Henrik Brors resonerar idag kring det faktum att de mindre allianspartierna börjar profilera sig mer och mer till höger om moderaterna. Folkpartiet har blivit försvarsmaktens försvarare, kristdemokraterna småhusägarnas skyddshelgon och centern står på marknadsliberalismens metaforiska barrikader.
Profileringen förklarar Brors med att partierna inte kan vara med i dragkampen om mittenväljarna som moderaterna och socialdemokraterna håller på med utan passar istället på att locka borgerliga kärnväljare som tycker att moderaterna överger för många av deras ideal.
Förklaringen är mycket rimlig och förmodligen fullkomligt sann. Det är dessutom en utmärkt utveckling i mina ögon.
De mindre borgerliga partierna måste börja utmana moderaterna som det huvudsakliga borgerliga alternativet. De nya moderaterna har som mål att bli brett, vilket lämnar fältet öppet för partier som faktiskt prioriterar borgerliga kärnfrågor. Moderaterna är på väg att byta plats med framför allt folkpartiet liberalerna, om jag får våga mig på en liten analys.
Tidigare har just folkpartiet varit ett mittenparti som försökt sig på samarbeten även vänsterut. Nu är det moderaterna som suktar efter socialdemokratiska väljare och folkpartiet som profilerar sig som ett äkta liberalt parti både vad gäller ekonomi och värderingar. När fler unga liberaler kommer in i partistrukturerna kan vi dessutom förvänta oss en kraftig liberal svängning vad gäller integritet och liknande frågor. Folkpartiet kommer då, förhoppningsvis, att allt mer styras bort från betong- och batongliberalism till en äkta, ideologisk liberalism som alltid sätter individen i första rummet.
En gång i tiden var Folkpartiet liberalerna det naturliga borgerliga alternativet för alla liberaler. Med den utveckling vi ser just nu är det inte längre speciellt osannolikt att detta blir den naturliga ordningen återigen, möjligen med en sammanslagning med centerns ideologiskt liberala falang som följd. För svensk politik och för Sveriges framtid vore detta en väldigt positiv utveckling.
