Företrädare för Claphaminstitutet frågar idag på SvD Brännpunkt ”Är all kärlek verkligen bra?” och hänvisar till att ”en betydande del av svenska folket” står på samma sida som de själva när det gäller att vara emot samkönade äktenskap. Att hänvisa till att kristna samfund och troende kristna är emot samkönade äktenskap är dock helt ovidkommande när det gäller juridiska spörsmål i en modern sekulär stat.
Vad som är mer intressant är att Claphamninstitutet eftersöker svar från Broderskapsrörelsen var de står i frågan om månggifte.
Innebär påståendet att ”All kärlek är bra kärlek” att Broderskap stöder RFSU:s krav på att ”möjligheten att fler än två personer kan ingå civilrättslig registrering med varandra bör utredas”?
Miljöpartiets partistyrelse har likaledes ett kongressuppdrag att forma ett förslag på en köns- och antalsneutral äktenskapslagstiftning och vänsterpartiets förre parti- styrelsemedlem Torbjörn Tännsjö kan tänka sig månggifte, gruppäktenskap och enkönade och tvåkönade syskonäktenskap.
Well, om jag skulle gissa så är inte Broderskapsrörelsen för detta. Det är inte liberaler, per definition. För mig som liberal är det dock självklart att ingen, staten eller någon annan, ska lägga sig i vad folk gör av sin egen fria vilja. Så länge alla inblandade går in i ett poly-äktenskap av egen fri vilja så ska inte någon utomstående döma dem och säga att de inte får. Civilrätssliga avtal mellan individer har inte staten eller kyrkan med att göra, så länge de inte inkräktar på andra individers fri- eller rättigheter.
Det liberala svaret till Claphaminstitutet blir naturligtvis ”Ja, all kärlek är bra!”
