Klart vem som ska styra, oklart hur

Valresultatet är ännu inte färdigt och många frågetecken återstår att räta ut. Vad vi vet är dock att Alliansen är i särklass största block, att Sverigedemokraterna sitter i riksdagen de närmaste fyra åren och att Alliansen fick en större andel av rösterna i år än 2006. Vem som ska bilda regering är därmed redan klart, frågan är bara med vilket stöd.

KAOS. Det ordet förekommer mycket i rapporteringen om valresultatet, men främst i de medier som har en tydlig vänsterprofil. Övriga medier, inklusive de statliga förmodat neutrala medierna, utelämnar det ordet. Valresultatet är nämligen tydligt, även om detaljerna inte är det. Alliansen har fått förnyat förtroende, genom att inte bara behålla sina väljare utan dessutom ta fler röster i detta val än vad de fick i det förra. I en enkel värld hade det varit det berömda det.

Nu är valsystemet dock inte så enkelt. Vad som skett sedan förra gången är att Sverigedemokraterna har tagit sig in i riksdagen och därmed tar mandat från alla håll. Innan de kom in var det fullt möjligt att ha egen majoritet i riksdagen utan att ha en majoritet av de faktiska rösterna bakom sig. Nu blir det svårare. Utöver det fördelas mandat dels utifrån valkretsar, dels genom ett antal utjämningsmandat. Det gör att ett block i teorin kan ha en de facto majoritet av rösterna utan att för den skull besätta en majoritet av stolarna i riksdagen. Än så länge vet vi inte de faktiska siffrorna, men det spekuleras i att det är precis den situationen vi kan komma att få när de sista resultaten presenteras på torsdag morgon.

Riksdagshuset

Hur kommer styrkeförhållandena att se ut på Helgeandsholmen de kommande fyra åren?

Samtidigt som vi har alla dessa problem är ändå en sak klar: det svenska folket vill att Sverige även i fortsättningen ska styras av en alliansregering. Det rödgröna alternativet är sågat jämsmed fotknölarna, socialdemokratin fortsätter sin långsamma implosion och Sverigedemokraterna må ha kommit in i riksdagen men har definitivt inte ett allmänt mandat från hela Sverige att styra och ställa över landets framtid från riksdagens talarstol. Det enda oppositionsparti som går stärkt ur valrörelsen är Miljöpartiet. Lägger man till detta att MP har en politik som ligger förhållandevis nära Alliansens, mycket närmare än något av de andra tre oppositionspartierna i riksdagen, är partiet den naturliga och enda tänkbara samarbetspartnern om det blir aktuellt att bilda en majoritetsregering över blockgränsen.

Miljöpartiets kategoriska avvisande av Alliansens utsträckta hand är på så vis märkligt. Maria Wetterstrand vill att Fredrik Reinfeldt ska förhandla med hela den rödgröna oppositionen. Antingen är det ett väldigt underligt sätt att förhandla på, eller så menar Miljöpartiet på allvar att 20 sverigedemokrater i riksdagen är en situation som kräver en nationell samlingsregering. Det finns nämligen mycket små, om ens några, chanser att alliansen kan sitta i regering med socialdemokraterna eller vänsterpartisterna utom i en nationell krissituation. Politiken är helt enkelt alldeles för olika.

När det gäller Miljöpartiets inställning är det mest intressanta att de hävdar att det rödgröna samarbetet ska kvarstå under mandatperioden. Det fungerar bara med en av de tre lösningar som finns på problemet att skapa en regering som inte samarbetar med Sverigedemokraterna: att Alliansen bildar en minoritetsregering. Enda sättet en sådan regering kan fällas är nämligen att de rödgröna samarbetar med SD om ett gemensamt budgetförslag och på så sätt fäller regeringens egna budget. Det kommer inte att hända, eftersom de rödgröna vägrar samarbeta med SD om någonting alls. Alliansen sitter därmed kvar med de rödgrönas indirekta, tysta stöd.

De andra två lösningarna kräver att det rödgröna samarbetet avslutas. De alternativ som finns är nämligen att MP går över till Alliansen, eller att Centern och Folkpartiet sätter sig i regering med S och MP – för inget av Alliansens partier skulle drömma om att sätta sig i en regering där också Vänsterpartiet har ministerposter. Det sistnämnda alternativet är dock högst osannolikt.

