Den rödgröna röran blir rörigare och rörigare för var dag som går. Nu råder det mer eller mindre öppen strid mellan de gröna, som inte vill ta bort subventioner för hushållsnära tjänster eftersom dessa skapar massor med nya jobb, och de röda som vill ta bort subventionen av olika anledningar, bland annat att det är ”dyra förslag, som ger så lite jobb” (citat Thomas Östros från Rapport).
Ola Möller skriver på sin blogg att Miljöpartiets Mikaela Valtersson ”inte precis [är] den som skriver med vänsterhanden när det gäller ekonomi och det är ganska beklämmande att vi ska samarbeta med den damen”. På något sätt slår han nog huvudet på spiken mycket mer än han inser.
Miljöpartiet är nämligen (numera) i grunden ett grönt liberalt parti. Många traditionella liberala väljare i storstäderna röstar på MP, väljare som tidigare ofta röstat på Folkpartiet liberalerna. När de svarar i opinionsundersökningarna, tar de dock inte hänsyn till samarbetspartners. Många som svarar MP i dessa undersökningar vill nämligen ha Maria Wetterstrand och till viss del Peter Eriksson – de vill däremot inte ha något med vare sig Lars Ohly eller för den delen de mer vänsterinriktade miljöpartisterna att göra. De sympatiserar mycket mer med Folkpartiet än med Vänsterpartiet, mer med Centern än med Socialdemokraterna. Vad de efterlyser är en grön, livsstilsliberal och avslappnad syn på livet. De vill inte ha konservatism, de vill inte ha statlig kontroll (utom vad gäller miljö, vilket ju inte heller är en helt tokig idé), de vill inte ha högre skatter – de vill att livet för alla i Sverige ska fortsätta utvecklas, men på ett hållbart sätt.
Att vi liberala partier har tappat dem beror mycket på att vi inte har haft en uttalad, trovärdig miljöpolitik (FP har mer att ge än kärnkraft, men det kommer aldrig fram) och att vi har övergivit ideal som personlig integritet. Vi tilltalar inte längre moderna, framtidsinriktade unga storstadsliberaler. När Maria Wetterstrand då säger precis vad de vill höra, tar de sina röster och går gröntut. De går dock inte vänster, vilket gör att de grönas hårdnackade samarbete med vänsteroppositionen blir problematisk. De nya gröna väljarna har helt enkelt inte speciellt mycket gemensamt med de röda värderingarna.
Antagligen kommer röran att hålla ihop fram till valet, men jag ska inte säga att det är 100% säkert. På sikt finns det dock bara två hållbara utvecklingar. Antingen lämnar de gröna samarbetet för att återigen bli en fri, liberal radikal, eller så får socialdemokraterna röra sig mer åt det gröna hållet och låta vänsterpartiet lämnas bakom. Det är nämligen väldigt tydligt att det är de gröna som är den starka, framtidsinriktade kraften i det rödgröna samarbetet. Vänsterpartiet är snarast historia och deras värderingar inget som tilltalar morgondagens väljare.
2 kommentarer
De vill inte ha konservatism, de vill inte ha statlig kontroll (utom vad gäller miljö, vilket ju inte heller är en helt tokig idé), de vill inte ha högre skatter
Eh, vad?! Jag va på lunchföredrag med Maria Wetterstrand i höstas och hon kunde inte låta bli att rent ut sagt mysa</b< när hon förkladade hur (mp) tänkte klämpa åt (penga)pungen på alla de verksamheter som de inte tyckte om med hjälp av skatter och avgifter. hon stoltiserade med att (mp) hjälpt till att höja skatterna på villaolja (och försökte sno åt sig äran över att råoljepriserna stack i taket och folk slutade använda olja).
Talar vi om samma miljöparti egentligen?
Som jag skrev, så vill de bara se mer statlig kontroll (och förstås skatter, vilket kanske skulle varit tydligare) på saker som förstör miljön. Ibland går de till överdrift, men de är inte intresserade av att höja skatterna bara för att höja dem, till skillnad från framför allt vänstern men även socialdemokraterna. Punktskatter och avgifter på verksamheter som är skadliga och kostar staten pengar, det är ju sådant som även vi liberaler pysslar med. Hellre att de som skadar betalar för sig, än att alla ska dela lika genom generella skatter.