa linan ut och kräva bojkott även av produktioner som gjorts av samma produktionsbolag och av alla andra medier som är kopplade till TV4 och Canal plus. Med tanke på att TV4 ägs av Bonnier så vore det att tacka nej till ungefär hälften av Sveriges stora medier. Det är inte realistiskt att tro att ens Jytte Guteland har lust att bojkotta t.ex. DN Debatt, så hennes uttalande faller tämligen platt.

Det stora bakomliggande problemet är dock att vi fortfarande har väldigt starka föreställningar om sexualitet och vad som ska vara ok och inte. Varför två samtyckande individer som gör något ska vara föremål för granskning av utomstående är för mig obegripligt, men för moralismmaffian är det en självklarhet och nödvändighet. Resonemanget är, så vitt jag förstår det, att om aktiviteten kan vara ett problem om en eller flera av de inblandade parterna inte samtyckt till det, så ska hela företeelsen förbjudas. Det är ett resonemang som jag aldrig har kunnat förstå. Problemet måste väl ändå uppkomma först om man gör något mot någon mot dennes vilja? Huruvida Jytte Guteland gillar det jag gör i exempelvis sängen struntar jag fullständigt i, så länge den jag är med gillar det jag pysslar med. Ja, förresten föredrar jag om också jag gillar det förstås, helt osjälvisk är jag såklart inte.

Jag kan respektera åsikter om det allra mesta och människor har rätt att tycka och tänka vad de vill om saker och ting. När det kommer till förbud som ska omfatta alla kan jag dock inte acceptera förbud som bygger på att man ogillar att samtyckande individer håller på med något tillsammans. Det är då det blir moralism. Grunden ska vara att det är tillåtet att göra saker med varandra så länge alla inblandade är med på noterna. När saker sker mot någon inblandads vilja ska vi sätta stopp. Jag kan verkligen inte förstå, varken känslomässigt eller intellektuellt, hur människor kan ta illa upp för att människor gör saker som de gillar tillsammans. Det finns massor med saker jag inte för mitt liv skulle vilja göra själv, men jag har inga tankar på att förbjuda dem för alla andra.

Jytte Guteland får gärna säga nej till medier hon inte gillar, journalister kan välja att inte jobba på TV4 och konsumenter kan välja bort kanalen. Det är ett personligt val. Om det däremot förutsätts att alla andra ska göra likadant och att vi som inte kommer att göra det är onda, dåliga människor som borde skjutas, då är det inte ok längre. Personligen vill jag gärna ha mer erotik och nakenhet, ja varför inte mer porr också? Personligen förstår jag förstås inte upphetsningen med modern heterosexuell porr, men om det finns människor som gillar att titta på den och människor som gillar att spela i den finns det ingen anledning att stoppa den. Så länge det är ett fritt val att titta på eller medverka i så står det Jytte Guteland med flera fritt att välja bort den. På samma sätt är det självklart inte företags och organisationers uppgift att betala för anställdas porrkonsumtion när de befinner sig på tjänsteresa, men om de väljer att med sina privata pengar betala för det så kan ingen ha några synpunkter på det. Det är av den anledningen orimligt att kräva porrfria hotell – speciellt när de flesta har bärbara datorer med sig ändå.

Så fram för mer erotik, porr och nakenhet för alla som vill och låt de andra slippa.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2011/01/18/dags-for-mer-erotik-porr-och-nakenhet/

jan 13 2011

Vem äger din information i de sociala medierna?

USA:s rättsväsende begärde ut uppgifter om en isländsk parlamentsledamots aktivitet på Twitter, något hon givetvis motsatte sig. Nu uppmärksammas det att Twitter äger allt användarna producerar genom deras tjänst och att de är fria att använda den informationen som de vill. Än en gång aktualiseras frågan om sekretessen i sociala medier och vem som äger informationen.

Kommer du ihåg debaclet för ett par år sedan, när Facebooks användaravtal visade sig innehålla paragrafer som gav dem en ”oåterkallelig, evig” och ”världsomspännande” rätt att kopiera, använda och sprida det man skickat på sajten, exempelvis bilder? Facebook backade efter en proteststorm bland användarna och numera ger avtalet inte alls lika långtgående rättigheter för företaget. Även den uppdatering som gjorde att användarnas statusuppdateringar gjordes tillgängliga för vem som helst, såvida användaren inte gjort speciella inställningar, skapade vilda protester. Även denna gång tvingades Facebook att backa.

