Nu är Stockholm Pride över för i år. Vi är många som har varit där och haft trevligt, men det är också många som valt att inte besöka festivalen eller som varit på festivalen och känt sig utanför. Anledningen är de fördomar och hierarkier som finns också i den så kallade HBT-världen. Trots att man genom sin sexuella läggning brutit heteronormen (som var årets tema för festivalen) cementerar man andra föreställningar som stammar från heteronormen i resten av samhället. SvD uppmärksammar detta i en artikel på Idag-sidan.
Framför allt handlar det om hierarkier, vem som är mer värd än någon annan. Enligt SvD:s artikel står de gaykillar som beter sig som heterosexuella män högst upp i hierarkin. De gaykillar som är mest feminina står längst ner. Samma beskrivning har jag hört på många håll. För egen del har jag upplevt en lite annan struktur; jag – som är relativt straight-acting och framför allt gör väldigt o-gay saker som att plugga till civilingenjör, strunta totalt i modevisningar och absolut inte hänga på gayklubbar varje helg – känner ofta att de bögar som faller inom de fördomar som det heterosexuella majoritetssamhället har om homosexuella killar, är de som ser ner på mig och behandlar mig som mindre värd.
Oavsett vilken slags homosexuell kille som står högst upp i hierarkin (för de homosexuella tjejerna är alltid lägre stående, även här slår de heteronormativa värderingarna igenom) så är det olyckligt att det ens är så. Varför ska vi kategorisera och värdera människor olika? Speciellt i HBT-kretsar där man ständigt kämpar för att själv värderas likadant som sina heterosexuella medmänniskor? Det är för mig fullständigt obegripligt och orsakar att många människor väljer att inte delta i den gemenskap som pridefestivaler och andra aktiviteter skulle kunna ge. Känner man sig inte välkommen hittar man inte den gemenskapen.
Jag försöker själv alltid att inte värdera människor olika. Jag kan ogilla olika typer av beteende och olika människors agerande, men jag anser inte att de är mindre värda på grund av det. Däremot finns det många jag inte direkt skulle vilja umgås med. Skillnaden är i människosynen och det är nyckeln till attityderna i vårt samhälle idag. Om vi kunde förändra dessa attityder skulle mänskliga rättigheter för alla snart bli en realitet. Det är bara att hoppas att fler kan börja tänka som jag.