Än är det bara tisdag och rösträkningen pågår frenetiskt. När detta skrivs har 2269 av 6063 valdistrikt räknats. Fortfarande är det möjligt för Alliansen att ta 175 mandat och därmed ha egen majoritet i riksdagen – några bedömare beräknar att det  kan vara så lite som ett tusental röster som saknas, något som inte är omöjligt att få genom de sena förtidsrösterna och utlandsrösterna – båda är dessutom fler i år än någonsin tidigare. Jag är försiktigt optimistisk när det gäller den möjligheten, jag tror att det kan gå vägen. Det vore i så fall det bästa, eftersom det neutraliserar alla Sverigedemokraternas anspråk på inflytande. Med en stabil regeringsmajoritet kommer de inte att kunna förhindra beslut eller utöva utpressning.

De närmaste dagarna kommer att bli spännande, både med avseende på de faktiska styrkeförhållandena i riksdagen och hur regeringsfrågan löses om Alliansen inte tar in de tre sista mandat de behöver för egen majoritet. Det enda som vi vet med säkerhet är att Sveriges Statsminister även fortsättningsvis heter Fredrik Reinfeldt och att alla de fyra allianspartierna kommer att ingå också i den kommande regeringen.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/09/21/klart-vem-som-ska-styra-oklart-hur/

Det liberala valet i Stockholms stad

Någon minut innan det här inlägget publiceras stängde vallokalerna. Det betyder att jag som kampanjledare för Folkpartiet liberalerna i Rinkeby-Kista kan berätta om mitt eget val. Att göra det innan skulle innebära att jag inte fullgjort mitt uppdrag till fullo. Jag är nämligen i första hand liberal och i andra hand folkpartist. Det gjorde att jag efter mycket funderingar bestämde mig för att rösta på det mest liberala partiet i kommunvalet i Stockholms stad. Det partiet är för tillfället inte Folkpartiet utan Centerpartiet. Mitt kryss gick till Per Ankersjö.

Liberalismen är en ideologi som kan vara svår att greppa till fullo. Det brukar ibland sägas att det finns lika många liberala ideologier som det finns liberaler och det är antagligen inte så långt ifrån sanningen. Liberalismens grundläggande tro på individen gör också att individen får stora möjligheter att själv tolka ideologin. Det är både bra och dåligt och framför allt gör det att det kan vara svårt att ha ett liberalt parti som alla anser är liberalt.

Folkpartiet liberalerna gör ett bra jobb att försöka vara ett sådant parti, men misslyckas förhållandevis ofta. På riksplanet har vi sett konstiga utspel om burka- och niqabförbud, eller krav på att föräldrar ska tvingas komma med till skolan när deras barn är stökiga. Samtidigt finns det många klockrena liberaler på riksplanet och min favorit är Amanda Brihed, en stark kvinna som aldrig kompromissar med ideologin. Det gör att jag har tilltro till partiet och att jag för tillfället inte kan tänka mig att rösta på något annat parti i riksdagsvalet. På samma sätt har jag tilltro till liberalismen i landstinget och självklart fick Folkpartiet liberalerna min röst även där.

Folkpartiet liberalernas och Centerns loggorI Stockholms stad är det annorlunda. Där är Centerpartiet mycket mer uttalat liberalt och har starka liberala företrädare som Per Ankersjö och Helen Törnqvist. Centerpartiet är också mer ideologiska och håller fast vid liberala principer. Folkpartiet kompromissar å sin sida alldeles för ofta med de liberala värderingarna för att vinna röster. Det mest uppenbara exemplet handlar om en gemensam antagningsregion till gymnasieskolan. Folkpartiet i alla länets kommuner – utom Stockholms stad – är för att alla elever i hela länet ska kunna välja gymnasieskola fritt, utan att vara bunden av kommungränser. Det är också det liberala sättet att se på det. Folkpartiet i Stockholms stad är kategoriskt emot det. Anledningen är inte ideologisk, tvärtom erkänner de flesta att det vore mest liberalt att sälla sig till länets åsikt. Nej, istället handlar det om att FP är rädda att förlora viktiga röster i exempelvis Bromma om man företräder en åsikt som gör att ”förortsungar” kan komma och ta platser i gymnasier som Brommaväljarna anser ska vara reserverade till deras barn. I ärlighetens namn måste det förstås nämnas att det i princip inte finns något parti i Stockholms stad som vågar vara för den gemensamma antagningsregionen, med samma argumentation även om det är olika hur ärlig man är med det.