Twitters namnlogotyp och fågelsymbolNu har turen kommit till Twitter. Amerikanskt rättsväsende har begärt ut uppgifter om några användare kopplade till Wikileaks. Det handlar om alla deras meddelanden, vilka de har haft kontakt med, när och var de har twittrat och så vidare. Givetvis gick det inte att hålla detta hemligt eftersom det rör Wikileaks och extra problematiskt blev det eftersom en av de tre personerna vars uppgifter begärts ut är Birgitta Jónsdóttir, ledamot av det isländska parlamentet. Hon har unika möjligheter att bestrida utlämnandet av uppgifterna och har bland annat tagit kontakt med Islands justitieminister för att få hjälp med det. Det kommer garanterat finnas många intressanta diplomatiska dokument för Wikileaks att läcka efter den härvan.

Hur det än går med just denna utredning så aktualiserar det hela än en gång vem som äger informationen i de sociala medierna. Twitter har nämligen i sina användarvillkor gjort klart att de äger all information som produceras med tjänsten och att de får använda den som de vill, inklusive bearbeta och sälja den. Vibbarna känns igen från Facebook och det som tidigare lett till proteststormar. Det må vara hänt att publika tweets går att använda på andra sätt, de är ju ändå just publika. Däremot är det orimligt att Twitter kan använda information om t.ex. IP-adresser precis som de vill. Inte heller ska de kunna sälja vidare tweets hur som helst eftersom det finns upphovsrätt. 140 tecken räcker inte långt, men det går exempelvis att åstadkomma haikus. Dessa uppnår garanterat verkshöjd och måste anses skyddade av upphovsrätten.

Det stora problemet med de sociala medierna är just de stora tjänsternas försök att bereda sig tillgång till och makt över den information vi villigt delar med oss av. Oftast göms försöken i användarvillkoren och uppmärksammas inte förrän långt efter att tjänsterna lanserats. Det är en affärsidé, men något de sakta men säkert får lära sig är att användarna inte anser att de har rätt till informationen bara för att det är deras kanal som använts för att sända den. Användare av sociala medier delar gärna med sig av information i dem, ibland väldigt dumdristigt, men det är ändå ett val att dela med sig av viss information och till vissa människor. De flesta väljer vilka uppgifter de delar med sig av publikt och vilken de bara delar genom privata meddelanden. En sak ingen delar öppet är vilken IP-adress de använt för att ansluta till tjänsten. Många vill inte heller dela med sig av platsdata, även om det är möjligt. Trots det kan tjänstens ägare komma åt mycket av den informationen ändå och gömmer undan villkoren för detta långt ner i användarvillkoren i tron och hoppet att ingen kommer att orka läsa dit.

De sociala medierna är gratis för användarna och finansieras genom reklamintäkter på olika sätt. I de sammanhangen är information samma sak som pengar och det är självklart att företagen vill komma åt så mycket information som möjligt utan att betala för det. Det får många användare att bli skrämda och varje gång det kommer fram nya uppgifter om vad tjänsternas ägare kan ta reda på om dig, drar många öronen åt sig och säger att de aldrig mer ska använda tjänsten i fråga. Trots det minskar inte användningen av sociala medier, tvärtom. Det beror, förenklat, på att de fyller en funktion och ett tomrum i den mänskliga samvaron. De sociala medierna tilltalar oss som de sociala varelser vi är och möjligheterna att ha stadig social samvaro oberoende av avstånd i tid och rum överväger rädslan för att medieföretagen ska ta reda på saker om oss som vi inte vill att de ska veta. Samtidigt finns det en gräns för vad vi som människor går med på och det är något som Twitter, Facebook och alla andra vet. Det är därför Facebook har backat, för viktigare än att ha tillgång till all information är att ha tillräckligt många användare, för att det ska vara intressant för annonsörer och andra att köpa även den begränsade informationen som blir kvar.

