Jag är en varm förespråkare av den svenska modellen, där man låter arbetsmarknadens parter komma överens istället för att staten ska lagreglera en massa saker på detaljnivå. Jag vill också låta parterna kommer överens om mer själva, som turordningsregler och liknande, vilket jag också skrivit om tidigare.
Tyvärr verkar fackliga företrädare göra sitt bästa för att förstöra förutsättningarna för denna modell genom att inte följa de spelregler som faktiskt finns och detta på ganska spektakulära sätt. Det mest kända exemplet är Laval, det lettiska företaget som sattes i blockad i Vaxholm och som tvingades i konkurs genom detta agerande. Under förespegling att man skulla kräva likvärdiga kollektivavtal stod fackligt anslutna människor utanför arbetsplatsen och skrek ”go home” till de lettiska arbetarna. Vad det handlade om var snarare att man ville ha ”svenska jobb till svenska arbetare”, för att travestera vad brittiska högernationalistiska partier använder för slogan. Blockaden konstaterades också, under omständigheterna, strida mot EU:s regelverk och därmed vara olaglig. Trots det kunde facket se till att försätta ett företag, som följt spelreglerna, i konkurs.
Idag skriver företrädare för Centrum för rättvisa på SvD Brännpunkt om ytterligare ett fall där en facklig blockad, som konstaterats olaglig, tvingat ett företag i konkurs. Denna gång sattes företaget i blockad för att de inte ville skriva kollektivavtal, trots att avtalsförslaget från Byggnads (ja, det är än en gång detta fackförbund som står för överträdelsen) innehöll delar som förklarats strida mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Detta handlade framför allt om granskningsavgiften som Byggnads utkrävde, som skulle gå till att se till att lönerna var avtalsmässiga men som i praktiken gick till politiskt arbete. Det fanns också andra olagligheter i avtalsförslaget. Att ingen av de anställda ville ha avtalet, eftersom de redan hade bättre anställningsvillkor, gör ju inte saken direkt bättre. Nu stämmer således företagaren, med hjälp av CFR, Byggnads och kräver att de ska ersätta företagaren som var tvungen att täcka konkursboets skulder ur egen ficka.
Jag tycker att detta är en bra utveckling, vi behöver få klara besked om spelreglerna på arbetsmarknaden och dessutom påföljder när någon av parterna begår grova överträdelser. Jag beklagar däremot att det över huvud taget ska behöva gå så här långt. Om vi ska ha en svensk modell där arbetsmarknadens parter kommer överens istället för att ha lagstiftning, måste också parterna lära sig att behandla varandra med respekt och inte försöka visa muskler och makt hela tiden. Det gäller såväl arbetsgivare som arbetstagare och deras respektiva organisationer.
Jag ser fram emot en svensk modell som bygger just på respekt, klara spelregler och en stor vilja till förhandling. Det är endast då den kommer fungera. Om konfliktviljan ökar, oavsett om den är ensidig eller ömsesidig, kommer vi tvingas in i en, tämligen oliberal, modell där staten reglerar arbetsmarknaden och fackföreningarna reduceras till marginella företeelser eftersom de ändå inte har något allvarligt att säga till om. Jag tror inte att den utvecklingen skulle vara någon till gagn, faktiskt.
Merit Wager, Gryningsräd och Fredrik Segerfeldt skriver också om detta.