Inför valet bestämde jag mig för att göra en genomgång av skillnaderna mellan Folkpartiet liberalerna och Centerpartiet i Stockholms stad. Enklast var förstås att fråga gruppledaren, Per Ankersjö, vilket jag också gjorde. När jag fick veta vad som skiljde partierna åt insåg jag att jag var klockren centerpartist just i kommunvalet. Det handlar om små saker, som att centern öppnar mer för friskolor och att det inte nödvändigtvis måste finnas kommunala alternativ i alla stadsdelar. Det som främst fäller avgörandet är dock att Centerpartiet bejakar utveckling och framför allt höga hus överallt där de kan passa in, medan Folkpartiet intar en underlig konservativ ståndpunkt och tycker att Stockholms innerstad ska vara fredad från synlig förändring. Anledningen är som så ofta inte i första hand ideologisk utan ett strategiskt beslut för att vinna nya väljargrupper.

Stockholm Waterfront Building, nattbildJag har alltid varit utvecklingsvän och har länge tyckt att det behövs fler höga hus i Stockholm – inte bara enstaka punkthus utan hela områden med en högre höjd. Generellt borde det byggas på ett par-tre våningar i höjd på de flesta hus i staden. Undantagen är givetvis områden som Gamla stan eller söders träkåkar. En gång i tiden vågade vi bygga på höjden – ta kungstornen som exempel. Tyvärr  har modet försvunnit och numera vågar ingen bygga något som kan synas eller märkas. Det är ett under att Stockholm Waterfront kunde byggas över huvud taget, men jag är väldigt glad att det blev av. Därför blev jag väldigt ledsen när det visade sig att Folkpartiet var så utvecklingsfientliga på detta område, än mer så när det gjordes till en profilfråga inför detta val. Det är svårt att stödja ett parti helhjärtat när en av ens egna hjärtefrågor går helt på tvärs med en av partiets profilfrågor. Jag har också vägrat befatta mig med valmaterial som handlat om detta, något som gått bra eftersom jag bor i ytterstaden, där FP kan tänka sig att bygga på höjden. Här ute är jag inte heller ensam om att ifrågasätta varför partiet har intagit denna underliga ståndpunkt. Det är helt obegripligt för många av oss mer ideologiskt sinnade liberaler.

Jag är antagligen inte den bästa kampanjledaren, eftersom jag bryr mig mer om ideologi än om att maximera röster. Jag är otroligt trött på valrörelsen, eftersom så många intressanta bloggare förvandlats till partimegafoner utan egen vilja och egna åsikter. Samtidigt tror jag på det som Birgitta Ohlsson predikar, att Värderingar Vinner Val. Jag tror stenhårt på att man i längden vinner fler röster på att vara konsekvent i sin ideologi och att vara förutsägbar i sina ståndpunkter. Det är omöjligt att täcka in alla sakfrågor i ett valmanifest, speciellt eftersom man aldrig vet vilka frågor som kommer att bli stora under den kommande mandatperioden. Det kommer ständigt nya, oförutsedda frågor man måste ta ställning till. Om ett parti har en konsekvent ideologi, fri från populism, är det lättare att ha förtroende för partiet. Tyvärr är det få partier som idag kan sägas vara så ideologiskt renläriga. Ett undantag är just centern i Stockholms stad.

Jag gör mig antagligen inte många nya vänner inom mitt eget parti idag, genom att berätta om mitt ställningstagande för Centerpartiet. Samtidigt måste jag vara klar och tydlig med detta för att vara ärlig mot mig själv. De karriärfokuserade partister som jag eventuellt gör mig till ovän med, kan jag faktiskt vara utan. För mig handlar politik inte om att maximera röster. För mig handlar politik om visioner, ärlighet och ideologi. Politik är att vilja förändra, inte att vilja göra karriär. Politik är att vara sann mot sina egna övertygelser, inte att anpassa sin åsikter efter den allmänna opinionen. Den som inte skriver under på detta har jag svårt att känna respekt för, oavsett politisk tillhörighet.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/09/19/det-liberala-valet-i-stockholms-stad/

Politiken förbrödrar

Jag har nu stått mitt första pass utanför vallokalen i Husbygårdsskolan. Innan dagen är slut kommer jag att ha stått där i sammanlagt sex timmar. Vad som slår mig, precis som det ofta slår mig när man umgås med politiker från hela åsiktsspektrat, är att politiken förbrödrar. Hittills har Moderaterna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna bjudit oss alla på fika. Jag har haft en kort men intressant debatt om John Stewart Mill med Rättvisepartiet Socialisternas representant och jag har rent allmänt haft väldigt trevligt i sällskap med övriga partier.