Även Twitter kommer att få det hett om öronen under en period nu. Användarna kommer att förändra sitt beteende och exempelvis inte skicka känslig information som privata meddelanden genom tjänsten. Däremot kommer det ständiga coctailpartyt att fortsätta mer eller mindre som vanligt, eftersom Twitter alltid har varit ett väldigt offentligt forum där de allra flesta inte delar med sig av privat information i sina reguljära tweets. Antagligen kommer färre att dela med sig av lokaliseringsinformation, eftersom de inte vill bli spårade – trots att de flesta inte har någon anledning att oroa sig för just detta. Poeter som ägnat sig åt haikus kommer antagligen att publicera dem på annat sätt, tills det blir klart att tweets med verkshöjd är skyddade av upphovsrätten. Allt detta är dock detaljer. Precis som vanligt kommer användarna att stanna kvar på tjänsten och bara göra mindre förändringar i sitt beteende. Antagligen kommer Twitter också att tvingas att skriva om delar av användarvillkoren.

Dessutom kommer användarna tyvärr snart att glömma detta igen, trots att det skulle behövas en rejäl debatt om sekretessen och vem som äger din information i de sociala medierna. De gränssnitt som finns, med officiella uppdateringar och ”privata” meddelanden gör att många invaggas i en falsk känsla av säkerhet. Systemen är gjorda för att lura användarna att de kan dela med sig av saker i förtroende, utan att upplysa om vilken tillgång tjänsteleverantören har till den informationen. Inte heller är användarna medvetna om vilken information som lagras utan att de ser den, som exempelvis IP-adresser, operativsystem, webbläsare och en massa andra små detaljer. Fanns den informationen tillgänglig skulle fler tänka över valet av tjänst innan de skickade något, även om det fortfarande skulle finnas andra som inte brydde sig.

De sociala medierna är fortfarande nya kanaler för umgänge, underhållning och kommunikation, trots att de börjar få några år på nacken. Fortfarande har vare sig användare, tjänsteleverantörer eller lagstiftare lyckats bli på det klara med hur vi ska förhålla oss till dessa kanaler och ännu oftare tror användarna något helt annat än företagen bakom tjänsterna. Det kommer sakta men säkert att klarna och varje nytt uppmärksammat fall kommer att leda oss närmare en överenskommelse. Vägen kommer dock att vara kantad av många fler skandaler, uppror och proteststormar. Kanske byter vi från tjänster som inte klarar att leva upp till våra krav på integritet och sekretess, kanske kommer tjänster att kunna lura oss att de inte kommer missbruka förtroendet – se bara hur mycket information vi lämnar till Google, företaget med sloganen Don’t Be Evil) –och kanske kommer vi att bli avtrubbade till att acceptera att mer av våra liv blir tillgängliga för andra. Vägen framåt kommer innehålla element av alla dessa utvecklingar men idag vet vi inte i vilka mängder. Det enda vi vet är att de alla kommer att vara inblandade.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2011/01/13/vem-ager-din-information-i-de-sociala-medierna/

jan 12 2011

Det nya borgerliga uppdraget – och det liberala

Borgerligheten står inför nya utmaningar och Svenska Dagbladet har initierat en debatt om vad allianspartierna behöver göra för att fortsätta behålla makten även 2014. Debattens rubrik, Det nya borgerliga uppdraget, avslöjar dock varför det är dömt att misslyckas på sikt.

Middagsbjudning med levande ljus på bordetVad är egentligen borgerligheten och borgerliga värderingar? Den frågan måste besvaras olika beroende på vilket område frågan gäller och även då blir det allt svårare att besvara frågan – i varje fall om frågan ställs till förmodat borgerliga människor. Ställer du frågan till de borgerliga partierna blir svaren mer likartade. Anledningen är enkel. Genom att de borgerliga partierna under lång tid varit opposition mot ett regerande socialdemokratiskt parti har de sakta men säkert närmat sig varandra av den enkla anledningen att de inte sett något alternativ till ett borgerligt samarbete för att nå regeringsmakten. Alliansen är bara det sista steget i denna utveckling. Om målet är att nå regeringsställning till varje pris är resonemanget sunt. Effekten har dock blivit två regeringsalternativ där det ena är övervägande socialdemokratiskt och det andra övervägande konservativt.

Lite historia

För 100-150 år sedan var det politiska landskapet annorlunda. Liberalerna stod på barrikaderna tillsammans med socialdemokrater och socialister för att driva igenom en allmän och lika rösträtt. Sista steget togs 1921 då även kvinnor fick rätt att säga sin mening i de allmänna valen. Där någonstans slutade också samarbetet och den socialdemokratiska demoniseringen av liberalerna tog sin början. Genom att ta avstånd från kollektivt ägande av produktionsmedlen och skatter med syfte att utjämna skillnader i inkomst blev liberalerna misshagliga samarbetspartners till den forna gemensamma huvudfienden Högerpartiet. Med den starka ställning socialdemokraterna började få vid den här tiden var det lätt att lyckas med kampanjen och därmed klumpa ihop liberalerna med de konservativa och därmed göra dem till en enhet, de borgerliga.

För socialdemokratin var det inte enbart fråga om ideologi, även om det självklart spelade in. Demoniseringen av liberalerna stärkte också socialdemokratins ställning och möjliggjorde det socialdemokratiska maktmonopolet. När liberalerna ansågs tillhöra fiendens sida var det lättare att kapa banden och övertyga väljarna om att det inte gick att ha dem som stöd för att regera. Liberalernas stora misstag var i sammanhanget att inte utmana bilden utan att istället successivt närma sig högern, sedermera moderaterna. Därmed accepterade man socialdemokraternas historieskrivning och världsbild. Liberalerna kapitulerade inför föreställningen att det enda som spelade roll var plånboksfrågorna och att världen därmed gick att dela in i höger och vänster, fattiga och rika. Klasser blev det enda relevanta i politiken och värderingar om hur människor skulle få leva sina liv sopades undan som oviktiga med hjälp av siffror på inkomstklyftorna.

Nutid

Orange ballong med texten "Allians för Sverige" och en folksamling i bakgrunden.Klipp till 2000-talet. Efter valet 2002 insåg även moderaterna att något behövde göras om socialdemokraternas maktmonopol skulle brytas. Lösningen blev Allians för Sverige som samlade de fyra borgerliga partierna under en flagga. Väljarna kunde för första gången få ett klart svar på vad en majoritetsregering ville genomföra. Efter att ha levt med socialdemokratiska minoritetsregeringar beroende av vänstern och miljöpartiet, var det en frisk fläkt och många valde därför tydligheten före osäkerheten i valet 2006. Strategiskt var det ett korrekt val. Effekten blev att socialdemokraterna tvingades ge upp makten och, efter ett haveri politiskt i det rödgröna blocket samt ett splittrat socialdemokratiskt parti, fick se sig besegrade även i valet efter. För borgerlighetens del var det dock en pyrrhusseger, då moderaterna gick framåt men övriga borgerliga partier backade eller stod stilla. Allians för Sverige blev plötsligt liktydigt med moderaterna med bihang. Samtidigt har moderaterna tagit på sig en pragmatisk roll, något som öppnat för de övriga borgerliga partierna att plocka upp desillussionerade moderata väljare.

Effekten av detta har blivit att de tre övriga borgerliga partierna på olika sätt gjort egna tolkningar av konservatismen, oftast under andra namn, för att kunna locka till sig de väljare som moderaterna håller på att tappa. Det gör också att de liberala inslagen i Alliansen blir allt färre och i princip enbart består av enskilda eldsjälar i de respektive partierna, ofta rebeller som ses på med oblida ögon av partiledningen. Tydlighet är viktigt i politiken, speciellt för partier. För dagens partier har det dock blivit liktydigt med att alla ställer sig bakom de senaste utspelen och försvarar dem, även om de är oförenliga med den ideologi som partiet sägs stå för – jämför exempelvis Folkpartiets förslag om burqaförbud eller tvångskommendering av föräldrar till skolan och hur de förhåller sig till vad de flesta människor uppfattar som liberalism.

Det nya uppdraget

Var lämnar då detta borgerligheten? Det enkla svaret är att borgerligheten allt mer blir konservativ, vilket är vad socialdemokraterna alltid anklagat den för att vara – även när det socialdemokratiska skällsordet nyliberal använts. Det borgerliga uppdraget kommer allt mer att bli att vara ett tydligt regeringsalternativ i kontrast mot det rödgröna blocket, vilket också kommer medföra att uppdraget är att beskriva konservativa människors uppfattning om vardagen och hur vardagen bör lösas. I det uppdraget finns det däremot inte plats för liberalismen. Ska liberalismen ha en plats i det borgerliga uppdraget, måste liberalerna gå i direkt konflikt med de konservativa krafterna när det gäller exempelvis könstillhörighetsfrågan, migrationspolitiken, integritetspolitiken, övervakning och mycket annat. Eftersom det inte kommer att komma några sådana förslag från regeringen återstår det att driva frågorna i riksdagen – något som med dagens praxis visat sig omöjligt. Det blir ramaskri bara en eller två riksdagsledamöter hotar med att rösta mot regeringens linje och moderaterna försöker skrämmas med regeringskris om så händer.