Moderater med valsedlarAnledningen är antagligen ganska enkel, för även om vi har väldigt skilda åsikter om hur landet ska styras, har vi ett gemensamt intresse och en kunskapsgrund som vi gemensamt står på. Vi är alla engagerade i politiken för att vi vill förändra samhället och förbättra människors livssituation. Att vi har olika idéer om hur det görs bäst är sekundärt och den ömsesidiga respekten gör att vi kan ha korta och underhållande debatter med varandra, samtidigt som vi delar ut valsedlar för partier med vitt skilda åsikter.

Jag har också fått nya idéer och vinklar på många saker. Rättvisepartiet Socialisternas representant uppmärksammade mig exempelvis på att privatiseringar kan innebära problem med yttrandefriheten. Han påstod att meddelarskyddet inte täcker den som är anställd i privat sektor. Jag har svårt att tänka mig att det är så illa som han försökte framställa det, men det är något som är värt att titta på. Som liberal är de grundläggande mänskliga rättigheterna heliga och om det är så att man inte omfattas av grundlagsskyddet när man arbetar i privat sektor, är det något som måste ses över.

Om 20 minuter går jag på pass två av tre för dagen. Det ska bli kul att se vilka nya diskussioner jag hamnar i och vad det kan leda till, kanske får jag mer inspiration till blogginlägg exempelvis. Oavsett vilket uppskattar jag både möjligheten att diskutera och den sköna stämning som blir valarbetare emellan. Respekten och engagemanget ger energi på ett väldigt positivt sätt. Jag gillar’t.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/09/19/politiken-forbrodrar/

Kryssa kandidater, inte affischer

För några dagar sedan var jag i Globen på en karriärmässa. På vägen dit passerade jag lite valaffischer från Folkpartiet liberalerna och som vanligt var det läge att ge ifrån sig en djup suck. Affischerna var nämligen vandaliserade, som vanligt. Vissa av dem hade bara fått sina budskap överkryssade, men en av dem hade blivit överaffischerad av Kommunistiska partiet.

Efter att alliansens affischer blivit kliniskt utrensade både i Husby och vid Slussen så är det här inget som överraskar. Däremot blir jag fortfarande lika trött varje gång jag ser det. Vad finns det för mening med att rensa ut andra partiers affischer eller förstöra dem? Vad är det som är så svårt med att respektera att människor har olika åsikter? Det finns många vars åsikter jag inte ger mycket för, men jag skulle aldrig få för mig att försöka hindra dem från att uttrycka dem. Däremot argumenterar jag gärna emot dem. Det avspeglas också här på bloggen; jag har under alla de år jag bloggat bara varit tvungen att ta bort en enda kommentar på något av mina inlägg, på grund av att den gick över gränsen för det som kunde anses vara lagligt. Den principen håller jag fast vid och jag önskar att fler gjorde det.

Det finns många sätt att ge uttryck för sina åsikter utan att förstöra för andra. När det gäller valet så har alla sin chans att lägga en röst i lådan idag och att kryssa den kandidat på listorna som man tycker bäst om. Det är bättre att göra så än att kryssa över andra partiers budskap. Utan respekt för åsiktsfriheten saknas förutsättning för demokrati.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/09/19/kryssa-kandidater-inte-affischer/

Visionär måndag

Alla människor är olika, om det råder det inga tvivel. Trots det är det många som tror att det går att stöpa alla människor i samma form när det gäller exempelvis arbetsrätt, föräldraförsäkring eller utbildning. Det är dömt att misslyckas och dagens vision handlar om ett samhälle där alla tillåts att vara de unika individer de omöjligt kan undgå att vara.

I never could get the hang of Thursdays. Citatet är hämtat från Arthur Dent i Douglas Adams underbara Liftarens guide till galaxen. Jag använde det när jag instiftade mina visionära torsdagar, utan att ana att jag i ännu större utsträckning inte skulle lyckas få grepp om torsdagarna. Hittills har jag haft en visionär torsdag, en visionär söndag och en fredagsvision. Idag blir det en visionär måndag. Det där med torsdagar verkar vara ännu mer svårgripligt än Arthur Dent någonsin kunnat tro. På något sätt är just det här en extrem av hur jag är. Jag brukar sällan vara dagvill, däremot är det inte helt ovanligt att jag har dålig koll på tiden. Det är skönt att jag numera har ett jobb med flextid, eftersom det passar mig bäst att jobba lite olika, oregelbundna tider än att hela tiden passa tider på minuten.