Liberaldemokraterna logoMed andra ord återstår bara att skilja ut det liberala uppdraget från det så kallade borgerliga. Det nya liberala uppdraget måste således bli att konsekvent driva liberala frågor, ibland tillsammans med regeringen och ibland emot den. Med nuvarande regering handlar det om att driva ekonomisk liberalism tillsammans med regeringen, medan frågor som exempelvis integritet, övervakning och familjepolitik måste drivas i riksdagen. En regering med starkt grönt inflytande skulle få en till stora delar omvänd fördelning. I vissa enskilda frågor skulle samarbetet säkerligen kunna drivas i motsatt riktning eller över alla blockgränser. Poängen är dock att liberalismens uppdrag måste vara att återta positionen som en egen ideologi och slänga ut föreställningarna om att det bara finns höger och vänster i politiken. Den axeln är bara relevant i ekonomiska frågor och inte alltid ens i dessa. Socialism, konservatism och liberalism är tre grundläggande olika ideologier, med vissa överlapp beroende på tolkning eller vilken filosof som prioriteras.

Vissa hävdar förstås ideologiernas död, det är ingen nyhet. Samtidigt efterlyser väljare tydlighet i politiken. Den tydligheten uppnås inte genom utspel som för dagen verkar ligga rätt enligt opinionsmätningarna. Istället krävs en grundläggande syn på världen som gör att det går att förutsäga politiska ställningstaganden även i frågor som inte var aktuella i den senaste valrörelsen. En värdegrund och världsbild, en så kallad ideologi, utgör inte bara en sådan bas utan är också en försäkring mot beslut som gynnar enskilda intressen. Genom att vara konsekvent vinner man väljare och förtroende. Alliansen har varit relativt konsekvent, men alltid konsekvent konservativ.

Det nya borgerliga uppdraget att fortsätta skapa ett konservativt regeringsalternativ måste alltså kompletteras med ett liberalt uppdrag att skapa ett liberalt alternativ. Dessa två kommer säkert att komma bra överens och kommer att kunna ha ett gott samarbete, men de kommer aldrig att vara förenliga under en gemensam politisk flagg. Eftersom Alliansen inte kommer att erkänna det, är det upp till liberalerna att avslöja Alliansens nya kläder för vad de är.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2011/01/12/det-nya-borgerliga-uppdraget-och-det-liberala/

jan 10 2011

Olaglig privatkopieringsavgift

 

Privatkopieringsavgiften som Copyswede nu vill ta ut på hårddiskar och USB-minnen verkar strida mot lagen. Jag är ingen jurist, men så här står det i Upphovsrättslagen (1960:729), kap 2 §26k (med min kursivering):

26 k § När en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet tillverkar eller till landet inför anordningar på vilka ljud eller rörliga bilder kan tas upp och som är särskilt ägnade för framställning av exemplar av verk för privat bruk, har upphovsmän till skyddade verk som därefter har sänts ut i ljudradio eller television eller som har getts ut på anordningar genom vilka de kan återges rätt till ersättning av näringsidkaren.
Upphovsmännen har dock inte rätt till ersättning, om de tillverkade eller införda anordningarna skall
1. användas till annat än framställning av exemplar av verk för privat bruk,
2. föras ut ur landet eller
3. användas till framställning av exemplar av verk till personer med funktionshinder. Lag (2005:359).

 

Manlig fotograf som siktar med kameran snett uppåt
En av de bilder jag och många fotografkolleger ska betala en avgift för att få lagra

Det betyder att avgiften inte får tas ut på något som inte ska användas för annat än framställning av verk för privat bruk. Det betyder att det alltså vore olagligt för branschen att ta ut avgiften på de externa hårddiskar jag har köpt för att kunna lagra mina bilder på. Jag som aktiv amatörfotograf försöker snarast hitta ett sätt att tjäna pengar på mina egna bilder, då vill jag inte betala en avgift till Copyswede för att få rätten att lagra dem. Jag misstänker att även många andra använder externa hårddiskar för säkerhetskopiering och lagring av andra dokument, inte just för ”framställning av exemplar av verk för privat bruk”. Gissningsvis är det de interna hårddiskar som monteras i serverrack som är de som främst används till att framställa kopior av verk. Med lite logik så innebär det att det borde vara interna hårddiskar som skulle beläggas med en kopieringsavgift, inte de externa. Problemet är då att alla datorer måste ha en intern hårddisk till system och programfiler, som inte heller är ”framställning av exemplar av verk för privat bruk”.