Just detta faktum är en av de saker som gör mig unik som individ. Jag är förstås inte ensam om att inte vara anpassad för rigid tidpassning, men detta tillsammans med många andra egenskaper formar mig som individ. Det innebär till exempel att jag sannolikt inte är lämpad för alla typer av arbeten. På samma sätt är det med alla andra människor. Det går inte att försöka stöpa alla människor i samma form och det är något både arbetsmarknad och andra regelverk måste ta hänsyn till. Min vision om samhället är just ett sådant samhälle, där individer tillåts att vara just individer.

Det kan bli lättare att förstå vad jag menar genom några exempel.

Vi startar i arbetsmarknaden. Där måste individuella egenskaper och prestationer ligga till grund för utvecklingen i större utsträckning än i dag. Kollektivavtal är en bra grund att stå på när det gäller arbetsrätt och löneutveckling, men då måste de vara skrivna utifrån prestationer och inte senioritet eller antal arbetade år. Av den anledningen är sist in, först ut en dålig princip. Bäst lämpad för arbetet ska vara vägledande för vilka som blir kvar, inte hur länge de arbetat på samma ställe. Av den anledningen ser jag framför mig ett samhälle där staten reglerar mindre i arbetsrätten och bland annat avskaffar turordningsreglerna. Därefter tar facket vid och bevakar att den reformen inte används för att ta in billigare arbetskraft som är sämre på arbetet. Det ger möjlighet till individer att själva prioritera och att få utdelning efter prestation, vilja och kraft. Det ska vara tillåtet att göra sina egna val, oavsett om detta gäller att jobba 60 timmar i veckan för högre lön, eller 35 timmar och prioritera fritid, familj eller liknande.

Föräldraförsäkringen är nästa anhalt. Jämställdhet är viktigt och fler män borde ta ut dagar från den ledighet vi erbjuder. Min vision är dock att det inte ska behövas kvotering för att åstadkomma detta, utan att föräldrar själva kan fördela dagarna mellan sig – och ännu hellre till fler än bara sig själva. Föräldraförsäkringen bör i mitt tycke höra till barnet och inte till föräldrarna. Det är barnet som ska ha möjlighet att vara hemma med odelad uppmärksamhet under sin första tid i livet, det är så små barn mår bäst. Det är då bättre för barnet att föräldrarna delar dagarna som de vill, kanske med mor- och farföräldrar, kanske med fler vårdnadshavare än de maximalt två som lagen idag tillåter. Min vision är mer frihet till individerna att själva bestämma och att kön inte ska ingå i beräkningen av hur fördelningen sker.

Bland det viktigaste för individuell utveckling är ändå utbildningen och skolan. Här har vi sen många år fått en utveckling där alla i princip måste genomgå den i teorin frivilliga gymnasieutbildningen. Den har dessutom utformats så att alla gymnasieprogram ger högskolebehörighet. Det gör att praktiskt lagda ungdomar, som inte har några planer på att studera statsvetenskap, tvingas läsa teoretiska ämnen som de sannolikt inte har användning av senare i livet. Följden blir skoltrötthet och avhopp. I mitt samhälle anpassar vi utbildningen efter individen och tar bort påtvingad högskolebehörighet från gymnasiet. Eftersom gymnasiet är en frivillig skolform ska det som varje individ behöver veta för att klara sig i samhället istället läras in i grundskolans första nio, eller numera snarare tio år. Därefter kan alla välja om de vill läsa teori eller inte. Det förutsätter givetvis att alla kan läsa upp teorin senare om de så vill, och då konkurrera om platser till högre utbildning på samma villkor som dem som läste teorin redan i gymnasiet. Oavsett den praktiska lösningen så vore det systemet bättre för alla, både individer och samhälle.

Samhället jag drömmer om låter individerna själva välja hur de vill leva sina liv. Regelverk och lagstiftning ska minimeras för att utgöra en grundpelare just för individuella val och prioriteringar. Varken staten eller aktörer exempelvis på arbetsmarknaden ska sätta sig över människors egna livsval, vare sig det gäller att uppmana till eller avskräcka från valmöjligheter. Varken hur, med vem, var eller när du väljer att leva ditt liv ska vara något som styrs av andra än dig själv. Då uppnår vi ett fritt samhälle. Det är mot denna vision jag arbetar och det är därför jag är engagerad politiskt.

Intressant?

Permalänk till denna artikel: https://perpettersson.eu/2010/09/13/visionar-mandag/