Slutsatsen måste alltså bli att Copyswede helt enkelt får lov att ge sig och lägga ner sina krav på att få ta ut avgifter på hårddiskar och USB-minnen (vem fasen använder förresten ett USB-minne för att kopiera över filmer osv till, de är ju superslöa?). Det är högst osannolikt att en domstol skulle gå på deras linje, om de väljer att driva frågan hela vägen dit. Enda chansen de har är om de kan kontrollera vad en person tänker använda sin hårddisk till, något som givetvis är omöjligt i praktiken.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2011/01/10/olaglig-privatkopieringsavgift/

jan 05 2011

Lämna FP – Årets trend 2011?

I september 2010 tog jag beslutet att aktivt delta i bildandet av det nya partiet Liberaldemokraterna. Folkpartiet, de så kallade liberalerna, hade under en längre tid gjort mig allt mer besviken. De ideal som drev mig att gå med i Liberala ungdomsförbundet såg jag inte längre skymten av i moderpartiet. När min blogg fylldes till bredden med angrepp på mitt eget parti från liberalt håll kände jag att jag var tvungen att göra något och när jag blev erbjuden att hoppa på projektet kände jag att det var självklart. Jag har inte ångrat beslutet en sekund och under 2011 kommer jag att slutgiltigt lämna FP bakom mig.

2011 har knappt hunnit vakna förrän en av mina gamla bekanta från LUF, Jessica Presits, också aviserar sitt utträde ur FP. Hon känner att hennes värderingar inte stämmer överens med de liberala och hon går därför nu över till Kristdemokraterna. Det är inget som förvånar mig, jag har hängt med i hennes resonemang under en längre tid och jag vet att hon är mer konservativ än vad Folkpartiet är, de ärkekonservativa herrarna Björklund och Pehrson till trots.

Jessica hänvisar till att hon inte kan gå med på värderingar som att vara emot sexköpslagen eller att förespråka en liberalare syn på droger. Däremot gillar hon skolpolitiken och försvarspolitiken, men är rädd att FP kommer att falla till föga för de krafter som tycker att den så kallade kravliberalismen nått vägs ände och utvecklas till ett tokliberalt parti.

Mitt beslut att lämna FP grundas på många saker, men ett par av dem är att jag vill avskaffa sexköpslagen och att jag vill ha en liberalare syn på droger. Det kommer aldrig att hända i FP, istället driver partiet på en export av sexköpslagen till fler länder och Johan Pehrson jobbar hårt på att få drogtesta barn i jakten på oönskade substanser. Den så kallade kravliberalismen är rent allmänt en illa dold rörelse för att föra Folkpartiet in på ett klassiskt konservativt spår. Det är nära på garanterat att Folkpartiet kommer att fortsätta på den inslagna vägen och inom kort bli ett klassiskt konservativt parti. Utvecklingen är inte underlig, med tanke på att partiet kommer ur frisinnade värderingar, där religion och nykterhet varit ledord. Jag önskar partiet lycka till och med den utvecklingen kanske Jessica också kommer att återvända till FP, när de lämnar liberalismen bakom sig. Jag kommer däremot aldrig att känna mig hemma i ett konservativt parti och därför måste jag i år ta farväl av det parti jag har varit medlem i sedan 2002.

Frågan är vilka som blir kvar i partiet. Om de konservativa lämnar tillsammans med Jessica och liberalerna lämnar tillsammans med oss i Liberaldemokraterna, vilka blir då kvar att driva partiet framåt? Trenden verkar ju vara att lämna partiet, genom båda de ideologiska utgångarna. Partiet kommer sannolikt inte att kollapsa, till skillnad från andra partier som ligger i farozonen, men framtiden är fylld av frågetecken. Om årets trend är att lämna Folkpartiet bakom sig, vilka fyller då hålen i medlemsmatrikeln? Svaret på den frågan kommer att vara riktigt intressant.

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2011/01/05/lamna-fp-arets-trend-2011/